Mer än en månad sedan sist..

Jag har funderat på att skriva flera gånger sedan början av juli när jag skrev sist, men har inte orkat och känt någon inspiration, och kvantitet för saken skull känns inte bra.

Detta symboliserar en del av min sommar och semester som jag gillat.
Kaffe och Cheesecake på – Lasse i parken, Söder

Detta blir en sammanfattnings text som vanligt blir lite rörig.

I onsdags var det 4 månader sedan jag gjorde min plastikoperation och livet rullar vidare och det är rätt ok, det som märks är att jag har mindre lös hud och att jag har ett ganska stort område jag inte har känsel i där naveln ingår, det känns ganska skumt.

Jag promenerade rätt mycket på semestern, fikade massor i samband med detta, härligt!

Det blev i princip inget på två hjul, varken stora MC eller Vespa och nästan lika synd noll cykling..

Inga skogsturer varken för promenader skulle eller med tält/hammock.

Det blev mycket film hemma.

Jag har noll kontakt med min bror och hans familj, frågar du honom så tror jag han skulle säga att han är less på att jag inte engagerar mig mer och inte kan planera så att det går.
Det är mycket sant i det, kanske allt?
Jag träffade brorsans bästa vän och han sa att dom inte heller träffas alls, det är för komplicerat att få till.
Jag tror jag är en stor besvikelse för min bror, han hade nog hoppats på någon form av stöd från min sida.

För att gå tillbaka till sommaren så är jag både besviken och nöjd med den, det var skönt att komma ifrån arbetet som är så tråkigt, kollegor som jag i och för sig funkar hyfsat med men som inte delar mycket av mitt sätt att arbeta och syn på livet, och jag påverkas på ett sätt jag inte gillar!

Jag missköter mig själv på ett sätt jag inte gjort på länge, inte katastrof men en dålig väg jag går på.
Tur att jag inte gillar spriten och faller in i det, tror jag gillar sprit när jag mår bättre, skumt.

Det senaste kvartalet har jag mått mest dåligt, dagarna är till 75% dåliga och når upp till ok ibland.

Bra dagar då jag bara är lite glad är så sällsynta.

Angående mitt boende och planerna kring att skaffa hus och sälja min lägenhet är nu i ett läge då jag tänker mest på att förhoppningsvis få en hyreslägenhet i Strängnäs och när det sker tömma och sälja min lägenhet tom.
Om inget händer på lägenhetsfronten när vi passerar årsskiftet är jag illa ute känslomässigt tror jag.

I torsdags efter jobbet fick jag ett sms från min brorsa att pappa var på sjukhuset för egen maskin då han känt sig yr på morgonen, jag åkte dit och vi satt ihop hela kvällen och konstigt men det var något med att det var ganska lugnt och tråkigt i väntrummet så fick vi tid att tala om alldagliga saker, hade aldrig gissat att det skulle ge något tillbaka på det sättet.
Pappa mår bra nu och det var troligen ett högt blodtryck på morgonen som var orsaken.

Jag såg en serie på TV3 om mördare, mer exakt svenska mördare och jag fick en tanke att jag nog har en sak som inte funkar som det skall, jag är inte bra på den sociala biten människor emellan (nej det har inte med mördare att göra, och jag säger inte att jag är lik dom men jag tror jag har en brist sedan barndomen)

Jag har intet levande sinne för att tala med människor, jag har några saker jag pratar om men det tar snabbt slut, oavsett om det är vänner eller personer jag träffar.
Jag är en tråkig person om det blir mer än en kort stund.
Inte så att folk tycker illa om mig men det går fort att ledsna och vilja ha något annat utbyte av ett möte eller relation.

En sak jag tänker på är att jag så lätt bara pratar om mig själv när någon vill lyssna, jag är själv dålig på att lyssna för jag blir så överväldigad av att någon vill lyssna på mig så jag kväver relationen.

Idag är jag inte mer nere eller deprimerad än jag varit men denna höst måste fan något hända i mitt liv!

Fortsatta funderingar…

Jag funderar vidare på gårdagens post Trygghet i ett otryggt liv.

Som vanligt far tankarna runt och då det är svårt att vara klar och tydlig i mitt skrivande (jag vet i huvudet vad och hur jag menar det är bara svårt att få ner det i text)

Det jag skrev i går kan tolkas som att jag alltid ger upp eller blir orolig när något blir det minsta jobbigt, men om jag ser tillbaka på saker som jag faktiskt gör så är ju en hel del jobbig, och ändå gör jag dom, vad beror det på? och vad får mig att göra dom?

Några exempel, jag går mycket och det är förvånansvärt ofta kul, kollar jag på Garmins statistik går jag mer steg än 91% av deras användare, och det är rätt bra jobbat och inte helt lätt, hur kommer det sig att jag gör det när jag undviker 99% av allt annat jobbigt?

