Lite överraskande är detta dag 4 i lägenheten.

Jag brukar tänka att ”smid medans järnet är varmt” om det kan höra ihop med att jag idag igen fick feeling och åkte till lägenheten för lite fix…

Idag blev det slipning av det jag spacklade igår och sedan målning, om jag säger att det tog längre tid än jag hade trott och var jobbigare än väntat upprepar jag mig då? haha med så var det!

Dagens jobb avslutas och begrundas

Slipningen var ganska enkel och svår att ”göra fel” på kände jag, sedan roller målade jag kanetr och hörn med en lite roller och den funkade fint, det var en ny erfarenhet men på tips från färghandeln.

Sedan körde jag stor roller med förlängningsskaft och det var trixigare, måla vita väggar med vit färg då är det lite svårt att se var och hur mycket man målat, försökte hålla måttet på dom gamla tapetvåderna och det gick ok, sedan blir jag ju lite modfälld när man ser att underlaget lyser igenom färgen…..joa jag vet att det var första lagret av minst 2 men ändå…

Hej hopp!

Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Handling talar högre än ord

Jag läste en bok (läste då menar jag lyssnade på talboken för jag får aldrig ro att läsa en fysisk bok nu för tiden)

Den heter ”Konsten att vara snäll” och skriven av Stefan Einhorn

Jag blev mycket påverkad av den och fick flera tankeställare, en av dom mera påtagliga var att jag ”tänker” göra något har nästen inget värde när det ställs emot att ”faktiskt göra något”

Jag försöker ha med det i min vardag och det fungerar väl så där, jag är ju väldigt osäker på mig själv, och mendan jag skriver denna mening skulle jag vilja säga att just min önskan att försöka leva efter denna tanke och inte lyckas särskillt ofta för jag söker bekräftelse innan jag gjort det bevisar att jag talar enormt mycket mer om vad jag skall göra än faktiskt gör det…det är lite knäckande!

Jag såg just nu en video på Youtube från Better Ideas – How Talking About Your Goals is (secretly) Destroying Your Success

Och visst det är lite floskler, lite som att ha ”Carpe Diem” i jättebokstäver på väggen, men om det får en att tänka till men framför allt göra en alldeles så lite förändring kanske det har existensberättigande?

Jag gör 2 saker som jag kommer på snabbt som handlar om 90% prat och 10% aktivitet, och jag vill så gärna att folk skall veta att jag ÄR en sådan person som gör detta.

Köra Motorcykel och Vandra.

Det är fan jobbigt att prata om detta, jag tänker på hur jag vill fixa och göra fint i min lägenhet men aldrig kommer till skott, hur jag vill göra saker på jobbet men inte heller där kommer till skott.

Jag har lovat att försöka vara snällare emot mig själv, och det är väl också en del i detta? så jo jag gör saker, jag har genomgått en stor operation av eget val, jag har genomfört en Stegtävling, jag är bättre på att säga till personer att jag tycker om dom och att dom finns i mitt liv.

I filmen ovan så talar han om hur det känns när han gör saker och inte berättar om dom, eller på sin höjd berättar om dom när man gjort det eller när man hållit på ett längre tag, och jag känner igen att det känns bättre när man redan gjort det och inte berättat om det i förväg.
Samtidigt törstar jag så efter att människor i min omgivning skall tycka jag är en hyfsat bra person…
”Action speek louder then words” kanske stämmer, är det så att jag måste börja vara nöjd med mig själv först, kanske måste jag vara nöjd i mig själv och då kanske mina ”actions” ändå märks utan att jag ropar ut dom?

Fan vad jag blev känslosam plötsligt, jag börjar bli uttråkad av detta stillasittande efter operationen, men nu jävlar är det återbesök 5 i morgon och nu tror jag att dom tar bort dränaget, i morse var det 40 ml över ett dygn och med lite tur ännu mindre i morgon vid kontrollen!

Underbart jag vann! eller hur det egentligen kändes

Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?

Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )

En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”

För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.

Garmin Connect resultat
614 705 steg och c.a 480 km över 31 dagar

Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.

Detta är en videodagbok över dom 2 sista dagarna 30 och 31 mars
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.

1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.

3 mars Karlbergskanelen Kungsholmen

Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.

Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.

Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…

12 mars Västerbron på väg mot Södermalm

Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.

Wallins Bageri & Konditori Ringvägen 109 min nya favorit och ett givet stop
Wallins Bageri & Konditori

Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.

