Att skriva och att skriva

Jag har inga historier att berätta, jag har ett skevt och trasigt liv som som jag ibland tror mig förstå lite av, men oftast är jag ”clueless” och ändå försöker jag formulera något och en dag tar material från mitt liv slut och då har jag inget mer att berätta gissar jag, min bror däremot har berättelser!

Den 19 december 2018 var jag inbjuden att som publik lyssna och se på en poesiläsning av dikter, det var klassen 2018/2019 på Skrivarkursen på Folkuniversitetet i Stockholm som läste deras Antologi – Drömmar i glasburk med lock.

Jag visste inte vad en dikt var, en antologi eller hur jag skulle definiera poesi.

Jag och min far möts upp vid Hornhuset på Söder och går upp till lokalen Laika där läsningen skall framföras.
Lokalen är rätt full med studenter och åhörare, så vi beställer varsin öl och tar en kaka och slår oss ned.

Min bror går en skrivarutbildning på Folkuniversitetet under ett år och detta är en del som handlar om dikter och poesi och där detta är kronan på verket kanske man kan säga.

Jag är rätt frågande till vad jag skall förvänta mig, lite ordakrobatik som saknar mening, eller bara sådant som jag inte förstår?

Min bror läser sina bidrag nästan sist i andra omgången av uppläsningen och han verkar rätt lugn när vi talar med honom, hur han lyckas med det vet jag inte?

Eftersom jag redan lyssnat på nästan hela gruppen när min bror går på så tänker jag att detta kan bli svårt.
Vad fel jag har, han stegar upp, presenterar sig och läser!

Jag är ju väldigt partisk i att bedöma detta såklart, men utifrån att jag känt honom i hela mitt liv så har jag åtminstone en insikt i vad han gjort tidigare, och detta är utifrån förutsättningarna riktigt bra tycker jag.
Tänker då på både framförandet och dikterna, det är ett enkelt och rättframt framförande och dikterna är lagom längd för att man skall ta in dom och hinna reflektera och sedan reagera/känna, jag tror mig förstå dom också vilket får mig att känna som att jag är delaktig och inte dum.

Att våga ta steget och följa sitt hjärta som min bror gör är modigt, en medelålders man med familj och arbete kanske förväntas vara ”förnuftig” i alla beslut, tänk om detta gör honom till en gladare människa rik på upplevelser och en bättre far och partner? är inte det då förnuft?
Jag tror att det är just det!

Jag har fått några texter skickade till mig för att läsa och ha åsikter om av varierande slag och även fast jag vet att brorsan inte förväntar sig stordåd i hur jag analyserar och svarar på texterna blir jag nervös och osäker, att läsa ligger inte för mig, och mitt förstående av en text är minst sagt grundläggande, och ändå uppskattar jag det så.
Det känns som att vara lite utvald, att få kika över axeln på något som formas till en helhet.

En god vän sa en dag när han läste en text jag skrivit att den var lite konstigt formulerad, knölig meningsbyggnad osv.
Det sades på ett helt kärleksfullt sätt, inte alls som kritik! han påpekade också att innehållet var bra men att det gick förlorat i mitt ”dåliga” sätt att skriva, läsaren blir lätt distraherad.
Jag förstår det absolut, skämdes en hel del, och ändå skriver jag här igen…för mig är det nog innehållet jag klamrar mig fast vid, för jag vet inte hur jag idag skall orka ta tag i att skriva bättre.

Jag och min bror är ganska olika som människor, i många år kände nog jag mig själv som den som hade ett försprång i livet och vad jag upplevt och gjort, så är det inte idag och har inte varit så på flera år (kanske aldrig?)
Jag skall inte försöka ”bli som han” men jag försöker bli inspirerad av honom och hans liv.


Min bror är stark, trygg och en person som jag beundrar på många plan!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s