Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Äntligen är dränaget borta!

För att följa upp och på något sätt avsluta det jag vill kalla ”sjukhus delen” av denna bukplastik operation, så fick jag på 19 dagen efter op ta bort det sista av dom 2 dränage jag hade, jäklar vad skönt!

Jag är inte helt säker på att något inte kan gå fel ännu, det behövs nog en dag eller två till jag ser att kroppen kan ta hand om den faktisk fortsatta blödningen (invärtes) och återhämtning/läkning efter den stora operationen.
Som jag förstår det så kan kroppen hantera den mängd blod och sårvätska kroppen du har kvar inuti och hantera den mumsiga miljö för bakterier att leva i, eller motarbeta infektion skall man säga, så vi får se men jag hoppas.

Vad jag menar med ”sjukhus delen” är att även om jag inte haft ont då blir jag och kanske alla gör likadant, men väldigt försiktig i hur man rör sig, det har varit nära 2-3 ggr att jag fastnat med den nästan 1 meter länga slangen i en skåplucka, eller en stol på ett kafé och om jag inte varit så försiktig kunnat rycka lossa den, jag får lite rysningar när jag tänker på det, burr!
Det är därför det känts som om jag är på sjukhus men i hemma miljö, bra men bökigt.Så nu kan jag röra mig mer oförsiktigt och mer vad man kallar normalt när man är frisk, det är en enorm lättnad.

Jag fick se med en spegel hur naveln ser ut, det ser ut som man gjort ett nytt hål i huden och där sytt fast den gamla naveln, lite rött och lite sårigt men helt normalt tydligen.

Ärret efter operationen ser ut som ett streck/ärr brukar se ut, det är ju nytt så det läker sakta men också det ser ”fint ut”

Man tog bort den medicin jag ätit i lite mer än en vecka som minskar blödningen, och den antibiotika jag äter fortsätter jag med dosen ut.

Nu är det ett dygn kvar till jag får helkropps duscha! och detta med hänsyn till dränagehålen inte själva op ärret.
jag har fått stå med badlakan och handfatet innan i snart 3 veckor, det funkar men är också bökigt, man får in en snitts på det efter lite övning, så i morgon eftermiddag får jag duscha men jag kommer nog vänta en dag extra

Nu får vi se hur sjukskrivningen blir, jag skall börja jobba på torsdag denna vecka men ställde frågan om det är lite tidigt och man skall återkomma idag eller i morgon med besked.
Det skulle kännas bättre med att börja kommande måndag om jag fick bestämma, vilket jag ju inte får, vi får se vad läkaren säger.

Handling talar högre än ord

Jag läste en bok (läste då menar jag lyssnade på talboken för jag får aldrig ro att läsa en fysisk bok nu för tiden)

Den heter ”Konsten att vara snäll” och skriven av Stefan Einhorn

Jag blev mycket påverkad av den och fick flera tankeställare, en av dom mera påtagliga var att jag ”tänker” göra något har nästen inget värde när det ställs emot att ”faktiskt göra något”

Jag försöker ha med det i min vardag och det fungerar väl så där, jag är ju väldigt osäker på mig själv, och mendan jag skriver denna mening skulle jag vilja säga att just min önskan att försöka leva efter denna tanke och inte lyckas särskillt ofta för jag söker bekräftelse innan jag gjort det bevisar att jag talar enormt mycket mer om vad jag skall göra än faktiskt gör det…det är lite knäckande!

Jag såg just nu en video på Youtube från Better Ideas – How Talking About Your Goals is (secretly) Destroying Your Success

Och visst det är lite floskler, lite som att ha ”Carpe Diem” i jättebokstäver på väggen, men om det får en att tänka till men framför allt göra en alldeles så lite förändring kanske det har existensberättigande?

Jag gör 2 saker som jag kommer på snabbt som handlar om 90% prat och 10% aktivitet, och jag vill så gärna att folk skall veta att jag ÄR en sådan person som gör detta.

Köra Motorcykel och Vandra.

Det är fan jobbigt att prata om detta, jag tänker på hur jag vill fixa och göra fint i min lägenhet men aldrig kommer till skott, hur jag vill göra saker på jobbet men inte heller där kommer till skott.

