Har jag glömt bort det positiva?

Är det inte lättare att minnas och prata om det ledsamma och tråkiga? att minnas det som gör en ledsen och rädd, känna ångest?

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag i förrgår hade tänkt köra lite hoj för att det skulle bli bra väder, men att en känsla som jag beskriver som ångest tog ett fast grepp om mig och jag gömde mig i lägenheten hela dagen istället.

Igår hade jag inte planerat att göra något så kl 9 drog jag iväg med hojen mot Eskilstuna för att köra lite men också för att testa mina nya mc kläder.

Det här går ju bra och solen skiner så jag åker vidare mot Västerås, kör runt på gator som åkt på så många gånger som barn och tonåring, stannar till på Stora torget och tar en frukostfika på Global living (riktigt trevligt ställe)

Ringer på chans en gammal vän som är ledig och kommer förbi för att lite efter 12 rulla mot Stockholm och min brorson med familj.

Landar straxt för kl 14 i Sundbyberg och ringer på, rassel ryck och slit i dörrhandtaget från insidan och där står min brorson och hoppar som en gummiboll och är glad att jag äntligen kom förbi…

Hela familjen verkar glad och då är dom mitt i en väldigt jobbig tid.

Jag blir bjuden på påsk fika och känner mig så välkommen, vi pratar en stund och innan jag åker hemåt får mitt största fan provsitta motorcykeln, och gasa….

En bra dag, en ovanlig dag, kan man hoppas på fler liknande?

Nej jag har inte glömt bort det positiva, men det är förbaskat sällsynt bara och jag har svårt att hålla kvar i det, det är som en hal tvål som halkar ur handen och vipps är den borta, flyktigt.

Är det ångest eller vad?

Jag skriver detta mest som en minnesanteckning för mig själv när jag är ”mitt i det”

Just nu är jag långledig, jag gick av i söndags kväll och börjar jobba igen på tisdag den 6 april, för mig en lång ledighet, tror inte jag haft så många dagar sedan förra sommaren

Låt länk till det jag lyssnar på just nu https://open.spotify.com/track/2t77hjgJY4sC9DoX5uaVUD?si=334f396cda3d4b17 (Peter Gabriel – Dont give up)

Jag har som jag skrivit köpt en ny hoj och kört en vända på dryga 20 mil som var härlig minus att jag nästan krockade, men det kan vi ta en annan gång…
Turen var lika härlig som den någonsin kunde och det var länge sedan jag kände så.

En av tankarna med just denna hoj är att få in resor till jobbet på den så jag tänkte att jag måste försöka att hitta ett smidigare sätt att ta mig igenom säkerhetskontrollen på jobbet än mitt stora textilställ med stövlar och allt, så jag har letat efter en mer casual/vardags likande saker, sådana man kan röra sig mer fritt i och åka kortare turer i.
Så jag åkte till den lokala mc firman och shoppade loss bigtime!

Det blev Skinnjacka i klassisk mc stil, mc jeans, mc sneekers, enkla mc handskar och en säkerhetströja och en ny hjälm…

Chansen är stor att det var ett misstag, och det är lite av det jag vill komma till, jag har så förbannat lite att göra och jag har så tråkigt att jag skapar/hittar på projekt som absolut har en chans att slå väl ut men av erfarenhet shoppar jag bara som möjligen ett försök att skapa mening och innehåll i ett innehållslöst liv.

Till ovan kommer saken jag funderar på idag och det är Ångest eller vad det nu är? jag gick till sängs igår kväll och sov ok (huvudvärken i 2 dagar verkar vara borta) Jag hade en lös plan men inget bestämt för idag, igår regnade det och idag skulle det bli sol och jag är ledig med INGENTING planerat.
Efter Thé och müsli frukost så var tanken igår att köra hoj till Stockholm på kul och kanske hälsa på min bror och hans sambo (dom har det jobbigt efter en operation) och sedan bad en kille i Bmw klubben att någon vem som helst skulle handla en pryl på Bitema åt honom då han bor långt ifrån en butik.

När jag börjat med frukosten så kommer en obehagskänsla över mig som jag så väl känner igen, den sitter i magen, som att magen drar ihop sig lite, ett svagt illamående och oro kommer över mig.

Jag bara vankar av och an och vill inte göra något, kan inte fokusera och inte identifiera känslan, vad är det? Ångest, Stress? något sådan måste det vara! och varför känner jag så ofta detta, det är som att jag inte klarar av något minsta lilla jobbigt, skall jag behöva känna såhär?

