Att springa eller löpa, skall det kännas naturligt?

En före detta arbetskamrat skickade en inbjudan på Runkeeper att under 1 månad springa 20 km…

Jag har haft Runkeeper länge men aldrig provat den här typen av användare utmaning, och med löpningen är det nästan lika illa, jo visst jag har sprungit till Buss/Tunnelbana någon enstaka gång, men jag finner det ovärdigt att dundra fram med denna kroppsmassa, magen skumpandes och jag tror att folk hör mig på långt håll klampande som en elefant! det har ALDRIG känts naturligt att springa eller löpa, det gör man för att fly från eller till något!

Och varför i helvete accepterade jag då inbjudan att just springa? jo för en till fordom arbetskollega accepterade och han var en inte oviktig del till att jag började gå och promenera för över 5 år sedan (nu över 1000 mil senare..) och då kanske man skall lyssna, dom båda kanske är något på spåret?

Så igår runt 11 snåret snörde jag på mig mina löparskor och gav mig ut!

Första tanken, jävlar vad varmt det är ute (27 grader) sedan hmm kanske skall jag tänka på ett annat sätt än när jag går mina promenader och inte ta med mig 2 påsar tomburkar till återvinningen till Coop Nära….Så det blir promenad dom första hundra metrarna, in och panta och sedan över gatan genom tunneln under Drottningholmsvägen och in Fredhällsparken för att där ta dom första stegen.

Lite bakgrund, jag har löpt någon enstaka gång i skolan, sedan i Lumpen (1988-1989) första dagen i ett så kallat Coopertest där just detta gick ut på att springa 1,5 km, vända och sedan tillbaka. när jag gå-springer och ser mål så är jag näst sist av alla och jag tar i som fan och den snubben som är sist spurtar och vinner över mig…

Testade att springa någon gång mellan 1989 och 1992 för att sedan aldrig testa igen, förrän igår 50 år och nästan 100 kg.

Efter dryga 20 meter in i Fredhällsparken kom känslan att detta är fan inte naturligt för mig på något sätt, jag springer långsamt och försöker fokusera på att slappna av i armar och axlar och inte se så jävla spänd ut som jag känner mig.

Om jag minns rätt springer jag några hundra meter och på krönet av gångbanan bredvid Drottningholmsvägen övergår jag i att gå raskt för att vila och springa förnuftigt försöker jag intala mig, så att det inte skall vara enbart en jävla plåga.

på detta sätt fortsätter jag in på Lindhagensgatan och förbi Lindhagens galleria och sista biten hem genom parken i Kristineberg och springer faktiskt upp för stentrapporna.

Utanför min port stänger jag av mätningen och jag har sprungit c.a 3.15 km på 25:49 min vilket gör en snittfart på straxt över 8 min/km.

2 saker reflekterar jag över, det är ungefär samma nivå på ”jobbigheten”  över hela sträckan som jag springer, alltså ”obehaget” efter dom första 20 stegen in i Fredhällsparken är detsamma som när jag kommer i mål och det är mindre slitsamt än jag innan trodde.

Och att detta känns inte roligt eller effektivt som ett sätt att förflytta sig!

Så här ”naturlig” ser jag ut efter halva sträckan

Ovan statistik nörderi.

Hmm jo jag kommer försöka att fullfölja detta för jag inser ju att det är inte direkt konstruktivt att ”recensera” löpning efter 1 försök, men va fan detta är min blogg och det är ju inte som att någon annan än jag läser den och än mindre bryr sig, så kanske någon annan person med mina nivåer av självkänsla kan dra nytta av detta när jag försöker genomföra detta med så mycket ärlighet som jag kan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s