Frågetecken

Som jag skrivit tidigare så brottas jag med tanken på hur jag skall göra för att mitt liv skall kännas mer meningsfullt och då primärt min fritid.

Jag har ju provat att besöka en psykolog och skall också fortsätta med det nu i februari.

Jag står på tur för en operation för att ta bort löshud på magen under första halvåret 2019.

Det jag funderat på i nästan 2 år är att flytta, till ett boende som kanske skapar någon form av inspiration och lust att göra saker, som att ha ett garage och skruva med något? en moped eller motorcykel, kanske en bil?
Odla något, blommor eller potatis, grönsaker?

Som jag ser det i mitt huvud skulle det vara en lantlig plats i lugn och ro, men med moderna bekvämligheter typ kommunalt avlopp och absolut internet.

En fråga som återkommer i mitt huvud är, skulle jag bli ensam? kan jag bli mycket mer ensam än jag redan är?
Räcker umgänget jag får på jobbet?
Är detta en flykt och en fantasi bara som inte är realistisk? alltså att mina tankar på hur trevligt detta skulle kunna vara blockerar dom rationella tankarna på tex ensamhet och kommer jag spika i en spik i en lös planka, gräva lite så att smältvattnet kan rinna ner i diket och så vidare?
Det känns och har känts som om jag verkligen vill detta, men så har jag också känt för att låna en massa pengar för att köpa en ny motorcykel, och det är inte realistiskt, så vilka tankar är dom ärliga?

I går på väg över Västerbron

Jag älskar verkligen Stockholm, men jag känner mig låst i min lilla lägenhet, som om min kreativitet inte ens kan utforskas om den finns där.

Öppnade just Hemnet och sökte på Södermanland, Hus, max 1 miljon och hittar ett hus i Oxelösund nära Nyköping som skall vara ett fint område.
Och då är inte detta hus mycket bättre än något annat jag sett det senaste året, det saknar garage till exempel men ser modernt ut i övrigt.
Det ligger mer än 10 mil från Stockholm, hur ofta kommer jag då träffa min bror och hans familj, min pappa och vänner i Stockholm?
Och lika långt är det till Strängnäs där en annan vän bor.

Men då säger en röst i mitt huvud, hur ofta träffar du dessa personer på ett år?
Jag träffar min pappa kanske 3 ggr på ett kvartal, min bror 1-2 ggr på samma tid, och det samma gäller dom andra, så hur stor skulle den verkliga skillnaden bli?
Jag tror att jag redan är så pass ensam att det inte skulle göra någon drastisk skillnad.

Tänk om livet kan bli lite lite bättre på andra sidan staketet?

Förvirring

Förvirrat och troligen osammanhängande!


Trött, Lite trasig, kall och händerna uppgivet i luften

Var hos doktorn på återbesök och besked efter provtagning för den årliga hälsokontrollen (på grund av GBP) och när jag sitter i väntrummet så ser jag en broschyr om årets influensa och hur det funkar om man som jag inte är i riskgruppen?
Han svarar att om jag tar en spruta får jag betala 200 kr men får ungefär 70% skydd detta år…så jag slår till och tränger undan att man kan få en svag bieffekt på vaccinet, vaknar nästa dag med muskelvärk i hela kroppen suck…

Vill verkligen promenera mer efter stegtävlingen men det regnar, snöar och är minusgrader om vartannat så det är toksvårt att gå utan att halka, mina nya Icebug skor ger mig skavsår på vänster vad, tror dom är lite för höga för mina vader så jag får gå med vanliga walking skor.
76 000 steg till idag fredag denna vecka så helt ok, men 100 000 vore nice innan måndag.
Jag måste sälja dessa och köpa ett nytt par som är lägre.

En dag på jobbet i veckan satt jag och försökte vara social och bryta tystnaden med 2 nya kollegor och vi pratar om att byta boende och det går lite trögt så jag börjar fråga om vad hon ser framför sig i lägenheten, om hon vill ha en speciell still osv, och bara för att låta lite ball och cool nämner jag en gammal dröm fåtölj jag velat ha (till jag satt i den och den inte alls var så skön) nämligen en Eames Lounge Chair
Så otroligt cool och så obekväm, utseende och förväntning error!
Och jag låter bara konstig och som någon som försöker att vara ball…vilket jag gjorde, crash and burn!