Jag tänker att om jag gör saker jag tycker är jobbigt många gånger så kanske det blir lättare? men jag har levt med detta i nästan hela mitt liv så jag vet inte om något annat…

och i mitt bakhuvud snurrar ”för i helvete skärp dig”

Melissa Horn – Jag har gjort det igen” https://open.spotify.com/track/3plDjuWqQsDjEy8lLUlom3?si=9ca6e3e2b7264509

Har lagt märke till en sak

Detta börjar mer likna en dagbok inser jag, en slags inre dialog.

Skall berätta om hur jag kände och tänkte idag, detta är dag 2 jag är ledig efter att ha arbetat 3 dagar / 36 timmar, vilket betyder att jag arbetar igen i morgon så jag ville vila lite var tanken.

Jag har fått en vana som är att jag går och lägger mig rätt tidigt när jag är ledig, ofta runt 21:30-22:00 och stiger upp när klockan ringer varje ledig dag kl 06;30.

I mitt huvud är det lite häftigt att stiga upp tidigt, speciellt sedan jag hala livet varit en kvälls människa och sovit långt in på förmiddagen, men för kanske 5 år sedan började jag stiga upp kl 08:00-08:30 och nu är jag alltså nere vid 06:30.
När jag säger häftigt så menar jag att andra skall imponeras av hur duktig jag är och att jag har hört att c.a 7,5 timmars söm per natt är idealiskt, alltså inte något jag själv kommit fram till direkt.

Alltså i morse går jag upp och kör samma rutin på pricken som jag brukar, tar min medicin, brygger en kopp grönt thé och dricker den framför datorn när jag läser nyheterna, detta tar lite mindre än 1 timme och sedan blir det frukost som också är samma varje dag, en halv banan, granola, pumpa, lin och solrosfrön och en skvätt yoghurt och ringlar lite honung på det.

Ovan är standard för var enda dag om året, nu det märkliga, jag har på min ”att göra lista” Tvätta bilen, så jag åker iväg och gör det på mitt vanliga ställe, dammsuger och tvättar, klockan är nu inte ens 10 på förmiddagen och jag skulle kunna åka hem och ta en tur med min nya motorcykel….och här kommer grejen, det blir för mycket, jag vill bara hem och göra ingenting. (vilket jag också gör)

Vad är då konstigt med detta? jo det är min ”ork” eller ”stress” det är som en blockering, jag blir jätterädd för att saker skall bli jobbiga, så min trygga plats blir att inte göra något och må dåligt av det.

Detta beteende händer jätte ofta och jag begriper inte varför, jag förstår det absurda i det men jag är som slav under det, i alla sammanhang jag kan tänka mig är jag livrädd för att fastna i något jag inte orkar, kan vara social situationer eller vad som helst.

Jag vet att depression kan påverka hur man orkar ta tag i saker men jag undrar om det är detta man menar då?

Jävligt skumt!

Bryr mig inte

Den senaste tiden, någon månad tror jag så har jag märkt att jag inte bryr mig om saker, det mesta tror jag man kan säga, och jag bryr mig inte om att jag inte bryr mig…

Jo visst bryr jag mig på någon nivå, att jag skriver nu bevisar ju det, men inte på ett sätt att jag gör något åt det, och vet inte vad jag mer skall göra när jag äter medicin och går i terapi?

Förut brukade jag fly in i datorspelens värld och det var ganska ofta kul och något jag såg fram emot, men på det senaste halvåret spelar jag ingenting och det har inte hänt under hal mitt vuxna liv.

Min psykolog sa att när man förtränger saker så upplevs det su inte direkt som problem just för att man trycker bort dom, och när man senare försöker rota i problemen och arbeta med dom så kan man må sämre när dom kommer upp i ljuset, vet inte om det har med saken att göra?

Jag har funderat på varför jag inte sjukskriver mig och vilar upp mig lite, när jag var yngre sjukskrev jag mig ganska ofta men så hände något och jag började sköt mitt jobb, sedan hade jag problem att sköta min ekonomi och efter ett tag började sköta den också, hyffsat åtminstone och nu funkar den ganska ok.
Vad jag vill säga att jag orkar inte ens missköta mig, jag bryr mig inte.

Idag är jag ledig och jag försöker bara att få dagen att gå så jag kan lägga mig och gå upp och göra samma sak igen för att gå till jobbet på måndag igen.

Började med min medicin den 26 januari och ökade dosen ett steg den 26 februari och idag den 20 mars är det i stort sett samma mående som efter 1 vecka på medicin, lite bättre men ingen stor förändring.

