Har jag glömt bort det positiva?

Är det inte lättare att minnas och prata om det ledsamma och tråkiga? att minnas det som gör en ledsen och rädd, känna ångest?

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag i förrgår hade tänkt köra lite hoj för att det skulle bli bra väder, men att en känsla som jag beskriver som ångest tog ett fast grepp om mig och jag gömde mig i lägenheten hela dagen istället.

Igår hade jag inte planerat att göra något så kl 9 drog jag iväg med hojen mot Eskilstuna för att köra lite men också för att testa mina nya mc kläder.

Det här går ju bra och solen skiner så jag åker vidare mot Västerås, kör runt på gator som åkt på så många gånger som barn och tonåring, stannar till på Stora torget och tar en frukostfika på Global living (riktigt trevligt ställe)

Ringer på chans en gammal vän som är ledig och kommer förbi för att lite efter 12 rulla mot Stockholm och min brorson med familj.

Landar straxt för kl 14 i Sundbyberg och ringer på, rassel ryck och slit i dörrhandtaget från insidan och där står min brorson och hoppar som en gummiboll och är glad att jag äntligen kom förbi…

Hela familjen verkar glad och då är dom mitt i en väldigt jobbig tid.

Jag blir bjuden på påsk fika och känner mig så välkommen, vi pratar en stund och innan jag åker hemåt får mitt största fan provsitta motorcykeln, och gasa….

En bra dag, en ovanlig dag, kan man hoppas på fler liknande?

Nej jag har inte glömt bort det positiva, men det är förbaskat sällsynt bara och jag har svårt att hålla kvar i det, det är som en hal tvål som halkar ur handen och vipps är den borta, flyktigt.