Jag är ordentligt uttråkad av mitt arbete, jag kanske inte lider när jag är där men det är fan inte kul och ändå går jag dit, inne på 4 år nu.

Jag är en mega-slarver på att städa men mitt kök(kokvrå!) håller jag helt ok ordning i, diskar 3-4 ggr om dagen, mina händer är konstant spruckna av uttorkning och blöder ofta för att jag handdiskar så mycket, för att hålla ordning.

Det finns fler saker som jag faktiskt gör men som jag inte riktigt är klar över varför jag gör fastän dom är jobbiga.
Jag tror att det har att göra med att jag mår så dåligt över all min osäkerhet och ångest att jag anstränger mig som fan för att klamra mig fast i det jag känner som en frizon av kontroll och trygghet.

kanske bearbetar jag mina tanker genom att skriva detta, kanske kommer jag en dag på en lösning?

Trygghet i ett otryggt liv?

Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.

Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll.
Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna.
Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.

Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.

Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta?
Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt”
Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig!
Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!”
Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig.
Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen.
Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.

Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad…
Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg)
Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!

Exempel 2 har med mat att göra.
Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat)
Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås!
Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa.
Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.

När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.

min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.

Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?

Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.

Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.

Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.

och så vidare…

Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!

Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…

Vad skall det leda till?

Rubriken är inte ett exakt citat, men på ett ungefär vad en god vän sa till mig igår, eller åtminstone hur jag tolkade den.

Jag har skrivit om hur jag känner mig fast eller fången i ett dåligt liv, hur jag har problem med mitt lilla boende och hur jag saknar att ha något på min fritid som som ger en mening och tillfredsställelse.

I mitt famlande för att försöka förstå vad det är som saknas eller är fel så har jag börjat luta åt några faktorer.

Jag har bott i samma lägenhet på 25 kvadratmeter i drygt 20 år och aldrig varit i närheten att få ordning i den, någon form av struktur så att jag kan ha mina saker åtkomligt och kunna trivas och leva i den på ett sätt jag tror att jag behöver.

Nyss letade jag efter en bok ”Alla dessa bilutflykter runt Stockholm” och när jag går fram till den bokhylla jag själv monterat upp så är jag fundersam om den kommer ramla ner, sitter den nog hårt, är hyllan fastskruvad…
Jag monterade upp dessa med hjälp av min bror och det var så pass bråttom att det fick gå fort snarare än bra, men också den platsen den sitter på är en dominerade del av rummet så bara att förbereda gör att 50% av lägenheten är obrukbar, så jag kan inte ha detta som ett projekt och i lugn och ro arbeta med det.

Jag sitter nu vid ett ”skrivbord” vilket är samma system som hyllan jag nämnde men denna del har jag satt upp själv för att det blev för svårt att igen be om hjälp och här är risken på riktigt att det kan falla ner, dessutom mätte jag fel så att dom hyllor jag har passar inte, och nu har jag i över ett år vara handlingsförlamad för att jag är så jävla korkad som gör en sådan sak.

Mina kläder ligger till 50% utspridda på stolar och över soffan, delar av mina kläder finns i Smartstore lådor men det räcker bara för en bråkdel och jag har en enda garderob som är gjord för ytterkläder och bara har en hängare.

Jag har en kokvrå inte ett helt kök och en hall som inte rymmer något utom en väggfast klädhängare.

För att vara en 1:a så är lägenheten jättebra, den är en dröm för många med balkong rakt ut mot vattnet och kvällssol, området är lugnt och fint, det är bara att jag passar inte in här, jag verkar ha andra behov som inte denna drömlägenhet kan tillfredsställa.

Jag älskar verkligen min hemstad Stockholm på alla sätt, men jag känner så begränsad i mitt boende, det känns som att jag är fast i en för trång kostym som hotar att spricka vilken sekund som helst.
Det är med en sorg jag känner att jag inte kan utnyttja den möjlighet jag har här, jag har inte fantasin och drivet att göra vad som behöver göras för att trivas här, det är vad jag tror.

Verkligheten idag

Och då är vi tillbaka till rubriken ”Vad skall det leda till” är det jag hör när jag talar om att jag troligen är på väg bort ifrån lägenheten och Stockholm om jag får den möjligheten.

Min vän undrar ”Vad” tror jag mig finna på en annan plats som jag inte kan finna här?

Jag säger, utrymme att skapa ett hem, utrymme för mig själv fysiskt och mentalt.

Jag önskar att jag hittar något intresse eller saker jag vill pyssla med på fritiden, nu för tiden sitter jag hemma vid datorn eller framför TV’n och det gillar jag men kanske inte så mycket att det är det enda jag vill göra.