Min bror har det riktigt jobbigt också, han har en sambo som fått bröstcancer och blev tvungen att ta bort ena bröstet och nu är hon hemma sedan någon dag och det verkar ha gått ok men dom väntar på en analys.
Och bror min har fått veta att han har en cysta i käken när han gjorde en undersökning får att se varför han under en längre tid har ont i just tänder/käke, nu tror man inte cystan är orsaken till smärtan men man upptäckte den då och han vet inte vad som nu händer..

Och jag gör ingen ting, vet verkligen inte vad jag skall göra, som fastfrusen.

Min pappa och jag är som vanligt inte i ett harmoniskt läge, jag sa att NU får det vara nog jag vill inte ha någon kpntakt med dig för lite mer än en vecka sedan, jag måste fokusera på mig själv och kan inte leva upp till hans förväntningar på mig…har aldrig gjort på detta sätt tidigare.

Inte mycket som är bra just nu.

En ny dag

Fan vad jag blev aktiv på bloggen den senaste tiden…

Igår var det en helt normal dag, man kan nog tro att jag var jäkligt deppig just då men det var jag inte, det är nog som många säger att alkohol släpper på lite spärrar och då skrev jag rakt ut vad jag känner, och det mesta om inte allt är fortfarande som jag känner.

En sak jag glömde var en bild, så här kommer den och den tillhör då gårdagens post När andan faller på.

Det är PRECIS så!

Jag fick en insikt som jag tror jag skrivit om förut och det har att göra med terapi eller när man kommer till insikt och fundering om ens liv.

Att gräva i saker som är jobbigt gör inte alltid att man mår bättre även om det är syftet att till slut nå fram till, ofta skjuter man ifrån sig jobbiga tankar och händelser eller problem och till viss del hjälper ju det, man tänker inte på dom och det upplevs som en form av lättnad, nästan som en säkerhetsventil när trycket blir för stort eller man inte vet hur man skall hantera det.

När man börjar gräva och titta på saker och försöker att hantera dessa saker så är möjligheten eller risken att man mår sämre för nu är det uppe i ljuset…

Detta hade jag aldrig tänkt på och hade jag vetat det innan hade jag möjligen aldrig tagit steget att börja rota i mig själv?

Vanbot – Ringing

När andan faller på

är det inte så man säger ”När andan faller på” alltså man gör något när man får inspiration eller känner för det?

Exakt nu har jag druckit en whisky, kanske 4-6 cl och börjat på en Guinness och då kom andan att falla på….varför blir det så?

Lyssnar på Peter Gabriel – Sledgehammer minns ni den? minns ni basgången på den som spelas av Tony Levin?
vet inte varför jag följer baskanaler på Youtube om att spela bas? beror det på att pappa spalar bas? beror det på att jag känner något när jag hör musik? vet inte…

Nu när andan faller på och jag känner mig frustrerad över att inget händer i mitt liv? eller visst händer det saker men det tog nästan 50 år innan jag ens började fatta att jag måste ta tag i livet.
Jag har jobbat mer mer eller mindre meningslösa saker hel livet, jag kan ingenting som är till nytta för andra än mig själv, och jag kan ändå nätt och jämt ta hand om mig själv, jag är som ett stort barn.

Jag är inte speciellt nere just nu bara så trött på att inte ha någon skill att falla tillbaka på och göra något bra, jag är en stor belastning på min omgivning och den omgivningen väntar bara på att jag skall komma på fötter och bidra med något!

Varje vecka är full av att bara ta mig igenom, tänk på det en stund och låt det sjunka in.
Jag sover, vaknar och går till jobbet som en robot och försöker utföra det så bra jag kan men det är nätt och jämt jag gör det.
Jag kommer hem och försöker fixa mat och näring så att jag kan upprepa det nästa dag, så försöker jag ta mig igenom arbetspassen och när jag är ledig finns inget som intresserar mig som jag kan företa mig.

idag vaknade jag som vanligt av larmet kl 0630 som att gå upp tidigt betyder någonting alls? och ändå gör jag det varje dag, som om det tyder på någon form av karaktär eller att jag är en bra människa.
Klockan är nu 20:21 och om en dryg timme kommer jag att gå och lägga mig för att göra samma sak igen i morgon.
På måndag går jag upp 04:30 och åker till jobbet kl 06:00 jobbar hela dagen och är hemma kl 19:45 för att gå till sängs 21:30 och så börjar det om.

