Tidigare i förra veckan var jag på mitt fjärde besök av fem hos psykologen och nu börjar det bli dax att fundera på någon form av resultat, syftet med att söka hjälp var ju att få råd om det finns en möjlighet för mer djupgående hjälp och stöd, då detta är tidsbegränsat och har ett definitivt slut.
Vi talade om alternativen, som är att
Jag känner mig klar och nöjd med den hjälp jag fått och vi avslutar.
Jag söker hjälp via husläkare med dessa möten som stöd och kanske får en remiss vidare.
Jag kontrollerar om jag har stöd i min hemförsäkring.
Jag fortsätter på egen hand och bekostar det själv.
Talade nyss med mitt försäkringsbolag Folksam och fick veta att även om jag har en ganska gedigen försäkring så kan jag inte någon hjälp därifrån, delen kallas ”Kristerapi eller Krishantering” och täcker tex. händelse när man blivit rånad eller utsatt för andra brott, men också nära anhörigs död dock inom 2 år, och även om min mors och min morfars död 1985 med 1 dags mellanrum och jag blev ensam 17 år gammal, och detta kan vara starten på mycket av detta så är tiden för lång och svaret nej, inte heller delvis ekonomiskt stöd.
Kanske skall säga att jag fick ett erbjudande att fortsätta provat hos den nuvarande psykologen, hon tog upp det som sista alternativ och jag förstår det då kostnaden är 975 kr/timme.
Jag får inte alls känslan av att hon på något sätt ”säljer sig själv som ett alternativ i förhoppningen att jag har råd” utan på riktigt vara ett alternativ.
Sjukvården och husläkare är ett alternativ men jag tvekar, nu har jag snart gjort 5 tillfällen här och att börja om igen kräver en ny kraftansträngning, detta är inte alls lätt, att tänka och känna och sätta ord på allt man har inom sig är som ett ”slagsmål” man skall stå upp, gå framåt och inte backa för mycket, försöka undvika slag och obehag men samtidigt hantera dom smällar man får, hålla fokus och så vidare.
Jag kanske har råd med 1 möte i månaden som jag betalar själv, kanske 2 men då måste jag nog jobba extra eller dra ner en hel del kostnader.
Den senaste veckan har inte varit bra, jag känner mig orolig, osäker och har ingen riktning i min vardag.
Igår var psykologen tvungen att omboka min sista tid på grund av sjukdom så sista mötet är 12 december.
Jag tror jag kommer välja att betala själv, inte helt säker men troligen.
Det känns som vägs ände, kanske är det bara att överleva som återstår, kanske kan jag bara hoppas och gå vidare och se vad som händer?
Detta är ingens fel det är bara så livet är.
Stinkyfish 