19 mars Lindarängsvägen Gärdet

Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.

I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.

Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.

Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.

Söndag 31 mars

31 mars Västerbron mot Södermalm

Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!

Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.

Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.

MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.

Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.

Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019

Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km

Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?

Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.

När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!

Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.

Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.

Mina älskade Ghost Brooks löparskor!

Vardag inte så dumt

Det är lite svårt att sätta en beskrivande rubrik här, jag tänkte döpa den till ”Sista dagarna i februari – uppdatering” jo precis…

Jag har inget kreativt att säga, inget som jag behöver säga, så nu blir det som om jag skriver för någon annan som skall läsa, skumt!

Jag har varit på mitt första besök hos min psykolog där jag betalar själv, fan vet om jag har råd med detta, men jag skall försöka med 2 gånger per månad så får vi se.

Mötet var..jag vet inte vad jag skall säga, jag var ganska trött efteråt för det är som att slå på eller snarare tvinga på alla sinnen, lyssna, prata, tänk och känn efter.

Jag tog upp en sak som jag stör mig på och det är det jag skrivit om i Min egen värsta fiende? det här med att jag tex upprepar hur dålig jag är och allt jag gör är skit och det då blir som en självuppfyllande profetia, då fick jag veta att man kan se saker man gör som olika stigar, den stora och breda stigen man går på som är väl upptrampad och lätt att hitta och det går enkelt att gå där, och i detta fall kanske att jag intalat mig dåliga saker som inte behöver vara sanna eller riktiga, och försöker jag då trampa upp en ny stig så är den svår att hitta, svår att gå på och det är lätt att gå vilse och rätt som det är hittar man den stora stigen och där är det ju enkelt att gå så då fortsätter man där av vana och bekvämlighet för även om den är dålig så är den enkel och välkänd, den nya stigen som kan leda till något bättre är svår att hitta, följa och man vet inte var den går…
Jag känner att liknelser och förklaringar på detta sätt gör stor skillnad på min förståelse och hur jag minns detta, det var en liten Aha-upplevelse.

Jag gillar inte mitt jobb! men jag kan såklart inte sluta, måste ju ha pengar till mat och hyra och det är inte olidligt och jag gruvar mig lite för dagarna men jag tror jag kan hantera det, det är inte kris och jag känner mig bara uttråkad och inte särskilt stimulerad, jag tror min känsla är rätt och att jag inte lurar mig själv.

Jag tänkte söka ett annat jobb på en annan del inom myndigheten men det var för lite extrabetalning för det riskfyllda jobbet samt att dom ville ha mig i 6 månader och det är lite för länge att ”härda ut” och framför allt så insåg jag att jag skall nog inte ta ett jobb för pengarna om jag inte tror på jobbet i sig, det var också lite av en insikt för mig, bra där av mig!

Jag har varit ledig i en hel vecka med 2 semesterdagar, fan vad behövligt och skönt!

Var på guidad konstvandring i Tunnelbanan med BMW Klubbens Stockholms distrikt, jäkligt bra!

Efter rundturen blev det middag på Östra station Järnvägsrestaurang.
Det blev så klart Stekt strömming och potatispuré med pressgurka och lingon samt en öl, mycket gott och platsen är häftig i sin ursprungs stil men personalen var ganska stressad och kändes lite trött och oengagerad tyvärr.

Jag har promenerat en hel del, som en slags förberedelse för en Steg utmaning jag fick av Roger för mars…
Är uppe i 85 000 steg denna innevarande vecka, och det förbannade appen kan inte precisera vad det är i sträcka, lite under 68 km tror jag, får se vad jag orkar med idag, vore skönt med 100k steg på en vecka.

I oktober förra året började jag berätta här så öppet jag kan om hur jag mår och vad jag försöker göra för att begripa och få någon rätsida på mitt liv.
Och hur känner jag idag?

Det är nog ganska lika men lite lite bättre, jag gör något genom att gå till en psykolog, jag har börjat titta på hur jag spenderar pengar, möjligen för att lindra mina ledsenhet.
Jag tänker mycket på att gör en förändring med att sälja min lägenhet och skaffa hus i närmare naturen, banken säger i det första samtalet att det mycket möjligt kan vara möjligt, kanske mer realistiskt än jag tidigare trodde.

Denna vecka som ledig där jag går upp runt 0730 och gör vardags saker är inte så dum, nu måste jag försöka hitta den känslan med jobbet inbakat.