Lyssnar just nu på Jennie Abrahamsson – My favorit thing’s lyssna på den, magisk!

Det var då ett JÄVLA gnäll på mig idag! ordet ”Waste of space” det är jag det!

Jag har som jag sagt sålt min lägenhet i Stockholm och känner ingenting för det, jag har köpt en ny lägenhet i Strängnäs som jag flyttar till runt 19 April och det är väll bra men fan om jag bryr mig särskilt mycket…

Jag har ingen mening i denna värld, Noll!

Jag vet ingen i min omgivning som har sådana problem som jag, folk tar sig fram och gör saker, jag gnäller och går på medicin och köper saker

Jag säger det nu….mitt lägenhets köp kommer inte att göra mig hel eller helare, det är annat som måste till, jag gick minst 10 år för sent till läkare.

Vet du vad som är skit….att allt detta jag skriver är som en enorm ryggsäck jag bär på och kan för mitt liv inte ta av mig, den kommer att dränka mig och dra mig ner i djupet, jag kan fan inte släppa den.

Vet du en sak som aldrig gjort mig besviken? Musik! alla spel jag spelat är tråkiga efter en tid, musik där finns alltid något som berör mig!

Det är inte livet eller världen det är fel på! det är mig nått är jävligt knas!

Skall vi avsluta med Eric Gadd – Mina Händer Den är jävligt bra och är en cover på Linnea Henrikssons original

Skål Kosmonauter!

Och nu då?

I tisdag hade jag ätit min nya medicin i 4 veckor och det känns ungefär som efter första veckan, alltså något bättre men också 2 biverkningar, huvudvärk då och då samt sexualdrift/funktion.

Igår talade jag som planerat med min husläkare och vi ökar dosen från 5 mg till 10 (vilket var planen från början) och så borde det hänt något om 1-2 veckor.

Det känns ok, jag är inte riktigt så stressad som jag var innan jag började, hoppas på en mer märkbar effekt.

Min nya lägenhet, har skrivit kontrakt på den och betalat in handpenningen samt lagt upp lånet så det blir tillträde den 16 april.

Idag beställde jag en fåtölj jag haft mina ögon på länge…. från Mio och heter Timeout, valde svart skin och mörk körsbärsträ med fotpall, blir nog bra som fan tror jag!

Och nu då?
Jag jag vet inte, jag är så less på at må som jag gjort i mer än 20 år, jag känner mig aldrig glad och aldrig ledsen bara nåt jävla stort INGENTING.

Lite mer än ett år

Den 17 februari 2020 var den första dagen på min nuvarande arbetsplats, och den 12 februari gick flyttlasset från Stockholm till Strängnäs, så lite mer än ett år har gått sedan denna förändring.

Det har hänt mycket som jag inte skrivit om här, jag har sålt lägenheten i Stockholm som jag skrev lite om, får se om jag sammanställer det här?
Och nu har jag precis skrivit kontrakt på en ny Bostadsrätt här i Strängnäs, tillträde den 16 April i år.

Några vänner har frågat hur det kändes att lyckas sälja lägenheten i Stockholm efter en hel del slit och stress, och jag kände inget speciellt.
Nu undrar jag och vänner runt mig hur jag känner när jag köpt en ny lägenhet som ”checkar av” många rutor på min önskelista, och den känns nästan ingenting.

Man kan kanske tro att det borde ha med min nya medicin att göra, att den påverkar humöret? och jag har inte hunnit fråga min läkare men skall göra det, men då känslan var den samma innan jag började på medicin tvivlar jag själv på att det är orsaken, åtminstone inte huvudorsaken.

Jag tror att det har med hur jag levat under större delen av mitt liv, med oro och konstant osäkerhet på nästan allt i livet och mig själv, kanske har jag blivit så van att balansera Glad & Ledsen att jag inte törs eller kan våga hoppas på glädje?
(men det är bara en gissning)

Sedan jag började med medicinen har jag inte varit riktigt så nere som jag har varit, det känns lite lättare, men inte som ett stort steg.
Och jag kan ju säga att på samma sätt som jag inte är speciellt glad över försäljning och köp av lägenhet är jag inte ledsen heller.

Jag träffar ju vänner och går promenader tex och det är absolut trevligt, jag kollar på någon komedi på TV eller ser ett roligt Youtubeklipp och skrattar spontant, så jag är inte helt död invärtes.