Har surfat på Hemnet som en knarkare letar droger, vill ha det bättre, vill må bättre, mer mening och riktning i mitt liv, är att flytta en del av lösningen? inte fan vet jag!

Min ekonomi…ja hur fan är det med den?
Jag klara mina räkningar men som jag lever nu blir inte en krona sparad så hur fan skall jag kunna fixa en resa eller semester?
Sälja lägenheten för X kronor och köpa ett hus för hälften av försäljningspriset, resten betalar av hela nuvarande lånet så jag borde blir helt skuldfri med en betald lägenhet eller hus?
Är det rätt val? hur vet jag om det är rätt eller fel, hur vet jag vad jag känner för det?

Vet du en sak? JAG HATAR ATT FRYSA!

2 augusti 2018 och c.a 27 grader varmt

Att skriva och att skriva

Jag har inga historier att berätta, jag har ett skevt och trasigt liv som som jag ibland tror mig förstå lite av, men oftast är jag ”clueless” och ändå försöker jag formulera något och en dag tar material från mitt liv slut och då har jag inget mer att berätta gissar jag, min bror däremot har berättelser!

Den 19 december 2018 var jag inbjuden att som publik lyssna och se på en poesiläsning av dikter, det var klassen 2018/2019 på Skrivarkursen på Folkuniversitetet i Stockholm som läste deras Antologi – Drömmar i glasburk med lock.

Jag visste inte vad en dikt var, en antologi eller hur jag skulle definiera poesi.

Jag och min far möts upp vid Hornhuset på Söder och går upp till lokalen Laika där läsningen skall framföras.
Lokalen är rätt full med studenter och åhörare, så vi beställer varsin öl och tar en kaka och slår oss ned.

Min bror går en skrivarutbildning på Folkuniversitetet under ett år och detta är en del som handlar om dikter och poesi och där detta är kronan på verket kanske man kan säga.

Jag är rätt frågande till vad jag skall förvänta mig, lite ordakrobatik som saknar mening, eller bara sådant som jag inte förstår?

Min bror läser sina bidrag nästan sist i andra omgången av uppläsningen och han verkar rätt lugn när vi talar med honom, hur han lyckas med det vet jag inte?

Eftersom jag redan lyssnat på nästan hela gruppen när min bror går på så tänker jag att detta kan bli svårt.
Vad fel jag har, han stegar upp, presenterar sig och läser!

Jag är ju väldigt partisk i att bedöma detta såklart, men utifrån att jag känt honom i hela mitt liv så har jag åtminstone en insikt i vad han gjort tidigare, och detta är utifrån förutsättningarna riktigt bra tycker jag.
Tänker då på både framförandet och dikterna, det är ett enkelt och rättframt framförande och dikterna är lagom längd för att man skall ta in dom och hinna reflektera och sedan reagera/känna, jag tror mig förstå dom också vilket får mig att känna som att jag är delaktig och inte dum.

Att våga ta steget och följa sitt hjärta som min bror gör är modigt, en medelålders man med familj och arbete kanske förväntas vara ”förnuftig” i alla beslut, tänk om detta gör honom till en gladare människa rik på upplevelser och en bättre far och partner? är inte det då förnuft?
Jag tror att det är just det!

Jag har fått några texter skickade till mig för att läsa och ha åsikter om av varierande slag och även fast jag vet att brorsan inte förväntar sig stordåd i hur jag analyserar och svarar på texterna blir jag nervös och osäker, att läsa ligger inte för mig, och mitt förstående av en text är minst sagt grundläggande, och ändå uppskattar jag det så.
Det känns som att vara lite utvald, att få kika över axeln på något som formas till en helhet.

