Be om hjälp eller fixa det själv?

Jag skrev tidigare i posten Ett litet steg att jag skulle återkomma i vad som hänt och nu är väl så bra tillfälle som något kan jag tycka.

För dom som är nära mig så tror jag att det är ganska klart och har så varigt under lång tid att jag ofta inte mår så bra, till och med blir handikappad av mina känslor och att det påverkar min vardag och mitt umgänge.

Jag skulle vilja påstå att jag mått ganska skitdåligt större delen av mitt liv, och ändå skulle jag säga att jag haft fantastiska tider och upplevelser, det är det dubbla i detta att jag inte kan ställa mig utanför mig själv och bedöma om det bara är så alla har det, eller om jag har ett riktigt problem.
Jag vill veta det nu, jag vill veta om jag är en gnällspik som inte kan hantera vardagen och måste inse att det finns massor av folk med riktiga problem där ute, eller om jag kanske kan må bättre och vara en bättre vän och medmänniska.

Man lever ju i sin egen bubbla och det är så jävla svårt att se det utifrån! och jag har hört anhöriga säga ”du måste nog ta tag i detta och söka hjälp”

Så nu har jag gjort det…

På min arbetsplats fick jag mest av en slump reda på att vi har Personalstöd som alla medarbetare har rätt att utnyttja, det är upp till 5 tillfällen per år och det kan vara en massa saker, från familjeproblem, ekonomi, juridik till personliga problem.

En av mina kollegor går själv igenom en hemskt jobbig händelse och nu får hela deras familj stöd igenom detta och som hen sa ”det är jättebra”
Så då tänkte jag..kanske jag också kan be om hjälp att ta första steget även om mitt problem är ett helt annat.

Jag fick komma på besök redan efter en vecka hos en välkänd leg psykolog och psykoterapeut och jag tror vi skall försöka och inte så mycket lösa alla mina problem på 5 tillfällen utan mer får en överblick och kanske en riktning att söka mig för hjälp, jag vet inte riktigt men jag tror det är dit jag siktar.

Jag har mitt tredje besök denna vecka och det känns så här långt, lite märkligt, lite härligt och lite hoppfullt!

Märkligt för att det är så mycket upp till mig själv, jag måste sätta ord på och förklara så bra jag kan på saker jag vill tala om, och vem vet om jag lurar mig själv och andra? jag kanske lever i en fantasi och en helt förvrängd bild av mitt liv, det är så svårt att förstå hur en annan människa kan ha det som yrke att se, lyssna och hjälpa andra genom tal…
En medicinsk läkare förstår på ett annat sätt men just detta med människans innersta är så svårt att greppa, men absolut jag tror att jag är öppen och ärlig= jag hoppas det verkligen!

Härligt för att jag har så mycket jag vill berätta, och här sitter en människa som ger mig sin fulla uppmärksamhet..wow!
Är det bara en egotripp kanske? eller är jag så satan ensam att jag upplever detta så här?

Hoppfullt jo lite känns det så, dels för att jag har gjort något för mig själv, jag vågade ta steget.
Jag har redan fått små små förslag på tankesätt jag inte tänkt på, en annan bana att tänk i.

Ja det visar sig väl om detta leder någonstans antar jag.

jag avslutar med en bild från Fjällgatan straxt efter kl 08 i morse, vad jag gjorde där återkommer jag också till senare.