Fortsatta funderingar…

Jag funderar vidare på gårdagens post Trygghet i ett otryggt liv.

Som vanligt far tankarna runt och då det är svårt att vara klar och tydlig i mitt skrivande (jag vet i huvudet vad och hur jag menar det är bara svårt att få ner det i text)

Det jag skrev i går kan tolkas som att jag alltid ger upp eller blir orolig när något blir det minsta jobbigt, men om jag ser tillbaka på saker som jag faktiskt gör så är ju en hel del jobbig, och ändå gör jag dom, vad beror det på? och vad får mig att göra dom?

Några exempel, jag går mycket och det är förvånansvärt ofta kul, kollar jag på Garmins statistik går jag mer steg än 91% av deras användare, och det är rätt bra jobbat och inte helt lätt, hur kommer det sig att jag gör det när jag undviker 99% av allt annat jobbigt?

Jag är ordentligt uttråkad av mitt arbete, jag kanske inte lider när jag är där men det är fan inte kul och ändå går jag dit, inne på 4 år nu.

Jag är en mega-slarver på att städa men mitt kök(kokvrå!) håller jag helt ok ordning i, diskar 3-4 ggr om dagen, mina händer är konstant spruckna av uttorkning och blöder ofta för att jag handdiskar så mycket, för att hålla ordning.

Det finns fler saker som jag faktiskt gör men som jag inte riktigt är klar över varför jag gör fastän dom är jobbiga.
Jag tror att det har att göra med att jag mår så dåligt över all min osäkerhet och ångest att jag anstränger mig som fan för att klamra mig fast i det jag känner som en frizon av kontroll och trygghet.

kanske bearbetar jag mina tanker genom att skriva detta, kanske kommer jag en dag på en lösning?

Trygghet i ett otryggt liv?

Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.

Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll.
Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna.
Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.

Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.

Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta?
Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt”
Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig!
Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!”
Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig.
Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen.
Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.

Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad…
Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg)
Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!

Exempel 2 har med mat att göra.
Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat)
Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås!
Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa.
Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.

När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.

min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.

Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?

Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.

Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.

Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.

och så vidare…

Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!

Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…

Underbart jag vann! eller hur det egentligen kändes

Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?

Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )

En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”

För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.

Garmin Connect resultat
614 705 steg och c.a 480 km över 31 dagar

Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.

Detta är en videodagbok över dom 2 sista dagarna 30 och 31 mars
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.

1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.

3 mars Karlbergskanelen Kungsholmen

Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.

Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.

Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…

12 mars Västerbron på väg mot Södermalm

Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.

Wallins Bageri & Konditori Ringvägen 109 min nya favorit och ett givet stop
Wallins Bageri & Konditori

Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.

19 mars Lindarängsvägen Gärdet

Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.

I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.

Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.

Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.

Söndag 31 mars

31 mars Västerbron mot Södermalm

Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!

Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.

Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.

MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.

Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.

Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019

Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km

Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?

Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.

När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!

Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.

Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.

Mina älskade Ghost Brooks löparskor!

Stegtävling 2 och 2 dagar kvar

Idag gick jag hem från jobbet kl 17:30 och tog igen den nödvändiga ”omvägen” hem för att få steg…
Nu är det jobbigt, jag har inte ont, stegen är inte speciellt tunga, jag känner mig pigg på dagarna på jobbet, men jag är mentalt trött på tävlingen och jag tror jag är fysiskt trött också bara att jag vägrar inse det för jag får inte sova nog.

På vägen hem vet jag att min kompis ligger drygt 40000 steg framför mig, han har mest sannolikt avslutat kvällen innan jag går hem så jag kommer knapra in steg.

På vägen hem som idag blir till och från jobbet 19500 steg (15,6 km) och jag tänker, Jag ger upp, detta är för slitsamt, jag hinner inte ens laga mat till jobbet…och ändå tar jag stegen hem.

idag har jag totalt 520 000 steg under Mars, min vän ligger på 550 000 steg, att ta igen och gå 30000 steg och dra ifrån är fan inte möjligt!