Apropå det året som gått så känns Strängnäs som stad OK, saknar ”staden” helt klart, min arbetsplats är också OK, ganska säkert att bra steg för att utveckla min yrkesroll, jag har lärt mig mycket och börjar komma in ganska bra, men fan vet om jag passar för arbetet…

Jag är nog en sådan person som skulle hittat ett jobb som jag trivdes med tidigt i livet och sakta jobbat mig upp och stannat kvar, tror det hade passat min personlighet bättre.

Vi hörs!

Bara skriver…

Jag helt tappat skrivandet här, inte för att det saknas saker att skriva om, det finn massor men jag har mått så jäkla dåligt att sak efter sak tappat värdet och jag orkar inte skriva fastän tanken finns där.

Nu skriver jag enbart för att jag inte kan prata direkt med någon om detta, jag törs inte.

Jag har sedan en ganska lång tid gått hos en psykolog för att få hjälp med hur jag mår, och sedan en dryg månad har vi talat om att jag kanske inte nått dit jag vill att må bättre, jag känner att jag kan inte ta mig ur det djupa hålet jag är i och har funderat på om det är så att jag är sjuk, man säger ju att depression är en sjukdom och jag har aldrig funderat mycket på det men det är säkert så?

Så jag gjorde en fråge-test hos min psykolog där man skulle svara på hur man mått den senaste tiden (1 eller 2 veckor tidsspann om jag minns rätt?)
Och det är ju lite svårt för jag har mått som jag gör nu under större delen av mitt liv, minst 25 år, men jag svarade så gott jag kunde och jag fick 18 eller 19 som resultat och om jag minns rätt är det 5 nivåer och jag hamnade ett steg innan nivå 4 alltså på hög 3:a.

Nu har jag en Husläkare där jag nu bor och vi talade en bra stund om allt detta och kom överens om att prova en medicin ”Escitalopram Teva 5 mg

Som jag förstår det påverkar den Serotonin nivåerna i hjärnan och det påverkar en massa saker, denna medicin är av typen SSRI som skall vara av en typ med minst biverkningar.

I tisdags denna vecka började jag och fy fan vilken ångest dagen innan jag började, jag vill verkligen inte! men vad fan skall jag göra, jag balanserar på ett rakblad och måste bita ihop och försöka, get det en chans…

Tänk OM det är en låg nivå av serotonin jag har och bet enda som behövs är en boost av detta och jag hoppar från en bro utan att ha testat, fy fan jag måste försöka!

Jag både vill och inte vill prata om detta! fatta att jag tar medicin som direkt påverkar hjärnan, det är ju helt absurt!

Om men läser om biverkningar är det många som man kan drabbas av och det är inte så jävl alätt att säga för mig vilka jag fått.
Idag mår jag inte bra, känner mig darrig och orolig.
Häromdagen hade jag svag huvudvärk och jag har känt mig darrig och lite yr, vet inte om det är nervositet eller en biverkning?

Det obehagligaste kommer nu och detta är inget jag borde skriva här men nu gör jag det ändå….

Jag är ju singel och har varit det sedan nästan alltid, så du kan ju gissa hur sexlivet ser ut.. men jag fattar ju att onani inte är skumt och säker lättare för killar on tjejer att tala om, det är liksom avslappning? jag vet att det hjälp mig att slappna av under alla år och har aldrig haft minsta tillstymmelse till problem med erektion eller orgasm, inte en enda gång, förrän igår…

erektionen är precis som vanligt men sedan är det helt totalt stop, inte ens i närheten av orgasm och det är så konstigt att jag inte ens kan förklara det, jag har nog alltid tänkt på det som en fysisk sak men nu verkar det ju vara en mental grej…

Fördjävligt stressande!

Ok om nu någon läser detta så låter det ju som ”men sluta då med medicinen” kanske? jag törs inte så enkelt är det,, jag får inte ge upp innan jag verkligen provat, och samtidigt måste jag balansera allt detta på ett rimligt och sunt sätt så jag inte tippar över och blir sämre, nu känns det som jag skall hålla ut till min tid on en dryg vecka då vi har första uppföljnings samtalet med husläkaren.

Jag lovar här att inte göra något dumt just nu och berättar här om det någonsin går så långt, men det skall jag försöka undvika!

Håll tummarna att jag klarar detta!

Dag 9 samt 10

Fy bubblan vad jag vill att detta projekt är slut nu, jag vill inte vill inte vill inte!

En lång film för dessa 2 dagar

Tur att Vetekatten finns!

Det känns som att simma i sirap, jag famlar i allt som skall göras, och det jag sedan gör blir som det blir jag har ingen koll eller plan!

Snälla livet ge mig en break!