Trygghet i ett otryggt liv?

Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.

Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll.
Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna.
Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.

Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.

Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta?
Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt”
Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig!
Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!”
Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig.
Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen.
Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.

Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad…
Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg)
Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!

Exempel 2 har med mat att göra.
Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat)
Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås!
Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa.
Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.

När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.

min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.

Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?

Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.

Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.

Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.

och så vidare…

Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!

Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…

Vad skall det leda till?

Rubriken är inte ett exakt citat, men på ett ungefär vad en god vän sa till mig igår, eller åtminstone hur jag tolkade den.

Jag har skrivit om hur jag känner mig fast eller fången i ett dåligt liv, hur jag har problem med mitt lilla boende och hur jag saknar att ha något på min fritid som som ger en mening och tillfredsställelse.

I mitt famlande för att försöka förstå vad det är som saknas eller är fel så har jag börjat luta åt några faktorer.

Jag har bott i samma lägenhet på 25 kvadratmeter i drygt 20 år och aldrig varit i närheten att få ordning i den, någon form av struktur så att jag kan ha mina saker åtkomligt och kunna trivas och leva i den på ett sätt jag tror att jag behöver.

Nyss letade jag efter en bok ”Alla dessa bilutflykter runt Stockholm” och när jag går fram till den bokhylla jag själv monterat upp så är jag fundersam om den kommer ramla ner, sitter den nog hårt, är hyllan fastskruvad…
Jag monterade upp dessa med hjälp av min bror och det var så pass bråttom att det fick gå fort snarare än bra, men också den platsen den sitter på är en dominerade del av rummet så bara att förbereda gör att 50% av lägenheten är obrukbar, så jag kan inte ha detta som ett projekt och i lugn och ro arbeta med det.

Jag sitter nu vid ett ”skrivbord” vilket är samma system som hyllan jag nämnde men denna del har jag satt upp själv för att det blev för svårt att igen be om hjälp och här är risken på riktigt att det kan falla ner, dessutom mätte jag fel så att dom hyllor jag har passar inte, och nu har jag i över ett år vara handlingsförlamad för att jag är så jävla korkad som gör en sådan sak.

Mina kläder ligger till 50% utspridda på stolar och över soffan, delar av mina kläder finns i Smartstore lådor men det räcker bara för en bråkdel och jag har en enda garderob som är gjord för ytterkläder och bara har en hängare.

Jag har en kokvrå inte ett helt kök och en hall som inte rymmer något utom en väggfast klädhängare.

För att vara en 1:a så är lägenheten jättebra, den är en dröm för många med balkong rakt ut mot vattnet och kvällssol, området är lugnt och fint, det är bara att jag passar inte in här, jag verkar ha andra behov som inte denna drömlägenhet kan tillfredsställa.

Jag älskar verkligen min hemstad Stockholm på alla sätt, men jag känner så begränsad i mitt boende, det känns som att jag är fast i en för trång kostym som hotar att spricka vilken sekund som helst.
Det är med en sorg jag känner att jag inte kan utnyttja den möjlighet jag har här, jag har inte fantasin och drivet att göra vad som behöver göras för att trivas här, det är vad jag tror.

Verkligheten idag

Och då är vi tillbaka till rubriken ”Vad skall det leda till” är det jag hör när jag talar om att jag troligen är på väg bort ifrån lägenheten och Stockholm om jag får den möjligheten.

Min vän undrar ”Vad” tror jag mig finna på en annan plats som jag inte kan finna här?

Jag säger, utrymme att skapa ett hem, utrymme för mig själv fysiskt och mentalt.

Jag önskar att jag hittar något intresse eller saker jag vill pyssla med på fritiden, nu för tiden sitter jag hemma vid datorn eller framför TV’n och det gillar jag men kanske inte så mycket att det är det enda jag vill göra.

Funderar på om jag skulle tycka det är kul att odla tomater eller något annat, ta hand om något, Ha rum att skruva på motorcykeln och vespan, cykla i skogen med min mountainbike utan att behöva först ta mig 1-1,5 mil till denna skog som det är i dag.

Symbol för drömmen

Det detta kokar ner till är nog, om jag vill göra allt detta idag men inte gör det, vad säger att jag kommer att göra det på en annan plats? är detta bara ett sätt att möjligen fly ett annat problem och jag riskerar att bli ännu mer ensam fast på en annan plats?

Svaret är att jag vet inte, jag vet inte om jag lurar mig själv eller om jag bara inte törs lite på känslan.

Fan vad jobbigt det var!

Eller Det var ingenting, inget problem!

Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.

Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.

Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.

I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…

Ungefär så här.

Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!

Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…

När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.

Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?

Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…

Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!

Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…

Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…

Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?

Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?

Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?

En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.

Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.

Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.

Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.

Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.

Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.

Gripsholms slott Juni 2019

6 veckor senare

Måndag morgon på väg till arbetet

Idag är det 6 veckor sedan jag vandrade in på plastikavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset.

Detta är någon form av tillbakablick på hur det gick och hur det känns idag.