Nu går vi snart in i mars och jag hoppas och tror att vårens ankomst, ljuset och värmen kan göra mig gott igen och kanske blir det lite lättare att leva?

Att skriva och att skriva

Jag har inga historier att berätta, jag har ett skevt och trasigt liv som som jag ibland tror mig förstå lite av, men oftast är jag ”clueless” och ändå försöker jag formulera något och en dag tar material från mitt liv slut och då har jag inget mer att berätta gissar jag, min bror däremot har berättelser!

Den 19 december 2018 var jag inbjuden att som publik lyssna och se på en poesiläsning av dikter, det var klassen 2018/2019 på Skrivarkursen på Folkuniversitetet i Stockholm som läste deras Antologi – Drömmar i glasburk med lock.

Jag visste inte vad en dikt var, en antologi eller hur jag skulle definiera poesi.

Jag och min far möts upp vid Hornhuset på Söder och går upp till lokalen Laika där läsningen skall framföras.
Lokalen är rätt full med studenter och åhörare, så vi beställer varsin öl och tar en kaka och slår oss ned.

Min bror går en skrivarutbildning på Folkuniversitetet under ett år och detta är en del som handlar om dikter och poesi och där detta är kronan på verket kanske man kan säga.

Jag är rätt frågande till vad jag skall förvänta mig, lite ordakrobatik som saknar mening, eller bara sådant som jag inte förstår?

Min bror läser sina bidrag nästan sist i andra omgången av uppläsningen och han verkar rätt lugn när vi talar med honom, hur han lyckas med det vet jag inte?

Eftersom jag redan lyssnat på nästan hela gruppen när min bror går på så tänker jag att detta kan bli svårt.
Vad fel jag har, han stegar upp, presenterar sig och läser!

Jag är ju väldigt partisk i att bedöma detta såklart, men utifrån att jag känt honom i hela mitt liv så har jag åtminstone en insikt i vad han gjort tidigare, och detta är utifrån förutsättningarna riktigt bra tycker jag.
Tänker då på både framförandet och dikterna, det är ett enkelt och rättframt framförande och dikterna är lagom längd för att man skall ta in dom och hinna reflektera och sedan reagera/känna, jag tror mig förstå dom också vilket får mig att känna som att jag är delaktig och inte dum.

Att våga ta steget och följa sitt hjärta som min bror gör är modigt, en medelålders man med familj och arbete kanske förväntas vara ”förnuftig” i alla beslut, tänk om detta gör honom till en gladare människa rik på upplevelser och en bättre far och partner? är inte det då förnuft?
Jag tror att det är just det!

Jag har fått några texter skickade till mig för att läsa och ha åsikter om av varierande slag och även fast jag vet att brorsan inte förväntar sig stordåd i hur jag analyserar och svarar på texterna blir jag nervös och osäker, att läsa ligger inte för mig, och mitt förstående av en text är minst sagt grundläggande, och ändå uppskattar jag det så.
Det känns som att vara lite utvald, att få kika över axeln på något som formas till en helhet.

En god vän sa en dag när han läste en text jag skrivit att den var lite konstigt formulerad, knölig meningsbyggnad osv.
Det sades på ett helt kärleksfullt sätt, inte alls som kritik! han påpekade också att innehållet var bra men att det gick förlorat i mitt ”dåliga” sätt att skriva, läsaren blir lätt distraherad.
Jag förstår det absolut, skämdes en hel del, och ändå skriver jag här igen…för mig är det nog innehållet jag klamrar mig fast vid, för jag vet inte hur jag idag skall orka ta tag i att skriva bättre.

Jag och min bror är ganska olika som människor, i många år kände nog jag mig själv som den som hade ett försprång i livet och vad jag upplevt och gjort, så är det inte idag och har inte varit så på flera år (kanske aldrig?)
Jag skall inte försöka ”bli som han” men jag försöker bli inspirerad av honom och hans liv.


Min bror är stark, trygg och en person som jag beundrar på många plan!


372 951 steg

Just nu känns det jävligt bra!

Klockan är 14:53, måndag, nyårsafton och jag har gjort mitt sista ryck i en utmaning om att gå flest steg mellan 10 till 31 december 2018, jag kommer inte att gå flera steg idag och det är drygt 9 timmar för min goda vän att slå mig..