Är det så här att tävla? när kommer det roliga?

Stegtävling 2 närmar sig slutet

Den stegtävling som jag och en god vän kompistävlar i börjar närma sig slutet, 31 mars är sista dagen för tävlingen men också dagen för sommartid så det passar ju bra, men jag är också ledig den 30 och 31 mars så då får jag ta i utav bara hel….

Fram till idag den 25 mars är jag uppe i 426 227 steg, vilket är c.a 32 mil.

När jag slår ut det ser man enkelt hur stegen har ökat vecka för vecka, från c.a 85 tusen till en bit över 110 tusen steg.

Min kombattant ligger nu på 461 313 steg så nu är det svårt på riktigt, inte som förra gången i december då jag var ledig mycket och kunde överraska, nu är det på riktigt och jag får inget gratis.
För några dagar sedan gick han över 40000 steg på en dag jisses!
Jag ligger på 36000 steg som rekord och det är fan bra, och det var när vi gick Sörmlandsleden tillsammans

Jag har 4 lediga dagar att trycka på ordentligt, resten av tiden jobbar jag så då orkar jag inte med mer än 10000-18000 steg om dagen och det är nog inte tillräckligt för att komma ikapp och förbi? men vi får se jag ger inte upp!

Norrbro 24 mars på kvällen omväg på väg hem från jobbet
Gråhäger kanske? i Strömmen vid Norrbro

Det känns bra att gå mesta dels av tiden, det ÄR jobbigt vissa stunder, jag blir trött i fötterna i mina vanliga vinterskor men har nu bytt till joggingskor som är klart bättre.
Har haft lite känning under främre trampdynan på vänster fot om jag minns rätt, det känns som man har trampat bort dämpningen i själva trampdynan, men det är hanterbart.

Jag skall erkänna att jag blir lite stressad av att tävla, och det är fan en dubbel känsla för jag vill ju också hitta något jag är bra på, så det är både bra och dåligt.
Det känns som att jag är ganska stark.

Denna sista vecka måste jag nog gå över 150 000 steg för att ha en chans, vi får se hur jag orkar.

Stegtävling 2

Under december hade jag en stegtävling som jag skrev om 372 951

Det var en god vän som utmanade mig och vi gick under lite mindre än fulla december månad, och det blev just 372 951 steg för min del.

Att jag vann med en liten marginal hade nog mest med att jag hade många lediga dagar och kunde gå på sista dagen nyårsafton då han hade familjeliv att fokusera på, men lite spännande och kul var det skall jag erkänna.

Nu har jag blivit utmanad igen och nu är det hela Mars månad som gäller, och den som går flest steg vinner.

Idag är det 12 mars och jag har gjort 183 782 steg och jag har legat i rätt bra, fram till nu har jag haft 2-3 inaktiva dagar så jag kunde ligga 20-30k steg högre men det känns helt ok för jag är lite fundersam om ”att gå” kan vara lite av en flykt, precis som att äta, spela spel och liknande kan vara, jag går nog lite som en trygghets grej, jag vet nu att jag kan och då glömmer jag för en stund att jag har andra problem som jag inte tar tag i…

Att gå funkar jäkligt bra för mig fast jag väger dryga 100 kg, jag har dock märkt denna vinter att jag ibland och ganska kortvarigt, får en konstig känsla under främre trampdyna på vänster fot, det märks mest då jag går lite längre sträcka i en följd, runt 8-12 km kanske.
Igår var jag hos Gå & Löpkliniken på Odengatan och fick lite råd om inläggssula, den kostar dock 650 kr/par så jag kände att jag vill fundera på det lite.
Fick också veta att som jag länge känt att gå i Joggingskor inte är fel, vilket jag hart hört ATT det är? dom sa att det är alldeles utmärkt att gå i en joggingsko!

