Operationen närmar sig

Jag har tidigare i en post (Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst) skrivit om att jag gjort en fetmaoperation, en så kallad Gastrisk bypass-operation.

Nu ett antal år senare och ganska stabil i vikten har jag beslutat att ta ett steg till, nämligen en plastik operation för att ta bort överflödig och lös hud på framsidan av magen.

Jag vägde 150 kg när jag opererade mig och idag väger jag 101 kg vilket är 6-7 kilo mer än det lägsta jag varit nere på.

Att operera sig på detta sätt är inget jag längtat efter, det är mest en funktionell operation för mig, jag har så pass mycket lös hud fram på magen att det är besvärligt mer tex byxor och bälte, jag får liksom stoppa ner magen i byxorna eller låta den hänga över, vilket gör att byxor sitter dåligt och har jag skjorta nedstoppad i byxorna ser det för jävligt ut och är obekvämt.
Sommaren som var hade jag ganska stort obehag av att man blir svettig i hudvecken och det känns ofräscht och jag får lätt irritationer på huden som kliar.
Men det är så klar en estetisk fråga också, inte så att jag undviker eller är rädd för att ta av mig på överkroppen vid tex bad, men mer som att det ser fult ut, och försöker jag se prydlig ut är det som att ha snygga kläder på sig men med en ful eller opassande del som förstör mycket av helheten, jag är ju ingen snygging så jag får fan försöka allt jag kan för att se ens lite respektabel ut…

Jag är inte orolig för själva operationen utan mer för möjliga komplikationer efteråt, som tex infektion, ful ärr bildning då jag har en genetisk disposition för Hypertrofiska ärr.
Det gör att det finns en risk att ett är efter att det har läkte ändå fortsätter att försöka reparera skadan fast än den redan är läkt, ärret blir rött och kan klia.
Jag har inte fått fram vad min risk för att ett ärr hos mig reagerar på detta sätt men risken finns och det är en ganska påtaglig oro för mig, jag har idag ett ärr på min axel efter att jag bröt den som reagerat på just det sättet, men också dom flesta ärren har inte gjort det, så vi får se hur det går denna gång, beslutet är fattat.

Den 17 April kommer jag att opereras, efter det en beräknad sjukskrivning på 2-4 veckor samt att bära en gördel i c.a 6 veckor.
Operation kommer ske på Karolinska Universitetssjukhuset Klinik för Rekonstruktiv Plastikkirurgi.

Operationen blir en så kallad Klassisk bukplastik, det innebär att på just mig som har mest eller nästan all lös hud fram på magen och mycket lite på sidor och rygg, kommer man att utföra ingreppet på framsidan av magen, visuellt lite som en ”glad mun” om du föreställer dig ingreppet så.

När jag i November 2018 var för bedömning för OM jag kvalificerade mig för detta ingrep så ville läkaren får en second opinion och en kirurg kom in och hennes reaktion var klar ”detta kommer att innebära en stor förbättring för dig”
Detta och att jag funderat i drygt 1 år gjorde att jag bestämde mig för att satsa på detta och hoppas att det går bra.

Förutom riskerna med operationen gällande ärr och infektion så är det ju också i mitten av april och räknar man på den kommande sommaren och semester, bad, vandring och motorcykel åkande så är det lite tight med tid, men jag har verkligen försökt tajma detta på bästa sätt, normal väntetid från besked är 4-6 månader och det är där jag ligger.

Kommer detta att påverka hur jag mår? jag vet inte, kanske, jag hoppas det!

Stegtävling 2

Under december hade jag en stegtävling som jag skrev om 372 951

Det var en god vän som utmanade mig och vi gick under lite mindre än fulla december månad, och det blev just 372 951 steg för min del.

Att jag vann med en liten marginal hade nog mest med att jag hade många lediga dagar och kunde gå på sista dagen nyårsafton då han hade familjeliv att fokusera på, men lite spännande och kul var det skall jag erkänna.

Nu har jag blivit utmanad igen och nu är det hela Mars månad som gäller, och den som går flest steg vinner.

Idag är det 12 mars och jag har gjort 183 782 steg och jag har legat i rätt bra, fram till nu har jag haft 2-3 inaktiva dagar så jag kunde ligga 20-30k steg högre men det känns helt ok för jag är lite fundersam om ”att gå” kan vara lite av en flykt, precis som att äta, spela spel och liknande kan vara, jag går nog lite som en trygghets grej, jag vet nu att jag kan och då glömmer jag för en stund att jag har andra problem som jag inte tar tag i…

Att gå funkar jäkligt bra för mig fast jag väger dryga 100 kg, jag har dock märkt denna vinter att jag ibland och ganska kortvarigt, får en konstig känsla under främre trampdyna på vänster fot, det märks mest då jag går lite längre sträcka i en följd, runt 8-12 km kanske.
Igår var jag hos Gå & Löpkliniken på Odengatan och fick lite råd om inläggssula, den kostar dock 650 kr/par så jag kände att jag vill fundera på det lite.
Fick också veta att som jag länge känt att gå i Joggingskor inte är fel, vilket jag hart hört ATT det är? dom sa att det är alldeles utmärkt att gå i en joggingsko!