En god vän sa en dag när han läste en text jag skrivit att den var lite konstigt formulerad, knölig meningsbyggnad osv.
Det sades på ett helt kärleksfullt sätt, inte alls som kritik! han påpekade också att innehållet var bra men att det gick förlorat i mitt ”dåliga” sätt att skriva, läsaren blir lätt distraherad.
Jag förstår det absolut, skämdes en hel del, och ändå skriver jag här igen…för mig är det nog innehållet jag klamrar mig fast vid, för jag vet inte hur jag idag skall orka ta tag i att skriva bättre.

Jag och min bror är ganska olika som människor, i många år kände nog jag mig själv som den som hade ett försprång i livet och vad jag upplevt och gjort, så är det inte idag och har inte varit så på flera år (kanske aldrig?)
Jag skall inte försöka ”bli som han” men jag försöker bli inspirerad av honom och hans liv.


Min bror är stark, trygg och en person som jag beundrar på många plan!


372 951 steg

Just nu känns det jävligt bra!

Klockan är 14:53, måndag, nyårsafton och jag har gjort mitt sista ryck i en utmaning om att gå flest steg mellan 10 till 31 december 2018, jag kommer inte att gå flera steg idag och det är drygt 9 timmar för min goda vän att slå mig..

Chansen eller risken är mycket stor att han slår mig för han har som jag uppfattar det en jäkla vilja och då jag ”avslutat” tidigt på dagen så vet han straxt vad han behöver göra för att vinna även om jag leder och han troligen ännu inte gått ut på sin dagliga promenad.

Och det känns helt ok! igår kände jag mig stressad över att kämpa mig ikapp och nu mår jag bara bra och det vore kul att vinna men jag är just nu nöjd med min insats, det känns rätt jäkla bra!
Jag ville posta detta innan jag vet hur det går bara för att behålla känslan att jag gjort ett bra jobb.


Ovan på slutspurten hem.

Jag har gått 372 951 steg under dessa dagar och jag har tagit i ganska ordentligt, idag passerade jag 30 000 steg på en dag vilket är drygt 24 km
Nu undrar jag bara hur jag får fram hur lång sträcka jag gått…skitapp som är inriktad på steg och inte sträcka, eller så är det bara jag som inte kan hitta det…(edit. det är 297,1 km över 22 dagar och 364,4 km över hela månaden december)


Nu skall jag gå och duscha och käka sen lunch och sedan ta det lugnt och förhoppningsvis sova innan tolvslaget så jag kommer upp 04:30 i morgon för att vara på jobbet 06:30 Zzzzz…..

Konsten att vara snäll

Jag läste en bok av Stefan Einhorn som heter Konsten att vara snäll och den var bra på så många nivåer, han talar ibland annat om att man inte själv ”får” må bra av en handling som är att betraktas som utförd av godhet, för om man blir glad eller känner sig nöjd om man gör något för en annan så kan man möjligen haft detta som en orsak till ATT man gjorde saken och då är man inte helt god…
Stefan hävdar att detta är fel genom att det är ju orimligt att det är dåligt bara för att 2 personer (givare och mottagare) uppskattar det man gjort, det borde ju vara en bra sak?

Härom dagen fick jag hör att min bror och hans familj var sjuka, båda vuxna hade fått lunginflammation och den enda som var frisk var min brorson som turligt nog kunde gå till förskolan medan hans föräldrar försökte hålla igång sig själva och ”markservicen” hemma nu efter flera sjuka veckor.
Så självklart när jag hade 3 lediga dagar erbjöd jag mig att hjälpa till OM det fanns något jag kunde göra, och dom sa att jag gärna fick göra det idag, bära lite saker samt låna bilen och handla lite mat, och överraskad blev jag för som många idag är vi alla lite dåliga på att våga be om hjälp, samt jag och min bror har inte så mycket kontakt, vi är lite trötta på varsina håll kan man säga, men jag blev lite glad att jag kanske kunde hjälpa till.

På rätt tid ringde jag på hemma hos dom, fick en lista med matvaror och pengar, nyckel till bilen och på vägen ner bar jag ner tvätten till tvättstugan och åkte iväg.
På affären fick jag ringa och fråga om några saker så att det verkligen blev rätt men allt gick bra och jag kom åter med allt på listan utan problem.
Allt som allt tog det lite drygt 2 timmar och jag var hemma hos mig till middagen med god marginal och det kändes rätt bra, inget stordåd men rätt fint! 