Just nu håller jag på med tvättstugan och det är runt 5 minusgrader ute men sol, är dock redigt utled på kylan men skall ut och gå ändå, får se hur långt det blir, igår blev det c.a 20 km.

Jag skall försöka gå längre än jag gjorde i december och ge min kompis en redig match, och samtidigt inte gå så att jag får ont eller att det blir tråkigt, för känslan att gå vill jag inte tappa för en tävling!

Söndag 3 mars – Kungsholmen runt

372 951 steg

Just nu känns det jävligt bra!

Klockan är 14:53, måndag, nyårsafton och jag har gjort mitt sista ryck i en utmaning om att gå flest steg mellan 10 till 31 december 2018, jag kommer inte att gå flera steg idag och det är drygt 9 timmar för min goda vän att slå mig..

Chansen eller risken är mycket stor att han slår mig för han har som jag uppfattar det en jäkla vilja och då jag ”avslutat” tidigt på dagen så vet han straxt vad han behöver göra för att vinna även om jag leder och han troligen ännu inte gått ut på sin dagliga promenad.

Och det känns helt ok! igår kände jag mig stressad över att kämpa mig ikapp och nu mår jag bara bra och det vore kul att vinna men jag är just nu nöjd med min insats, det känns rätt jäkla bra!
Jag ville posta detta innan jag vet hur det går bara för att behålla känslan att jag gjort ett bra jobb.


Ovan på slutspurten hem.

Jag har gått 372 951 steg under dessa dagar och jag har tagit i ganska ordentligt, idag passerade jag 30 000 steg på en dag vilket är drygt 24 km
Nu undrar jag bara hur jag får fram hur lång sträcka jag gått…skitapp som är inriktad på steg och inte sträcka, eller så är det bara jag som inte kan hitta det…(edit. det är 297,1 km över 22 dagar och 364,4 km över hela månaden december)


Nu skall jag gå och duscha och käka sen lunch och sedan ta det lugnt och förhoppningsvis sova innan tolvslaget så jag kommer upp 04:30 i morgon för att vara på jobbet 06:30 Zzzzz…..

Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst.

Som jag tidigare nämnt så har jag haft ett liv med en hel del stora händelser, en av dessa var när min övervikt började skena utom all kontroll.

Det är svårt att sätta någon exakt tid utan det var snarare en gradvis eskalering och började ungefär när min mor gick bort i mitten på 80-talet, jag levde på godis och snabbmat, där grundlade jag mitt sätt att hantera det jobbiga i livet genom mat som tröst och ett sätt att blockera jobbiga tankar.

Runt millennium skiftet med ett stillasittande arbete på natten började det igen accelerera och när vi närmar oss 2010 och jag skall ta MC kort och inte kommer i lånekläderna så har jag nästan nått botten, 2012 efter att en nära anhörig genomgått en lyckad Gastric Bypass börjar en liten tanke få fäste i huvudet.

Jag är på väg till jobbet en vinterkväll, det är snö i Stockholm och promenaden är drygt 10 min till arbetsplatsen men jag måste sitta ner 1-2 ggr på den vägen, sitter på en översnöad parkbänk rätt upp och ner och pustar, svetten rinner och jackan är öppen fast det är 10 grader kallt, en man och en kvinna passerar och när dom just passerat stannar kvinnan till och går ett steg tillbaka ”Ursäkta men är du ok?” frågar hon, synen med en medelålders man sittandes mitt på en bänk full med snö (jag hade inte ens sopat av den) och svettas ser inte helt normalt ut.
Jag blir överraskad och generad och svarar att jag har ryggskott eller något liknade, ler, ställer mig upp och går vidare.

