Eller Det var ingenting, inget problem!
Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.
Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.
Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.
I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…
Ungefär så här.
Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!
Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…
När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.
Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?
Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…
Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!
Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…
Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…
Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?
Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?
Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?
En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.
Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.
Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.
Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.
Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.
Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.
Stinkyfish 