Just nu håller jag på med tvättstugan och det är runt 5 minusgrader ute men sol, är dock redigt utled på kylan men skall ut och gå ändå, får se hur långt det blir, igår blev det c.a 20 km.

Jag skall försöka gå längre än jag gjorde i december och ge min kompis en redig match, och samtidigt inte gå så att jag får ont eller att det blir tråkigt, för känslan att gå vill jag inte tappa för en tävling!

Söndag 3 mars – Kungsholmen runt

Ensamhet

Jag hittade denna film på Youtube ”Loneliness” och det var 12 mycket bra minuter, faktiskt flera saker jag kände igen hos mig själv, och några saker som överraskade mig.
Det blir lättare att förstå min tanke om du ser filmen innan du läser vidare…

Har du sett den nu? bra!
Jag skrev tidigare i ett inlägg att jag tycker om kramar och att jag saknar att känna en annan människas beröring i inlägget Värdelös eller Värdefull

Det kan vara det jobbigaste jag skrivit, eller sagt till mig själv, värre än att fundera på självmord till och med tror jag.
Jag känner någon skam för att jag saknar beröring, eller mer att människor vet att jag saknar det kanske?

När jag tänker på beröring så tänker jag åtminstone just nu på två saker, kramar i allmänhet och min pappas händer.
Min pappas händer är ganska stora och kraftfulla och som jag minns det alltid varma, jag vet inte varför jag tänker på dom men jag gör det.

I filmen ovan talar man om hur skadligt det är med ensamhet som inte är självvald.

Man säger att ensamhet kan vara en av dom mest ohälsosamma saker vi utsätts för, man åldras fortare, cancer dödligare, Alzheimers sjukdom utvecklas fortare och immunsystemet svagare…WOW!

Jag kan inte formulera bättre än det som sägs i videon…jag är nog lite ensam.
I bakhuvudet tänker jag, kan en video på Youtube säga något som stämmer bara lite? jo jag tror det, nästa gång hos psykologen skall jag fråga om detta.

Slutligen, det är fullkomligt överväldigande allt detta jag jobbar med just nu, så mycket att bearbeta, sådana känslostormar att man blir helt matt och jag skall försöka orka.

Vardag inte så dumt

Det är lite svårt att sätta en beskrivande rubrik här, jag tänkte döpa den till ”Sista dagarna i februari – uppdatering” jo precis…

Jag har inget kreativt att säga, inget som jag behöver säga, så nu blir det som om jag skriver för någon annan som skall läsa, skumt!

Jag har varit på mitt första besök hos min psykolog där jag betalar själv, fan vet om jag har råd med detta, men jag skall försöka med 2 gånger per månad så får vi se.

Mötet var..jag vet inte vad jag skall säga, jag var ganska trött efteråt för det är som att slå på eller snarare tvinga på alla sinnen, lyssna, prata, tänk och känn efter.

Jag tog upp en sak som jag stör mig på och det är det jag skrivit om i Min egen värsta fiende? det här med att jag tex upprepar hur dålig jag är och allt jag gör är skit och det då blir som en självuppfyllande profetia, då fick jag veta att man kan se saker man gör som olika stigar, den stora och breda stigen man går på som är väl upptrampad och lätt att hitta och det går enkelt att gå där, och i detta fall kanske att jag intalat mig dåliga saker som inte behöver vara sanna eller riktiga, och försöker jag då trampa upp en ny stig så är den svår att hitta, svår att gå på och det är lätt att gå vilse och rätt som det är hittar man den stora stigen och där är det ju enkelt att gå så då fortsätter man där av vana och bekvämlighet för även om den är dålig så är den enkel och välkänd, den nya stigen som kan leda till något bättre är svår att hitta, följa och man vet inte var den går…
Jag känner att liknelser och förklaringar på detta sätt gör stor skillnad på min förståelse och hur jag minns detta, det var en liten Aha-upplevelse.

Jag gillar inte mitt jobb! men jag kan såklart inte sluta, måste ju ha pengar till mat och hyra och det är inte olidligt och jag gruvar mig lite för dagarna men jag tror jag kan hantera det, det är inte kris och jag känner mig bara uttråkad och inte särskilt stimulerad, jag tror min känsla är rätt och att jag inte lurar mig själv.