En liten tid senare en morgon efter arbetet är jag på väg hem, står i hissen på väg ner och halvvägs kliver en dagkollega in i hisskorgen, vi nickar åt varandra och jag pillar med mina hörlurar i öronen för att börja promenaden hem, kollegan går av en våning före mig, han kliver ur hissen och dörren hinner nästan gå igen när han hejdar sig och fångar hissdörren innan den låst, ”Förlåt måste bara fråga om du är ok?” säger han, ”Va?” svara jag och fipplar ur mina hörlurar ur öronen, jag ser honom i ansiktet och han ser orolig ut, ”näe jag bara undrade om du var ok, du andades så tungt” säger han…
Igen blir jag överraskad och generad och svarar undvikande, ”näe bara en lång natt och jag är trött” ser en viss tvekan i hans min men han ler och dörren går igen.

Jag vet inte vilka dessa människor är som frågat hur jag mår men detta var nog en del av en vändning eller förändring i mitt sätt att se och tänka på mig själv.
Jag har nått en punkt där jag påfrestande min kropp och hjärta så att jag kan dö mycket i förtid.
Jag får veta att jag har högt blodtryck och äter 2 mediciner bar för det, men jag får också veta att jag har Hypotyreos vilket är låg ämnesomsättning och börjar medicinera för det också.

2012 är också året då jag börjar den långa vandringen mot ett annat liv, flera besök hos sjukvården leder till min GBP operation i januari 2013 på Ersta Sjukhus.

Jag väger nu 150 kg och är 175 cm lång.

Operationen går bra och jag får åka hem dagen efter.

2 veckor senare skall jag ta bort agrafferna (det är med Agraffer man häftar ihop såren) och det ser ganska bra ut med dagen efter spricker det stora ingångs såret när jag är hemma, blodet rinner och det ser ut som jag blivit knivhuggen med en machete. akut in till Ersta och man beslutar att sy igen istället för att låta det läka öppet, det visar sig vara fel och såret blir infekterat och måste öppnas igen en vecka c.a senare, smärtan är obeskrivlig!
Jag får gå 2 veckor varje dag hos Distriktssköterska för att lägga om såret.

Vikten börjar rasa snabbt, nu skall jag lära mig att äta 6-8 ggr per dag och små portioner 2-3 dl

I september 2018 blir jag utmanad att på 2 månader GÅ 18 mil, jag som aldrig motionerat och aktivt undvikit att röra mig.
Att gå det gör ju tanter i Norrland, att gå vad är poängen med det? vad gör man under tiden?
Första promenaden är ungefär 2 km, andra, tredje och fjärde också…

10,8 km i september 2013, 43,1 km i oktober, November och December 152 km…

I oktober 2014 får jag makalöst ont i ena sidan av ryggen, som ett ryggskott som inte släpper och blir värre, till slut går jag till akutmottagningen och dom pumpar mig full med morfin som inte hjälper, blir ilfart till Ersta och kontraströntgen som visar att ”din gallblåsa är rutten” som kirurgen säger och måste tas bort snabbt, jag får inte ens stiga upp från sängen utan sövs och man tar bort gallblåsan, tydligen är det inte ovanligt att man får problem med galla och gallblåsa.

2015 kan jag sluta med all blodtrycksmedicin

I mars 2018 passerar jag promenerade 10 000 km totalt

i dag går jag sitt på 6-12 km per dag och att GÅ är det bästa typ av rörelse jag vet!

Jag var nere i 93 kg som lägst och idag väger jag 99 kg.

Jag får äta tillskott hela mitt liv, Kalcium, B12 vitamin, extra järn sov.

Varför har jag gått upp dessa kilon? jo det är en ständig kamp att inte falla tillbaka, jag har aldrig varit alkoholist men gissar att det finns likheter med mitt beteende att äta för mycket och fel.
Jag mår inte bra och har det senaste året fallit tillbaka till viss del i ett dåligt beteende, tröstätande.

