Värdelös eller Värdefull?

Vem avgör om man är Värdelös eller Värdefull, eller något däremellan?

(detta är skrivet under en lång tid, flera månader)

Jag funderar ofta på vad jag anser om mig själv och hur jag är och beter mig som människa, och oftast ja nästan alltid är jag övertygad om att jag är mer eller mindre värdelös.

Ibland gör jag något som känns bra mot mig själv eller andra, men oftast är jag ”a waste of space” som amerikanerna säger, jag skulle behöva lämna min plats på jorden åt någon som var till någon nytta!
Och så har jag nog tänkt större delen av mitt liv, och också på ett ganska genomtänkt sätt, alltså det handlar inte om att livet varit orättvist mot mig eller något liknade utan mer som att jag inte tagit tillvara på det, för jag har aldrig vetat HUR jag skall göra det.

Om jag ställer mig utanför mig själv (om det nu går?) och betraktar mig själv så skulle jag själv oftast inte vilja umgås med mig själv.

Så överlag känner jag mig värdelös, men allt jag gjort är inte värdelöst, jag har gjort värdefulla saker (åtminstone till en del värdefulla) men det är så lite att det knappt märks.

Jag har en bekant som på ett socialt medium kallar sig själv Värdelös som användarnamn och jag kan inte riktigt förstå hur hen kan göra det, och ändå skriver jag just denna text och tycker lite synd om hen som kallar sig så, jag vet inte om det är allvarligt menat eller humor dock.
Visst är vi människor konstiga?

Ofta ser jag på andra hur dom och deras liv verkar så bra och jag tycker dom är duktiga på olika saker, och djupt nere vet jag och tror jag förstår att dom har egna problem och tvivel på sig själva, och ändå hjälper det mig ingenting….Förnuft förlorar till Känsla känns det som.

Jag skulle vilja kunna ”vila i” att jag gjorde någonting bra med någon slags regelbundenhet, så att jag kunde ha en bra grund att stå på liksom, nu är jag knappt vid ytan och lyckas bara precis hålla nästippen över vattenytan allt som oftast.

”nu kliver mitt förnuft in” Men för i helvete hur svårt kan det vara att jag skall gå ögonaböj till en läkare för att få hjälp? det ser och hör ju vilken idiot som helst att du är djupt deprimerad och behöver hjälp! ryck upp dig och GÖR någonting!

”Nu är jag tillbaka”, och jag kan ju säga att denna text är inte genomtänkt direkt, jag har inga svar eller lösningar.
En viktig sak är att inte berätta detta för mina närstående (mer än jag redan gjort) för dom har nog med sina egna liv och orkar med största sannolikhet inte med mig också.

Min käre bror är nog den som skulle bli mest ledsen och säkert besviken om jag försvann och han har verkligen nog med sitt eget liv.
Han är för övrigt ett bra exempel på någon som jobbar så hårt på att må bättre och vara en bättre människa, hans ”resa” på dom senaste 5-8 åren är helt otrolig och värd stor respekt!
Jag har nog varit nära nog Noll hjälp dessa år för min bror på ett riktigt mänsklig sätt, visst jag har lånat ut och givit honom pengar ibland, men inte mycket kärlek, styrka och stöd.

Min far önskar nog att han och jag kunde ha en bättre relation och att jag skulle vara mindre arg på honom, och jag skäms för att jag retar mig på honom så ofta och har dåligt med tålamod.
Han har också haft ett långt liv med i mina ögon helt ok hälsa, framgång och kärlek.
Och jag orkar inte ge honom en behaglig ålderdom fast jag nog borde och inte vara så egoistisk.

Jag har funderat mycket på hur jag kan börja bygga ett liv, och det enda jag kommer fram till är att jag inte vet.

En sak jag tycker om är att få eller ge en kram.
Den bästa kram jag minns var när jag mådde dåligt, det var under tiden när min magsäcksoperation, jag var tvungen att gå på diet inför operationen i början av januari och detta var precis innan jul och jag möter min bror vid affären när där jag bor och det bara brister för mig mitt ibland folket som rusar runt och julhandlar, då får jag en kram…den kan jag inte glömma.

i vuxen ålder har jag alltid gillat att gå till frisören för det är så skönt att någon tar i mitt hår och kanske tvättar det.

Jag tänker ibland på min pappas händer, dom är stora och kraftiga och varma, jag kan känna dom när som helst.