Jag tänkte söka ett annat jobb på en annan del inom myndigheten men det var för lite extrabetalning för det riskfyllda jobbet samt att dom ville ha mig i 6 månader och det är lite för länge att ”härda ut” och framför allt så insåg jag att jag skall nog inte ta ett jobb för pengarna om jag inte tror på jobbet i sig, det var också lite av en insikt för mig, bra där av mig!

Jag har varit ledig i en hel vecka med 2 semesterdagar, fan vad behövligt och skönt!

Var på guidad konstvandring i Tunnelbanan med BMW Klubbens Stockholms distrikt, jäkligt bra!

Efter rundturen blev det middag på Östra station Järnvägsrestaurang.
Det blev så klart Stekt strömming och potatispuré med pressgurka och lingon samt en öl, mycket gott och platsen är häftig i sin ursprungs stil men personalen var ganska stressad och kändes lite trött och oengagerad tyvärr.

Jag har promenerat en hel del, som en slags förberedelse för en Steg utmaning jag fick av Roger för mars…
Är uppe i 85 000 steg denna innevarande vecka, och det förbannade appen kan inte precisera vad det är i sträcka, lite under 68 km tror jag, får se vad jag orkar med idag, vore skönt med 100k steg på en vecka.

I oktober förra året började jag berätta här så öppet jag kan om hur jag mår och vad jag försöker göra för att begripa och få någon rätsida på mitt liv.
Och hur känner jag idag?

Det är nog ganska lika men lite lite bättre, jag gör något genom att gå till en psykolog, jag har börjat titta på hur jag spenderar pengar, möjligen för att lindra mina ledsenhet.
Jag tänker mycket på att gör en förändring med att sälja min lägenhet och skaffa hus i närmare naturen, banken säger i det första samtalet att det mycket möjligt kan vara möjligt, kanske mer realistiskt än jag tidigare trodde.

Denna vecka som ledig där jag går upp runt 0730 och gör vardags saker är inte så dum, nu måste jag försöka hitta den känslan med jobbet inbakat.

Nu går vi snart in i mars och jag hoppas och tror att vårens ankomst, ljuset och värmen kan göra mig gott igen och kanske blir det lite lättare att leva?

Minne och kunskap

En sak jag nämnt här är att jag har så svårt att minnas saker jag lär mig, jag läser en text som jag känner att jag förstår bara för att timmar eller dagar senare bara minnas fragment och definitivt kan jag inte föra en argumentation om ämnet.

Jag lyssnar på Vetenskapsradions podd – Historia på P1 och känner att fan vad kul nu lär jag mig något på min promenad här, men samma sak här jag minns knappt vilket avsnitt jag lyssnat på och vad det handlade om…

Det känns orättvist att inte kunna minnas dessa saker, varför är jag så jävla dum i huvudet?

Så sätter jag mig vid datorn och kollar nyheterna, hamnar på Youtube och jag tror jag hittar filmen i mitt flöde, den heter How to remember everything you learn, och bara titel borde få mig att misstänka att det är clickbait, men så ser jag den och undrar om fan det var ju inte detta svar jag ville ha…

Resonemanget handlar om att vi människor har en felaktig bild att bara för att vi ser en text eller ser en film så räcker det för att minnas och kunna i detalj återge det vi just sett eller hört, men säkert alla som studerat vet att det inte fungerar så, det har att göra med Arbetsminnet och Långtidsminnet och hur man flyttar minnen emellan dessa.

Se gärna filmen ovan, den är 13 minuter och jag skall inte gå i fällan att försöka sammanfatta den.

Om du sett den nu så känner jag igen flera saker i detta, som precis just NU slår jag på Spotify som bakgrund när jag skriver denna text, vad det kan göra är distrahera mig från att fokusera på en sak och göra den så bra jag kan, jag gör så hela tiden!

Tänk om jag tex läste en text på nyheterna om vad som helst, en ny regel för beskattning av inkomst och jag läste texten för att sedan stänga ned den och försöka att fokusera under 30 sekunder för att se vad jag minns och kan återge?

Jag tror att jag själv har problem med ”bakgrunds brus” alltså att jag lätt blir distraherad, och oavsett om det bara är jag eller många andra så kanske jag kunde ge mig själv en chans att prova detta ovan, som en test att se om det ger något positivt tillbaka?

Kan ju tillägga att vad jag menar med ”ett svar jag inte ville ha” ovan är lite lathet, tänk om jag kunde skylla mitt dåliga minne på något jag inte kan kontrollera, så enkelt det vore?
Jag misstänker dock att detta ”svar” som jag hittat ovan inte är hela sanningen men kanske en del, en snörstump att dra lite i.