I Januari i år var jag på 5-års återbesök efter min GBP (Gastric Bypass) och då kommer samtalet upp med lös hud som inte går tillbaka efter snabb viktnedgång, man kan i vissa fall få detta bekostat av sjukvården, det har att göra med vilket BMI man har och också hur många BMI enheter man gått ned, den är inte primärt estetisk utan inriktar sig på problem, som att hitta kläder som passar, klåda, psykosociala problem, rörelseförmåga med mera.
Jag märkte ganska stora problem med att man svettas och det blir fuktigt, kliar och det är svårt att få byxor att sitta bra, magen innanför linningen  eller utanför…inte snyggt eller praktiskt.

För en dryg vecka sedan fick jag komma på besök och utredning om jag kan få hjälp med detta på Karolinska Universitetssjukhuset Plastikkirurgisk Mottagning.

Efter samtalet som är jag kvalificerad och det väntade jag mig inte, jag ligger på gränsen för att få göra detta och väntetiden är c.a 4-6 månader.
Jag ber att få fundera ett tag och komma med ett svar, idag ringde jag och meddelade att jag tackar ja och vill göra detta.

Det kan låta som en enkel sak men det är en omfattande operation med c.a 10% risk för någon form av komplikation, blödning, infektion och det som är en ökad risk för mig är ”Hypertrofiska ärr” det är en genetik som kan gör att ärrvävnad bildas okontrollerat och man får ett rött upphöjt och kliande ärr, detta hände med ett är jag fick efter att brutit min axel för några år sedan, det är inte snyggt och kliar lite då och då men då man inte vet om detta kommer hända så är det nog en risk jag vill ta.

Operationen en ”Klassisk Bukplastik” och denna typ skall vara bäst för mig, det har att göra med var man har den lösa huden och min sitter mitt på och framme, inte på rygg och sidor så mycket då alternativet hade varit en operation som går runt buken (om jag förstått det korrekt?)
Min operation kommer att vara som ett snitt på framsidan av magen (som en glad mun…haha)

Rehabiliteringen är 2-4 veckors sjukskrivning och en tid då man måste ha gördel, vanligen 1 månad.

Jag har varit så otroligt mycket på sjukhus dom senaste 5-7 åren så jag känner mig inte lockad av detta men jag hoppas på att detta skall förbättra min förmåga att röra mig, tex så är det väldigt obehagligt att springa som jag testade i somras, det kanske kan liknas med hur en kvinna känner när bysten guppar, det är också svårt att klä sig då magen ”hamnar i vägen”

Nu läser detta ju inte alla problem, jag har mycket lös hud på flera ställen, underarmar, hals och så vidare men det är något jag får ta ställning till senare.
Jag är ganska bra på att stålsätta mig och inte hamna i ett läge då jag undvika att visa mig med bar överkropp, eller bada.
Men jag skulle ljuga om jag inte tänker på hur en möjlig partner skulle se på mig om man kom till någon form av intimitet.

Jag önskar jag mådde bättre just nu och kunde glädja mig mer åt detta.

Movember

Då var det dax igen för Movember!

För 5 året är jag med och samlar in pengar via Movember till förmån för forskning och att uppmärksamma, mental ohälsa hos män, Prostatacancer, Testikelcancer och vikten av motion och att röra på sig.

Jag var med första gången 2014 och har varje år försökt att få in lite pengar, till dags dato har jag fått in 4550 kr totalt.

Vill poängtera att jag själv får inga pengar eller bonus för detta, det jag får är att det känns bra att försöka göra något litet och det är värt mycket för mig!

Så i år precis som föregående år går det till så att den 31 oktober tar jag en bild som jag lägger ut på Facebook med mig skäggig och som jag ser ut den dagen, och den 1 November (MOvember) slätrakar jag mig och tar en ny bild, och från den dagen odlar jag en mustasch under hela november för att väcka uppmärksamhet för detta ändamål genom att folk undrar varför jag ser ut som jag gör, ett skratt? och på så sätt få igång ett litet samtal om jag har tur och kanske en slant skänks?

Något som är nytt för i år för mig som är knutet till Movember är att gå 200 km under november månad.
Jag har också startat en insamling på Facebook för första gången.