Funderar på om jag skulle tycka det är kul att odla tomater eller något annat, ta hand om något, Ha rum att skruva på motorcykeln och vespan, cykla i skogen med min mountainbike utan att behöva först ta mig 1-1,5 mil till denna skog som det är i dag.

Symbol för drömmen

Det detta kokar ner till är nog, om jag vill göra allt detta idag men inte gör det, vad säger att jag kommer att göra det på en annan plats? är detta bara ett sätt att möjligen fly ett annat problem och jag riskerar att bli ännu mer ensam fast på en annan plats?

Svaret är att jag vet inte, jag vet inte om jag lurar mig själv eller om jag bara inte törs lite på känslan.

Fan vad jobbigt det var!

Eller Det var ingenting, inget problem!

Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.

Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.

Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.

I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…

Ungefär så här.

Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!

Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…

När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.

Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?

Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…

Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!

Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…

Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…

Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?

Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?

Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?

En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.

Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.

Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.

Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.

Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.

Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.

Gripsholms slott Juni 2019

6 veckor senare

Måndag morgon på väg till arbetet

Idag är det 6 veckor sedan jag vandrade in på plastikavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset.

Detta är någon form av tillbakablick på hur det gick och hur det känns idag.

Operationsdagen och dom 2 dagar jag låg på sjukhuset gick bättre än förväntat, jag blödde ganska mycket i dränaget och vad det beror på är jag inte helt säker på men antagligen på grund av att blodkärlen blir tjockare när man är överviktig, och när man går ner i vikt så återgår dom inte, och jag vägde ju för lite mer än 6 år sedan 150 kg.

Hemkommen blev jag sjukskriven i 4 veckor vilket är 1 vecka mer än standard, det högra dränaget drogs efter drygt 1 vecka och det högra efter nästan 3 veckor och det var det som lade till en extra veckas sjukskrivning.

Det var mest bökigt att bära runt på dränagepåsarna och hålla ordning på slangarna, jag fick sova enbart på rygg vilket var mycket ovant men det funkade jag sov bra om än lite färre timmar än i vanliga fall.

Det som överraskad mig mest var att jag inte behövde någon smärtstillande medicin över huvud taget, varken på sjukhuset efter operationen eller hemma, jag har ett stort lager med tabletter jag tog ut för säkerhets skull men inte behövde!

Det som gladde mig mest och som jag var lite orolig för var att få en infektion i såren, men jag klarade mig helt utan det, jag har ju haft infektioner vid tidigare operationer men nu slapp jag det helt vilket var en enorm lättnad!

Under hela tiden efter operationen har jag burit en Gördel, som ett brett bandage man sätter runt magen med kardborrband, den sitter med ett ganska hårt tryck för att bland annat hjälpa och stödja buken, men också pressa ut sårvätska och blod och på så sätt minska svullnaden.
Efter 3 veckor behöver jag bara ha den på dagtid och idag efter 6 veckor får jag ta bort den helt och hållet.

Då jag går mycket samt har lätt för att svettas så har det varit lite jobbigt att ha den och bara haft denna enda som man fått tvätta när tillfälle ges, känns lite ofräscht..

Gördeln har dock en annan effekt att det känns efter ett tag lite tryggt och skönt, den håller som ordning på allt, som en medicinsk kram kanske?

Jag har 4 sår eller ärr, det stora som går från vänster höftben till höger höftben ett riktigt brett ärr som aldrig varit ett problem, det ”läcker” lite från en del på framsidan på magen, det är kanske 2-4 droppar på 5 dagar och beror på att kroppen pressar ut sårvätska där den kommer åt, jag har hela tiden kirurgtejp där som skydd för ärret och det underlättar läkningen, detta skall jag ha i c.a 6 månader.
Sår 2 är naveln som är helt flyttad och satt på en ny plats, den blöder lite också och jag har en kompress i den samt kirurgtejp att fästa med.

Dom sista 2 ärren är efter dränaget och är helt läkta och kräver ingen skötsel.

När jag gick in på operation vägde jag 99 kg och idag väger jag 99 kg och då tog man bort 3 kg hud och fett samt en halv kvadratmeter hud..

Jag vet nu att jag kommer vara svullen i upp till 1 år, på 3 månader är allt tillbaka om man har extrem tur, 6 månader är allt bort är normaltiden men det kan också ta upp till 1 år innan allt är läkt.
Denna tidsram är längre än vad jag trodde, eller så lyssnade jag inte när dom sa det vilket absolut är möjligt.
Magen är som en ballong, ganska hård och liknar lite en gravidmage, jag har ingen känsel på en ganska stor del.

Många får tillbaka känseln helt eller delvis under dom kommande åren, det känns lite underligt, aningen obehagligt att inte ha känsel.
Jag funderar rätt mycket på hur mycket magen kommer minska för som det är nu har jag massor av vätska under huden och det är svårare nu än tidigare att knäppa byxorna med bältet på jobb byxorna vilket känns lite bökigt.