Min egen värsta fiende?

Man talar ibland om ”Sin egen lyckas smed” och är inte det man menar då att man kan påverkar hur ens liv blir genom positiva handlingar och tankar?

Om vi stannar lite vid just tanken, kan man då också vara ”Sin egen värsta fiende”?

Jag vet inte om man kan genom att tänka positivt kan få lättare för att tänka ännu mer positivt, liksom med fysisk träning att det går lättare efter ett tag och bara flyter på när man får en rutin på det?

Jag inte bara tror, utan vet att för min del är det mycket och kanske övervägande negativa och ledsna tankar som präglar mitt inre liv, hur länge vet jag inte men möjligen stora delar av mitt hela liv, har jag då byggt en grunden till mitt eget upplevda misslyckande och nu har så svårt att ta mig ur det?

Jag tänker på min senaste vecka i vardagslivet och på jobbet, om jag gör liknelsen med att vara solbränd, då vet du hur överkänslig huden är bara man nuddar den, så känner jag ofta i vardagen.
Om någon har minsta åsikt om hur jag är agerar eller arbetar så gör det så ont att det möjligen blockerar allt logiskt tänkande om jag skall bedöma hur mycket det ligger i saken och jag hamnar i en negativ spiral då jag lätt ältar det om och om igen, och jag känner mig helt utlämnad till känslan och är fast där.

Om jag skulle beskriva mitt JAG som jag upplever det är det ett hus eller ett torn som stått så länge att det är på gränsen till omöjligt att rubba, med låsta dörrar att man inte kan komma in och se hur det håller ihop, som att man inte ens kan kontrollera skadorna, och framför allt det är ogörligt att bedöma var man skall börja och rota, man går runt huset och skymtar genom fönstren att här är det mycket att göra och blir galet skrämd över mängden..
Kanske får man till slut upp garagedörren och då väller det ut saker, så i samma stund man lyckas med att komma in får man hålla emot för att inte få allt över sig och kvävas.

Frågetecken

Som jag skrivit tidigare så brottas jag med tanken på hur jag skall göra för att mitt liv skall kännas mer meningsfullt och då primärt min fritid.

Jag har ju provat att besöka en psykolog och skall också fortsätta med det nu i februari.

Jag står på tur för en operation för att ta bort löshud på magen under första halvåret 2019.

Det jag funderat på i nästan 2 år är att flytta, till ett boende som kanske skapar någon form av inspiration och lust att göra saker, som att ha ett garage och skruva med något? en moped eller motorcykel, kanske en bil?
Odla något, blommor eller potatis, grönsaker?

Som jag ser det i mitt huvud skulle det vara en lantlig plats i lugn och ro, men med moderna bekvämligheter typ kommunalt avlopp och absolut internet.

En fråga som återkommer i mitt huvud är, skulle jag bli ensam? kan jag bli mycket mer ensam än jag redan är?
Räcker umgänget jag får på jobbet?
Är detta en flykt och en fantasi bara som inte är realistisk? alltså att mina tankar på hur trevligt detta skulle kunna vara blockerar dom rationella tankarna på tex ensamhet och kommer jag spika i en spik i en lös planka, gräva lite så att smältvattnet kan rinna ner i diket och så vidare?
Det känns och har känts som om jag verkligen vill detta, men så har jag också känt för att låna en massa pengar för att köpa en ny motorcykel, och det är inte realistiskt, så vilka tankar är dom ärliga?

I går på väg över Västerbron

Jag älskar verkligen Stockholm, men jag känner mig låst i min lilla lägenhet, som om min kreativitet inte ens kan utforskas om den finns där.

Öppnade just Hemnet och sökte på Södermanland, Hus, max 1 miljon och hittar ett hus i Oxelösund nära Nyköping som skall vara ett fint område.
Och då är inte detta hus mycket bättre än något annat jag sett det senaste året, det saknar garage till exempel men ser modernt ut i övrigt.
Det ligger mer än 10 mil från Stockholm, hur ofta kommer jag då träffa min bror och hans familj, min pappa och vänner i Stockholm?
Och lika långt är det till Strängnäs där en annan vän bor.

Men då säger en röst i mitt huvud, hur ofta träffar du dessa personer på ett år?
Jag träffar min pappa kanske 3 ggr på ett kvartal, min bror 1-2 ggr på samma tid, och det samma gäller dom andra, så hur stor skulle den verkliga skillnaden bli?
Jag tror att jag redan är så pass ensam att det inte skulle göra någon drastisk skillnad.

Tänk om livet kan bli lite lite bättre på andra sidan staketet?