Det är väl rätt bra att jag tillåter mig själv att göra en lite bra sak och samtidigt mår jag lite bättre för det? Jag tycket det!

En annan sak som den gode Stefan säger är ”det är inte tanken som räknas utan handlingen” fan vad rätt!
Någon är bjuden på födelsedags fest hos dig och kommer dit, kanske sent? och utan en present och säger, jag han inte köpa en present, ”men det är ju tanken som räknas?” NEJ det är det inte alls?
På vilket sätt hjälper det att jag trycker ”Like” på Facebook om att någon påpekar att man måste göra något åt en sak och det är allt jag gör?

Det är handlingen som räknas inte tanken!
Denna dag gjorde jag något för en annan och som bonus mår jag också lite bättre!
 

Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst.

Som jag tidigare nämnt så har jag haft ett liv med en hel del stora händelser, en av dessa var när min övervikt började skena utom all kontroll.

Det är svårt att sätta någon exakt tid utan det var snarare en gradvis eskalering och började ungefär när min mor gick bort i mitten på 80-talet, jag levde på godis och snabbmat, där grundlade jag mitt sätt att hantera det jobbiga i livet genom mat som tröst och ett sätt att blockera jobbiga tankar.

Runt millennium skiftet med ett stillasittande arbete på natten började det igen accelerera och när vi närmar oss 2010 och jag skall ta MC kort och inte kommer i lånekläderna så har jag nästan nått botten, 2012 efter att en nära anhörig genomgått en lyckad Gastric Bypass börjar en liten tanke få fäste i huvudet.

Jag är på väg till jobbet en vinterkväll, det är snö i Stockholm och promenaden är drygt 10 min till arbetsplatsen men jag måste sitta ner 1-2 ggr på den vägen, sitter på en översnöad parkbänk rätt upp och ner och pustar, svetten rinner och jackan är öppen fast det är 10 grader kallt, en man och en kvinna passerar och när dom just passerat stannar kvinnan till och går ett steg tillbaka ”Ursäkta men är du ok?” frågar hon, synen med en medelålders man sittandes mitt på en bänk full med snö (jag hade inte ens sopat av den) och svettas ser inte helt normalt ut.
Jag blir överraskad och generad och svarar att jag har ryggskott eller något liknade, ler, ställer mig upp och går vidare.

En liten tid senare en morgon efter arbetet är jag på väg hem, står i hissen på väg ner och halvvägs kliver en dagkollega in i hisskorgen, vi nickar åt varandra och jag pillar med mina hörlurar i öronen för att börja promenaden hem, kollegan går av en våning före mig, han kliver ur hissen och dörren hinner nästan gå igen när han hejdar sig och fångar hissdörren innan den låst, ”Förlåt måste bara fråga om du är ok?” säger han, ”Va?” svara jag och fipplar ur mina hörlurar ur öronen, jag ser honom i ansiktet och han ser orolig ut, ”näe jag bara undrade om du var ok, du andades så tungt” säger han…
Igen blir jag överraskad och generad och svarar undvikande, ”näe bara en lång natt och jag är trött” ser en viss tvekan i hans min men han ler och dörren går igen.

Jag vet inte vilka dessa människor är som frågat hur jag mår men detta var nog en del av en vändning eller förändring i mitt sätt att se och tänka på mig själv.
Jag har nått en punkt där jag påfrestande min kropp och hjärta så att jag kan dö mycket i förtid.
Jag får veta att jag har högt blodtryck och äter 2 mediciner bar för det, men jag får också veta att jag har Hypotyreos vilket är låg ämnesomsättning och börjar medicinera för det också.

2012 är också året då jag börjar den långa vandringen mot ett annat liv, flera besök hos sjukvården leder till min GBP operation i januari 2013 på Ersta Sjukhus.

Jag väger nu 150 kg och är 175 cm lång.

Operationen går bra och jag får åka hem dagen efter.