Jag har lovat att försöka vara snällare emot mig själv, och det är väl också en del i detta? så jo jag gör saker, jag har genomgått en stor operation av eget val, jag har genomfört en Stegtävling, jag är bättre på att säga till personer att jag tycker om dom och att dom finns i mitt liv.

I filmen ovan så talar han om hur det känns när han gör saker och inte berättar om dom, eller på sin höjd berättar om dom när man gjort det eller när man hållit på ett längre tag, och jag känner igen att det känns bättre när man redan gjort det och inte berättat om det i förväg.
Samtidigt törstar jag så efter att människor i min omgivning skall tycka jag är en hyfsat bra person…
”Action speek louder then words” kanske stämmer, är det så att jag måste börja vara nöjd med mig själv först, kanske måste jag vara nöjd i mig själv och då kanske mina ”actions” ändå märks utan att jag ropar ut dom?

Fan vad jag blev känslosam plötsligt, jag börjar bli uttråkad av detta stillasittande efter operationen, men nu jävlar är det återbesök 5 i morgon och nu tror jag att dom tar bort dränaget, i morse var det 40 ml över ett dygn och med lite tur ännu mindre i morgon vid kontrollen!

16 dagar efter operation

Då kom jag just hem från återbesök 4 som kommer att bli nummer 5 på måndag nästa vecka, och då vet du vad det betyder om du följt detta?

Jag blöder för mycket, eller som jag säger att jag ”läcker”
Jag har gått från +100 ml/dygn, till igår morse 90 ml och i dag 65-70 ml (c.a 40 ml/dygn är dit man vill nå eller under innan man tar bort dränaget)
Som jag förstår det så är en blödning med sårvätska under huden smaskens för bakterier, så man vill ha minimal mängd som kroppen får ta hand om själv annars ökar risken för infektion och andra tråkigheter.

Lily’s Burger Ölkyl

Vad har en ölkyl hos Lily’s Burger med en operation att göra? Dels gör dom grymma burgare och ligger i ”mina kvarter” men mer så att igår när jag träffade en god vän för middag och vi åt där så var jag jäkligt sugen på en öl men drack vatten istället…
Jag vet inte om en öl eller 2 påverkar mig negativt, mest är jag fundersam på inverkan på medicinerna jag äter men också att jag vill ha 100% fokus på att återhämta mig så fort jag kan och så bra jag kan, och detta är ju det enda jag kan påverka, hur jag själv agerar, om det sedan har någon faktisk negativ påverkan det tvivlar jag kanske på men jag tar inga chanser, det finns tid för ”en kall en” snart nog.

Jag mår fortfarande oförskämt bra, i princip ingen smärta och har inte tagit något smärtstillande, det jag känner ibland kan jag likna med ”håll” ni vet som när man ätit och det drar/hugger till i sidan, inte som en vanlig smärta men så kan det kännas ibland och jag gissar att det är kriget inuti kroppen som arbetar med att läka och få ned svullnaden.
Jag har också möjligen reagerat på kirurg tejpen, kanske klistret med lite av en allergisk reaktion men inget allvarligt.

Underbart jag vann! eller hur det egentligen kändes

Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?

Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )

En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”

För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.

Garmin Connect resultat
614 705 steg och c.a 480 km över 31 dagar

Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.

Detta är en videodagbok över dom 2 sista dagarna 30 och 31 mars
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.

1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.

3 mars Karlbergskanelen Kungsholmen

Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.

Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.

Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…

12 mars Västerbron på väg mot Södermalm

Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.

Wallins Bageri & Konditori Ringvägen 109 min nya favorit och ett givet stop
Wallins Bageri & Konditori

Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.

19 mars Lindarängsvägen Gärdet

Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.

I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.

Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.

Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.

Söndag 31 mars

31 mars Västerbron mot Södermalm

Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!

Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.

Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.

MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.

Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.

Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019

Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km

Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?

Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.

När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!

Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.

Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.

Mina älskade Ghost Brooks löparskor!

Dag 10 efter operationen

Denna post återknyter till posten Nu jävlar blev orolig för 2 dagar sedan.

Så idag är det 10 dagar sedan operationen och 8 dagar som jag varit hemma, just nu efter att tvättat mig som jag gjort dom senaste 10 dagarna vid handfatet känner jag mig riktigt jävla bra, en skön känsla förstärker mitt redan goda välmående, man skall inte missa och underskatta dom små boostar man får i vardagen, det gäller fan hela tiden!