Lite fakta, fram till 2017 har Movember globalt samlat in 564 miljoner kronor! Länk

Så vad hoppas jag ifrån andra? ja kanske att vi tar tillfället i akt att tänka på och tala om ovan saker lite mer, kanske skänka en slant stor eller liten, kanske söka på nätet och lära oss lite mer om dessa saker, kanske berätta för andra om dina egna erfarenheter?

Allt avslutas den sista november med sista bilden på vad som hänt under månaden och förhoppningsvis några garv och leenden! och kanske någon krona till forskningen.

 

31 Oktober dagen före starten av Movember

1 November – dag 1

 

Jag kom faktiskt i mål!

Nu blir det 2 poster i följd med löpning tyvärr, det är ju inte optimalt ur ett läsare perspektiv, men nu är ju jag en berättare och den enda som läser detta så det kan ju göra det samma.

Jo jag kom i mål! jag lyckades springa 2 mil inom 1 månad som var utmaningen som Kristoffer skapade.

Kristoffer är en god vän från mitt förra arbete och han bjöd in också Jörgen, Jörgen var en av orsakerna till att jag började Gå för flera år sedan efter min magsäcks operation, och dessa herrar passar bra in i hur jag också ser på träning, ibland måste man säga ”Föfan” nu kör vi! och sedan inte hålla en idiotnivå utan mer försöka hitta något som funkar i det verkliga livet.

Utmaningen som då hette ”Föfan” var att mellan den 11 Juli till 10 Augusti springa 20 km…

Jag har så klart sprungit förut men i princip inte sedan straxt efter militärtjänstgöringen runt 1989-1990 var det senaste tillfället, jag springer inte ens till bussen/tunnelbanan, på sin höjd går jag fort eller tar några raska steg uppför trappan, men springer gör jag inte (än mindre löper)

Jag har funderat på löpning, men mer än så har det inte blivit, en god vän Roger löper, cyklar, kampsport och vandrar…
Det är svårt att låta bli att inte jämföra sig, han springer milen ofta och betydligt snabbare!
Jag önskar att jag kunde koppla bort den jämförelsen men det är svårt, han är så jäkla fokuserad.
Jag har haft koll på när och hur han springer och lite lite spännande verkade det, och då menar jag som i att ta nästa steg i att träna.

Min första tur höll jag en kilometer tid på över 8 min/km, och idag var jag nere på 6,44 min/km.
Till det skall sägas att jag ”gjort en förbättring” är jag tveksam till på 7 pass, tvivlar på att det hunnit hända något, snarare är det troligen så att på första turen var jag så osäker på hur jag skulle lägga upp det att jag sprang och gick om vartannat c.a 5 ggr på 3 km, idag sprang jag hela tiden utom ett av tre rödljus som jag var tvungen att stanna vid, så det är mer den troliga förklaringen till ”förbättringen”
Det som var kul var att jag lyckades och häll i, det var kul som fan även om jag kände mig så här efteråt…

här är lite statistik.

Så då är frågan kommer jag att fortsätta?

Jag vet inte! en sak är säkert att detta ”känns som riktig träning” och det är inte vad jag är van vid när jag tex går.
Detta är jobbigt och kräver en form av fokus jag inte heller är van vid, ner med axlarna, lösa armar, tänk på steget, andas.
Det ÄR kul på ett visst vis men jag vet ärligt inte om jag orkar vara så här stark, Jag vet inte om jag kan lägga in detta som ett nytt moment, se bara hur det gick med cyklingen jag började med för 2 år sedan, efter Stockholm Bike förra året har jag inte cyklat alls.
Att detta är nyttigt är nog helt klart, men som denna blogg heter ”Ibland blir jag så osäker”

Till sist, jo jag är lite stolt och jag tycker jag gjort något bra, skall försöka att ”vara” i den känslan lite!