Över lag känns allt bra, jag känner och tänker ju på magen hela tiden och så kommer det nog att vara en lång tid, när jag sover på sida drar och stretar det lite i magen men gör inte ont.

vad händer nu då? ja det är tiden och kroppen som får arbeta och göra sitt, jag försöker leva så normalt jag kan, nu när jag inte har gördeln kan jag börja återgå till mina normala promenader och svettas bäst jag vill.

Jag hoppas att magen drar ihop sig lite mer för nu ser jag konstig ut, jag ”ser” verkligen opererad ut för jag är ju fortfarande en tjockis, det ser konstigt ut om jag står naken för jag har en ”bullmage” och den nedre delen är ”fixad” så det ser märkligt ut.
men så var ju detta en funktionell operation och en väldigt lite bit estetik, och funktionellt verkar den vara mycket lyckad, det estetisk får vi väl tiden utvisa.

Jag känner mig rätt ok gällande operationen, känslomässigt i övrigt är det lite upp och ner, jobbet är fortfarande tråkigt men funkar, jag går hos min psykolog och det är bra.

Nu är jag ledig i några dagar sedan blir det 2 nätter på jobbet och efter det semester, känns skönt!

Gör inte samma misstag två gånger!

Ett gammalt uttryck som jag hört så många gånger, nyss hörde jag det i ett sammanhang och tänkte till lite, på vad det innebär.

Som det är skrivet så ”skall” man inte göra misstaget två gånger, det står inte försök eller undvik, och visst det är ett uttryck, ett visdomsord, och jag funderar på vad för visdom det kan ligga i det och var det kommer ifrån?

Jag antar att genom att inte göra samma misstag två gånger blir man bättre och bättre och man ökar chansen att lyckas bättre men vad man nu gör, om man gör en sak flera gånger?

men det svåra borde väl vara att se vad man gjort fel och kanske framför allt varför man gjorde fel, alltså analyser händelsen för att förstå förloppet?

Jag har ett exempel.

Jag har arbetat måndag, tisdag och onsdag denna vecka och är nu ledig torsdag och fredag sedan jobb igen lördag till och med tisdag.
Igår hade jag en dag som jag inte gillar, känslomässigt var den som en berg och dalbana, jag var inte super deppig men inte heller glad, mest håglös och handlingsförlamad och vissa stunder nästan illamående och med en lätt huvudvärk i bakgrunden.

Vad var orsaken, det enkla svaret är ”en sådan dag bara” och gå vidare
Eller så var det en förkylning/influensa som försökte slå till men som kroppen motarbetade och vann, som är över på ett dygn.
Eller mer mentalt, tråkigt liv, dålig självkänsla, nedtyngd av livet och vad som borde göras.

Allt jag funderade på och gjorde var tråkigt och meningslöst, jag bokade in tid med banken för ett ekonomiskt samtal om en möjlig försäljning av lägenheten och köp av hus jag talat om tidigare.

Ringde plastikavdelningen och sjuksköterskan för rådgivning om läkningen efter operationen.

Fixade försäkringen på båda mina hojar inför ombyggnaden i garaget

Spelade Warframe

Kollade på Breaking Bad på Netflix

Allt gick som på automatik, jag bara gör det och det känns bara oengagerande.

Det är här analysen skall komma in, jag skulle vilja tro att det bara var en sådan dag, en dag då jag var seg och trött men jag brottas ofta med att göra dessa vardagliga bedömningar, när man skall ta sig i kragen och rycka upp sig och när man skall vara snäll mot sig själv?

Just idag känns det lite bättre, jag skall snart till tvättstugan, garagearbetet är klart så jag kan köra in mina hojar (när jag körde ut dom även om det bara var några meter kände jag mig gladare…)

jag har så förbannat svårt att LÄRA MIG AV MINA POSITIVA ELLER NEGATIVA erfarenheter!

Jag kör hoj och flinar som en galning nästan varje gång och ändå sätter jag upp små hinder allt som oftast när jag funderar på att dra iväg.
Jag mår bättre av ”bra mat” men bara ibland funkar det att jag väljer det rätta.
Det är härligt att träffa vänner men för ofta känner jag mig pressad och undviker det.
Och så vidare…

Det känns bra att skriva detta! och det har jag gjort ett tag nu och tror jag kommer fortsätta med.

Det känns bra, och lite jobbigt/ansträngande att gå till samtalen med psykologen, kommer fortsätta med det.

Någon sa att ju mer jag lär mig ju mer inser jag att jag inte förstår (eller något liknande)
Så känns det, jag blir nog klokare sakta, men det känns inte så, jag blir mest förvirrad av det jag lär mig, eller tror mig lära.

14 maj Kungsholmen, Vår!