Hygien, jag har aldrig varit så fokuserad på att rehabilitera mig själv som denna gång och då är hygien en sak som är bökig men som jag hittat möjligheter att lösa.
Tänk på att jag undviker att böja mig framåt och kroppen från under bröstvårtorna ned till höftbenen och alldeles ovanför skrevet är off limit för vatten, man kan säga att jag har 3 områden att vara försiktig med, det primära mag-ärret, dom 2 små ingångshålen för dränaget där det ena är borttaget och nu har kirurgtejp över.

För 2 dagar sedan och en dag innan det ena dränaget tas bort

Ovan ser man båda dränagen och att det är mycket svullet och missfärgat, bara någon centimeter ser man det stora ärret som löper lågt men från sida till sida och en bit ut på höften.

Detta är idag efter ”dusch” och med Gördel och 1 dränage

Jag skrev ovan att detta knyter an till posten där jag orolig (läs gärna den innan)
Jag åkte på inplanerat återbesök för Omläggning/Kontroll nr 2 och får veta att det dygnet när jag ”läckte” så mycket (115 ml/dygn) inte alls var farligt eller ovanligt!

2 bra saker tog jag med mig från sköterskan på avdelningen, vissa personer får ha dränaget upp till så mycket som 3 veckor efter operationen, och mängden från dygn till dygn kan variera och den nivå jag fått är inte farlig, så jävla skönt att höra, jag var absolut orolig, inte för att dö eller så men får att ha missbedömt eller haft dåligt omdöme av vad jag kan göra.

Jag försöker att bromsa mig själv från dumheter, allt jag gör skall vara med målet att få så bra läkning som jag kan, inte vara rädd för att be om hjälp för jag har fått flera erbjudanden flera gånger, vara snäll mor mig själv och försöka vara i balans fysiskt och mentalt.
Det var just detta jag trodde jag missat, mitt dåliga självförtroende smög sig in och visade sin fula nuna…

Återbesök 3 är planerat till förmiddagen på måndag och då skall man se om det andra dränaget kan tas bort, jag är tveksam då jag i morse hade runt 95 ml/dygn, min gissning är kanske fredag nästa vecka?
Men det känns ok så länge allt blir bättre och bättre sakta och säkert.

Nu jävlar blev jag orolig

I morgon Fredag har jag inplanerat återbesök för att ta bort mina dränage (2 st) och då har dom suttit i sedan operationsdagen (9 dagar)

Jag har då varit hemma med dessa i 7 dagar för något man kan kalla egenvård.

Ursprungsplanen var att dom skulle tas bort i tisdags denna vecka men fick skjutas upp då jag har för mycket blod och serom över dygnet.

I förrgår då hade jag på morgonen 55 ml på vänster sida och 60 ml på höger sida
Igår hade jag 50 ml vänster och 40 höger

Och i dag hade jag 5 ml vänster och 30 höger, allt detta tidigt på morgonen.
Idag kollade jag IGEN vid 15 tiden och då hade jag 100 ml vänster och 20 ml höger…

Då blev jag rädd, vad fan har hänt?

Har jag varit oförsiktig? Jag har absolut efter bästa förstånd varit så försiktig jag bara kan, inte gjort något som gjort ont, varit jävligt lyhörd på kroppen, tagit denna operation på största allvar och gett mig fan på att vara seriös under återhämtningen!

Vad har jag gjort annorlunda idag mot andra dagar?

Jag har gjort en sak efter mätningen i morse och mätningen på eftermiddagen, på inrådan av sjukvården har jag tagit lös och maskintvättat gördeln, vilket betyder att jag hade av den i drygt 2-3 timmar och sedan satt på den igen.
Jag har fått veta från 2 olika håll att det är så man gör och ”var bara försiktig och i stillhet under tiden” och det var jag.

15:25 ringer jag kontaktnumret till avdelningen och då är den stängd för dagen från 15:00
Funderar om jag skall åka in akut? känner efter och jag mår ju hur bra som helst (efter omständigheterna, så jag beslutar att avvakta och ta detta i samband med återbesöket i morgon bitti 07:45, jag tror inget farligt kan hända, nu får vi se OM jag gjort något fel eller att jag trott att jag gjort rätt men ändå varit oförsiktig…