2 veckor senare skall jag ta bort agrafferna (det är med Agraffer man häftar ihop såren) och det ser ganska bra ut med dagen efter spricker det stora ingångs såret när jag är hemma, blodet rinner och det ser ut som jag blivit knivhuggen med en machete. akut in till Ersta och man beslutar att sy igen istället för att låta det läka öppet, det visar sig vara fel och såret blir infekterat och måste öppnas igen en vecka c.a senare, smärtan är obeskrivlig!
Jag får gå 2 veckor varje dag hos Distriktssköterska för att lägga om såret.

Vikten börjar rasa snabbt, nu skall jag lära mig att äta 6-8 ggr per dag och små portioner 2-3 dl

I september 2018 blir jag utmanad att på 2 månader GÅ 18 mil, jag som aldrig motionerat och aktivt undvikit att röra mig.
Att gå det gör ju tanter i Norrland, att gå vad är poängen med det? vad gör man under tiden?
Första promenaden är ungefär 2 km, andra, tredje och fjärde också…

10,8 km i september 2013, 43,1 km i oktober, November och December 152 km…

I oktober 2014 får jag makalöst ont i ena sidan av ryggen, som ett ryggskott som inte släpper och blir värre, till slut går jag till akutmottagningen och dom pumpar mig full med morfin som inte hjälper, blir ilfart till Ersta och kontraströntgen som visar att ”din gallblåsa är rutten” som kirurgen säger och måste tas bort snabbt, jag får inte ens stiga upp från sängen utan sövs och man tar bort gallblåsan, tydligen är det inte ovanligt att man får problem med galla och gallblåsa.

2015 kan jag sluta med all blodtrycksmedicin

I mars 2018 passerar jag promenerade 10 000 km totalt

i dag går jag sitt på 6-12 km per dag och att GÅ är det bästa typ av rörelse jag vet!

Jag var nere i 93 kg som lägst och idag väger jag 99 kg.

Jag får äta tillskott hela mitt liv, Kalcium, B12 vitamin, extra järn sov.

Varför har jag gått upp dessa kilon? jo det är en ständig kamp att inte falla tillbaka, jag har aldrig varit alkoholist men gissar att det finns likheter med mitt beteende att äta för mycket och fel.
Jag mår inte bra och har det senaste året fallit tillbaka till viss del i ett dåligt beteende, tröstätande.

I Januari i år var jag på 5-års återbesök efter min GBP (Gastric Bypass) och då kommer samtalet upp med lös hud som inte går tillbaka efter snabb viktnedgång, man kan i vissa fall få detta bekostat av sjukvården, det har att göra med vilket BMI man har och också hur många BMI enheter man gått ned, den är inte primärt estetisk utan inriktar sig på problem, som att hitta kläder som passar, klåda, psykosociala problem, rörelseförmåga med mera.
Jag märkte ganska stora problem med att man svettas och det blir fuktigt, kliar och det är svårt att få byxor att sitta bra, magen innanför linningen  eller utanför…inte snyggt eller praktiskt.

För en dryg vecka sedan fick jag komma på besök och utredning om jag kan få hjälp med detta på Karolinska Universitetssjukhuset Plastikkirurgisk Mottagning.

Efter samtalet som är jag kvalificerad och det väntade jag mig inte, jag ligger på gränsen för att få göra detta och väntetiden är c.a 4-6 månader.
Jag ber att få fundera ett tag och komma med ett svar, idag ringde jag och meddelade att jag tackar ja och vill göra detta.

Det kan låta som en enkel sak men det är en omfattande operation med c.a 10% risk för någon form av komplikation, blödning, infektion och det som är en ökad risk för mig är ”Hypertrofiska ärr” det är en genetik som kan gör att ärrvävnad bildas okontrollerat och man får ett rött upphöjt och kliande ärr, detta hände med ett är jag fick efter att brutit min axel för några år sedan, det är inte snyggt och kliar lite då och då men då man inte vet om detta kommer hända så är det nog en risk jag vill ta.

