Min egen värsta fiende?

Man talar ibland om ”Sin egen lyckas smed” och är inte det man menar då att man kan påverkar hur ens liv blir genom positiva handlingar och tankar?

Om vi stannar lite vid just tanken, kan man då också vara ”Sin egen värsta fiende”?

Jag vet inte om man kan genom att tänka positivt kan få lättare för att tänka ännu mer positivt, liksom med fysisk träning att det går lättare efter ett tag och bara flyter på när man får en rutin på det?

Jag inte bara tror, utan vet att för min del är det mycket och kanske övervägande negativa och ledsna tankar som präglar mitt inre liv, hur länge vet jag inte men möjligen stora delar av mitt hela liv, har jag då byggt en grunden till mitt eget upplevda misslyckande och nu har så svårt att ta mig ur det?

Jag tänker på min senaste vecka i vardagslivet och på jobbet, om jag gör liknelsen med att vara solbränd, då vet du hur överkänslig huden är bara man nuddar den, så känner jag ofta i vardagen.
Om någon har minsta åsikt om hur jag är agerar eller arbetar så gör det så ont att det möjligen blockerar allt logiskt tänkande om jag skall bedöma hur mycket det ligger i saken och jag hamnar i en negativ spiral då jag lätt ältar det om och om igen, och jag känner mig helt utlämnad till känslan och är fast där.

Om jag skulle beskriva mitt JAG som jag upplever det är det ett hus eller ett torn som stått så länge att det är på gränsen till omöjligt att rubba, med låsta dörrar att man inte kan komma in och se hur det håller ihop, som att man inte ens kan kontrollera skadorna, och framför allt det är ogörligt att bedöma var man skall börja och rota, man går runt huset och skymtar genom fönstren att här är det mycket att göra och blir galet skrämd över mängden..
Kanske får man till slut upp garagedörren och då väller det ut saker, så i samma stund man lyckas med att komma in får man hålla emot för att inte få allt över sig och kvävas.

3 reaktioner till “Min egen värsta fiende?

  1. Du har säkert rätt i att den där ”lyckosmeden” kan smida både lycka och olycka. Vår egen inställning har en otrolig inverkan på hur vi lyckas och misslyckas och hur vi mår. Det ligger otroligt mycket i det till synes enkla exemplet med det halvfulla/-tomma glaset.
    ”Jippi! Det finns ett halvt glas kvar åt mig!” Eller ”Fan! Det är till hälften urdrucket!”
    Att börja tänka på glaset som halvfullt låter sig säkert inte göras i en handvändning, utan det kräver nog en del målmedveten träning i det lilla vardagliga.

    Jag övningskörde med dottern i helgen och fick ursäkta mig för henne att jag gnällde och korrigerade henne hela tiden (kändes det som). Jag förklarade för henne att på varje ”fel” hon gör, så gör hon ju 25 saker som är bra! De bra sakerna flyter liksom bara obemärkt förbi utan kommentar. Vi inser båda att det blir omöjligt att berömma eller ens lägga märke till varje liten detalj som går bra, men vi kom fram till att hon ändå behöver berömmet för att växa som bilförare. Receptet får bli att åtminstone beröma lika mycket som jag kritiserar.
    Tänk dig själv som en bilskoleelev! Klappa dig på axeln för alla bra grejer du gör mellan de mindre bra. Jag kan lova dig att det blir ett jävla klappande och kritik när den kommer, kanske inte hugger så djupt.

    Gilla

    1. Näe tror du har rätt det är en ganska omfattande förändring man bör göra för att få in detta i vardagen, jag funderar på om jag någonsin säger åt mig själv att ”bra gjort” utan att innan bli bedömd av någon annan? jag tvivlar på det, åtminstone omedvetet som att mitt eget självberöm har ett mindre värde än mitt själv förakt, inte ens jag tycker det verkar rimligt.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s