Chansen eller risken är mycket stor att han slår mig för han har som jag uppfattar det en jäkla vilja och då jag ”avslutat” tidigt på dagen så vet han straxt vad han behöver göra för att vinna även om jag leder och han troligen ännu inte gått ut på sin dagliga promenad.

Och det känns helt ok! igår kände jag mig stressad över att kämpa mig ikapp och nu mår jag bara bra och det vore kul att vinna men jag är just nu nöjd med min insats, det känns rätt jäkla bra!
Jag ville posta detta innan jag vet hur det går bara för att behålla känslan att jag gjort ett bra jobb.


Ovan på slutspurten hem.

Jag har gått 372 951 steg under dessa dagar och jag har tagit i ganska ordentligt, idag passerade jag 30 000 steg på en dag vilket är drygt 24 km
Nu undrar jag bara hur jag får fram hur lång sträcka jag gått…skitapp som är inriktad på steg och inte sträcka, eller så är det bara jag som inte kan hitta det…(edit. det är 297,1 km över 22 dagar och 364,4 km över hela månaden december)


Nu skall jag gå och duscha och käka sen lunch och sedan ta det lugnt och förhoppningsvis sova innan tolvslaget så jag kommer upp 04:30 i morgon för att vara på jobbet 06:30 Zzzzz…..

Be om hjälp eller fixa det själv?

Jag skrev tidigare i posten Ett litet steg att jag skulle återkomma i vad som hänt och nu är väl så bra tillfälle som något kan jag tycka.

För dom som är nära mig så tror jag att det är ganska klart och har så varigt under lång tid att jag ofta inte mår så bra, till och med blir handikappad av mina känslor och att det påverkar min vardag och mitt umgänge.

Jag skulle vilja påstå att jag mått ganska skitdåligt större delen av mitt liv, och ändå skulle jag säga att jag haft fantastiska tider och upplevelser, det är det dubbla i detta att jag inte kan ställa mig utanför mig själv och bedöma om det bara är så alla har det, eller om jag har ett riktigt problem.
Jag vill veta det nu, jag vill veta om jag är en gnällspik som inte kan hantera vardagen och måste inse att det finns massor av folk med riktiga problem där ute, eller om jag kanske kan må bättre och vara en bättre vän och medmänniska.

Man lever ju i sin egen bubbla och det är så jävla svårt att se det utifrån! och jag har hört anhöriga säga ”du måste nog ta tag i detta och söka hjälp”

Så nu har jag gjort det…

På min arbetsplats fick jag mest av en slump reda på att vi har Personalstöd som alla medarbetare har rätt att utnyttja, det är upp till 5 tillfällen per år och det kan vara en massa saker, från familjeproblem, ekonomi, juridik till personliga problem.

En av mina kollegor går själv igenom en hemskt jobbig händelse och nu får hela deras familj stöd igenom detta och som hen sa ”det är jättebra”
Så då tänkte jag..kanske jag också kan be om hjälp att ta första steget även om mitt problem är ett helt annat.

Jag fick komma på besök redan efter en vecka hos en välkänd leg psykolog och psykoterapeut och jag tror vi skall försöka och inte så mycket lösa alla mina problem på 5 tillfällen utan mer får en överblick och kanske en riktning att söka mig för hjälp, jag vet inte riktigt men jag tror det är dit jag siktar.

Jag har mitt tredje besök denna vecka och det känns så här långt, lite märkligt, lite härligt och lite hoppfullt!

Märkligt för att det är så mycket upp till mig själv, jag måste sätta ord på och förklara så bra jag kan på saker jag vill tala om, och vem vet om jag lurar mig själv och andra? jag kanske lever i en fantasi och en helt förvrängd bild av mitt liv, det är så svårt att förstå hur en annan människa kan ha det som yrke att se, lyssna och hjälpa andra genom tal…
En medicinsk läkare förstår på ett annat sätt men just detta med människans innersta är så svårt att greppa, men absolut jag tror att jag är öppen och ärlig= jag hoppas det verkligen!

Härligt för att jag har så mycket jag vill berätta, och här sitter en människa som ger mig sin fulla uppmärksamhet..wow!
Är det bara en egotripp kanske? eller är jag så satan ensam att jag upplever detta så här?

Hoppfullt jo lite känns det så, dels för att jag har gjort något för mig själv, jag vågade ta steget.
Jag har redan fått små små förslag på tankesätt jag inte tänkt på, en annan bana att tänk i.