Operationen en ”Klassisk Bukplastik” och denna typ skall vara bäst för mig, det har att göra med var man har den lösa huden och min sitter mitt på och framme, inte på rygg och sidor så mycket då alternativet hade varit en operation som går runt buken (om jag förstått det korrekt?)
Min operation kommer att vara som ett snitt på framsidan av magen (som en glad mun…haha)

Rehabiliteringen är 2-4 veckors sjukskrivning och en tid då man måste ha gördel, vanligen 1 månad.

Jag har varit så otroligt mycket på sjukhus dom senaste 5-7 åren så jag känner mig inte lockad av detta men jag hoppas på att detta skall förbättra min förmåga att röra mig, tex så är det väldigt obehagligt att springa som jag testade i somras, det kanske kan liknas med hur en kvinna känner när bysten guppar, det är också svårt att klä sig då magen ”hamnar i vägen”

Nu läser detta ju inte alla problem, jag har mycket lös hud på flera ställen, underarmar, hals och så vidare men det är något jag får ta ställning till senare.
Jag är ganska bra på att stålsätta mig och inte hamna i ett läge då jag undvika att visa mig med bar överkropp, eller bada.
Men jag skulle ljuga om jag inte tänker på hur en möjlig partner skulle se på mig om man kom till någon form av intimitet.

Jag önskar jag mådde bättre just nu och kunde glädja mig mer åt detta.

Jag närmar mig en vägkorsning och ett beslut

Tidigare i förra veckan var jag på mitt fjärde besök av fem hos psykologen och nu börjar det bli dax att fundera på någon form av resultat, syftet med att söka hjälp var ju att få råd om det finns en möjlighet för mer djupgående hjälp och stöd, då detta är tidsbegränsat och har ett definitivt slut.

Vi talade om alternativen, som är att

Jag känner mig klar och nöjd med den hjälp jag fått och vi avslutar.
Jag söker hjälp via husläkare med dessa möten som stöd och kanske får en remiss vidare.
Jag kontrollerar om jag har stöd i min hemförsäkring.
Jag fortsätter på egen hand och bekostar det själv.

Talade nyss med mitt försäkringsbolag Folksam och fick veta att även om jag har en ganska gedigen försäkring så kan jag inte någon hjälp därifrån, delen kallas ”Kristerapi eller Krishantering” och täcker tex. händelse när man blivit rånad eller utsatt för andra brott, men också nära anhörigs död dock inom 2 år, och även om min mors och min morfars död 1985 med 1 dags mellanrum och jag blev ensam 17 år gammal, och detta kan vara starten på mycket av detta så är tiden för lång och svaret nej, inte heller delvis ekonomiskt stöd.

Kanske skall säga att jag fick ett erbjudande att fortsätta provat hos den nuvarande psykologen, hon tog upp det som sista alternativ och jag förstår det då kostnaden är 975 kr/timme.
Jag får inte alls känslan av att hon på något sätt ”säljer sig själv som ett alternativ i förhoppningen att jag har råd” utan på riktigt vara ett alternativ.

Sjukvården och husläkare är ett alternativ men jag tvekar, nu har jag snart gjort 5 tillfällen här och att börja om igen kräver en ny kraftansträngning, detta är inte alls lätt, att tänka och känna och sätta ord på allt man har inom sig är som ett ”slagsmål” man skall stå upp, gå framåt och inte backa för mycket, försöka undvika slag och obehag men samtidigt hantera dom smällar man får, hålla fokus och så vidare.

Jag kanske har råd med 1 möte i månaden som jag betalar själv, kanske 2 men då måste jag nog jobba extra eller dra ner en hel del kostnader.

Den senaste veckan har inte varit bra, jag känner mig orolig, osäker och har ingen riktning i min vardag.

Igår var psykologen tvungen att omboka min sista tid på grund av sjukdom så sista mötet är 12 december.

Jag tror jag kommer välja att betala själv, inte helt säker men troligen.

Det känns som vägs ände, kanske är det bara att överleva som återstår, kanske kan jag bara hoppas och gå vidare och se vad som händer?
Detta är ingens fel det är bara så livet är.