Det är inte ofta någon tar i mig.
(När jag skrev/skriver detta blir jag så ledsen att jag inte kan fortsätta)

Nu tillbaka efter några veckor, är ledig i en dryg vecka, en semester jag inte har några planer för, i förrgår var jag på Stockholm Öl & Whisky mässa i Nacka med en kompis.
Och det var inte speciellt kul, jag var med en kompis som är så supersocial att jag häpnar!

Och visst är lite av det ytligt men ändå är han inbjudande, så skulle jag vilja kunna vara men jag står där som en släpvagn bakom en dragbil som rör sig lätt och smidigt i trafiken, jag tänker mer på att jag är en belastning som drar ner stämningen än tillför något, jag ler generat när jag blir tilltalad…
Och så ber min vän om ursäkt för att han varit så social och glömt bort mig, han ringer igen dagen efteråt och ber om ursäkt igen.

Igår tvingande jag ut mig själv på en promenad för att kickstarta kroppen att komma ur detta ”låga läge” jag varit i så länge, men jag släpar nästan fötterna dom sista kilometern av orkeslöshet.
I natt drömmer jag en redigt otäck dröm om att jag tappar tänder…
I morse sover jag mycket längre än normalt, brukar gå upp 0730 men sover till efter 09 idag och är inte alls i form, en seg slemmig hosta som inte släpper, små blåsor inne i munnen/kinden, och så efter en morgon kopp the och sedan frukost känner jag att NU måste jag ute igen på promenad annars blir jag sittande här, så nu går jag en runda igen och mot slutet känner jag den minsta gnuttan styrka komma igen, lite lite ork och oket över mina axlar lättar lite grann.

Nu hemma ätit en Bento låda från en ny restaurang i Hornsberg och duschat och det känns lite lite bättre än igår.

Frågan är nu skall jag publicera detta? tänk om någon läser det och förstår hur jag mår och känner sig tvungen att göra något?
Nej jag publicerar det inte, inte idag!

En vecka sedan sista noteringen ovan, jag har berättat en liten bit för en god vän hur jag mår, och genast inser jag att nu är jag ansvarig för det jag sagt, jag måste förklara mig, måste ta ansvar för hur den personen känner när jag berättar en sådan sak, kan tänka mig att det inte är roligt alls att höra, kanske förvånande? kanske och troligen känner den personen att dom måste hjälpa till för det är ju vad man gör.
Allt det är ju naturligt men också skapar jag mer oro för mig själv också, kanske därför personer som känner som jag håller tyst för man vill inte vara till besvär och lägga över en del av tyngden på andra.

En sak jag gjort är att jag frågade en kollega på jobbet om vad för stöd som finns (hon har själv drabbats av en familjetragedi nyligen) och det finns något som heter Falck Healthcare och man kan tydligen ringa dom och få hjälp med var man skall vända sig, ett första steg kanske..

Jag har jobbat 3 dagar och är nu ledig över helgen 2 dagar, jobbdagarna var tråkiga mestadels, nu lördag och jag känner mig helt oengagerad, i morgon tvättid och förbereda lite mat inför nästa vecka 5 dagar på jobbet.
En sak jag skrev ovan var det där med kramar och att ta i någon eller bli berörd, fy fan vad jobbigt att tänka på, jag skäms så inne helvete för att jag känner så, jag skäms nästan mer över att jag så vill känna det än att denna text handlar mycket om att inte leva längre…hur fucked up är inte det?
Just nu har jag Spotify på med min lista Blandband och låt efter låt ryser jag till och känner en lite vällust, alltid något!
Hostan sitter kvar…
Ingen publicering idag heller

En dryg vecka har gått och jag har funderat på om jag skall publicera detta eller radera det, jag skapade denna blogg just för att vara ärlig och tanken var att kanske kan någon annan känna igen sig och antingen lära sig av mina misstag eller få tips om vad som fungerat för mig som gör att jag mår bättre.
Jag är ju mitt uppe i detta så jag vet inte hur historien slutar och därför publicerar jag nu detta idag för en liten sak har hänt för några dagar sedan, så nu hoppas jag att jag inte skrämmer någon som möjligen läser detta…

 

 

4 reaktioner till “Värdelös eller Värdefull?

  1. Jag vet att du tycker att jag alltför ofta är väl kategorisk i mina uppfattningar. Nu ska jag vara jävligt kategorisk; du är värdefull!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s