Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?
Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )
En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”
För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.
Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.
1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.
Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.
Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.
Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…
Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.
Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.
Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.
I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.
Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.
Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.
Söndag 31 mars
Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!
Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.
Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.
MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.
Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.
Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019
Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km
Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?
Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.
När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!
Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.
Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.
Stinkyfish 
Vilken dramatik! Jag rycks med i tävlingen som om den vore igång igen. Bra grepp att minnas spänningen och kampen igen.
Och grattis igen! Väl kämpat!
GillaGilla