Ja det visar sig väl om detta leder någonstans antar jag.

jag avslutar med en bild från Fjällgatan straxt efter kl 08 i morse, vad jag gjorde där återkommer jag också till senare.

Grönt är skönt?

Kan en krukväxt eller kanske en bukett tulpaner göra något positivt för hur jag mår och trivs?

Jag började för något år sedan ”inse” att jag uppskattade blommor, kanske mer erkänna det för mig själv och uttala det när någon frågade.
Jag minns att jag fick en ganska stor bukett från min arbetsplats för några år sedan och blev uppriktigt glad, inte som tidigare besviken för att det inte var en ball sak.
Jag har också hittat en blomma som jag och tydligen många i Sverige uppskattar, Tulpanen!

Vad har då detta med mig att göra och denna blogg? jo jag tänker att kanske bygga ett stabilare och skönare liv med många små bitar funkar?
Det sägs att gröna växter ger ett lite bättre inomhus klimat så det känns som en enkel sak att prova.

Så med ett presentkort i handen stegar jag in på Interflora Fresh Lindhagen och ber om hjälp, en trevlig kvinna hjälper mig fram till denna…

En Kroton
Lite färg, tålig och tar inte upp för mycket plats i fönstret!

Mitt problem och kanske många med mig är att sköta om den, jag glömmer att vattna mina växter.
Kanske är detta en form av ansvar? se till att den överlever!

En bild på blommor jag tog i Fredhäll 2013 är denna

eller varför inte Körsbärsträden som blommar så magiskt i Kungsträdgården

Utanför mitt hus finns en slänt ner mot garaget och där har en granne planterat en ”Sommaräng”

 

Jag minns starkt och med värme sommaren då jag hälsade på min far i Piteå och går ut på gräsmattan med frukosten och känner det lätt fuktiga gräset under mina bara fötter…jisses!

Kanske är detta en form av mental massage när man är låg och ledsen?

Min födelsedag 2018

20 Oktober 2018 fyller jag 51 år..

När jag var 25 såg väl inte en 51 åring så här ung ut? haha

Jag gick av 5 dagars arbete igår kväll och var ganska trött så jag somnade nog straxt innan 22 igår kväll och sov till 0730 idag, Skönt!

Jag var bjuden av min far på lunch idag men förväntade mig att vara aningen sliten och inte så trevligt sällskap så jag frågade om vi kunde flytta på det till söndagen och det gick bra!

Så idag har det varit en dag lite liknade den 20 oktober 2017, då var jag i Paris på ensamresa och hade en dag på staden som var jättetrevlig, nu återskapar jag lite av det i Stockholm.

Dagen börjar med en tur på utställning på Seriegalleriet med Johan Egerkrans och hans nya bok De Odöda

Boken

Fanboi…

Köpte ett tryck också – Bäckahästen

Bäckahästen var i nordisk mytologi och skånsk folktro bäckens ande eller Näcken i hästskepnad.

Man sa att bäckahästen var ett lömskt rovdjur som lurade barnen att rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Barnen tycker att hästen är så fin att de vill rida på den. Det spelade ingen roll hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn som satte sig på den. Om man vill hindra en bäckahäst att dränka barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet. Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten.

Bäckahästen har direkta motsvarigheter i bland annat skotsk folktro (kelpie), där flera sorters vita hästar kan erbjuda fantastiska tjänster för den som kan behärska dem men som ofelbart drar ner olyckliga ryttare i drunkningsdöden.

Bäckhästen levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckhästen beskrivs som en stor och vacker häst.

Jag fick en lite pratstund med Johan och berättade om vad jag fick som present förra året, jag hade köpt hans tavla för 2 år sedan och den låg hoprullad och mina vänner ledsnade på mig, att ha en sådan fin tavla och inte rama in den så dom gick ihop och beställde en grym inramning åt mig som var betydligt dyrare än tavlan i sig (vilka vänner jag har!)

Sedan gick resan mot att handla något gott till kvällen, det blev Hötorgshallarna och lite god ost, sedan lite Jorgubbar och Valrhona choklad att doppa och en flaska champagne för att återskapa Paris.

 

Sedan lite tidig middag Take Away på Le Bergerie med blandad, Korv, Kycklingfilé, Fläsksida, Ungsbakade grönsaker, 2 sorters korv och potatisgratäng.

Sedan är jag hemma och haft en skön dag, flera flera grattis från nära och kära!

Då känner jag så här!

Tack för denna dag!