Operationsdagen och dom 2 dagar jag låg på sjukhuset gick bättre än förväntat, jag blödde ganska mycket i dränaget och vad det beror på är jag inte helt säker på men antagligen på grund av att blodkärlen blir tjockare när man är överviktig, och när man går ner i vikt så återgår dom inte, och jag vägde ju för lite mer än 6 år sedan 150 kg.

Hemkommen blev jag sjukskriven i 4 veckor vilket är 1 vecka mer än standard, det högra dränaget drogs efter drygt 1 vecka och det högra efter nästan 3 veckor och det var det som lade till en extra veckas sjukskrivning.

Det var mest bökigt att bära runt på dränagepåsarna och hålla ordning på slangarna, jag fick sova enbart på rygg vilket var mycket ovant men det funkade jag sov bra om än lite färre timmar än i vanliga fall.

Det som överraskad mig mest var att jag inte behövde någon smärtstillande medicin över huvud taget, varken på sjukhuset efter operationen eller hemma, jag har ett stort lager med tabletter jag tog ut för säkerhets skull men inte behövde!

Det som gladde mig mest och som jag var lite orolig för var att få en infektion i såren, men jag klarade mig helt utan det, jag har ju haft infektioner vid tidigare operationer men nu slapp jag det helt vilket var en enorm lättnad!

Under hela tiden efter operationen har jag burit en Gördel, som ett brett bandage man sätter runt magen med kardborrband, den sitter med ett ganska hårt tryck för att bland annat hjälpa och stödja buken, men också pressa ut sårvätska och blod och på så sätt minska svullnaden.
Efter 3 veckor behöver jag bara ha den på dagtid och idag efter 6 veckor får jag ta bort den helt och hållet.

Då jag går mycket samt har lätt för att svettas så har det varit lite jobbigt att ha den och bara haft denna enda som man fått tvätta när tillfälle ges, känns lite ofräscht..

Gördeln har dock en annan effekt att det känns efter ett tag lite tryggt och skönt, den håller som ordning på allt, som en medicinsk kram kanske?

Jag har 4 sår eller ärr, det stora som går från vänster höftben till höger höftben ett riktigt brett ärr som aldrig varit ett problem, det ”läcker” lite från en del på framsidan på magen, det är kanske 2-4 droppar på 5 dagar och beror på att kroppen pressar ut sårvätska där den kommer åt, jag har hela tiden kirurgtejp där som skydd för ärret och det underlättar läkningen, detta skall jag ha i c.a 6 månader.
Sår 2 är naveln som är helt flyttad och satt på en ny plats, den blöder lite också och jag har en kompress i den samt kirurgtejp att fästa med.

Dom sista 2 ärren är efter dränaget och är helt läkta och kräver ingen skötsel.

När jag gick in på operation vägde jag 99 kg och idag väger jag 99 kg och då tog man bort 3 kg hud och fett samt en halv kvadratmeter hud..

Jag vet nu att jag kommer vara svullen i upp till 1 år, på 3 månader är allt tillbaka om man har extrem tur, 6 månader är allt bort är normaltiden men det kan också ta upp till 1 år innan allt är läkt.
Denna tidsram är längre än vad jag trodde, eller så lyssnade jag inte när dom sa det vilket absolut är möjligt.
Magen är som en ballong, ganska hård och liknar lite en gravidmage, jag har ingen känsel på en ganska stor del.

Många får tillbaka känseln helt eller delvis under dom kommande åren, det känns lite underligt, aningen obehagligt att inte ha känsel.
Jag funderar rätt mycket på hur mycket magen kommer minska för som det är nu har jag massor av vätska under huden och det är svårare nu än tidigare att knäppa byxorna med bältet på jobb byxorna vilket känns lite bökigt.

Över lag känns allt bra, jag känner och tänker ju på magen hela tiden och så kommer det nog att vara en lång tid, när jag sover på sida drar och stretar det lite i magen men gör inte ont.

vad händer nu då? ja det är tiden och kroppen som får arbeta och göra sitt, jag försöker leva så normalt jag kan, nu när jag inte har gördeln kan jag börja återgå till mina normala promenader och svettas bäst jag vill.

Jag hoppas att magen drar ihop sig lite mer för nu ser jag konstig ut, jag ”ser” verkligen opererad ut för jag är ju fortfarande en tjockis, det ser konstigt ut om jag står naken för jag har en ”bullmage” och den nedre delen är ”fixad” så det ser märkligt ut.
men så var ju detta en funktionell operation och en väldigt lite bit estetik, och funktionellt verkar den vara mycket lyckad, det estetisk får vi väl tiden utvisa.

Jag känner mig rätt ok gällande operationen, känslomässigt i övrigt är det lite upp och ner, jobbet är fortfarande tråkigt men funkar, jag går hos min psykolog och det är bra.

Nu är jag ledig i några dagar sedan blir det 2 nätter på jobbet och efter det semester, känns skönt!

Gör inte samma misstag två gånger!

Ett gammalt uttryck som jag hört så många gånger, nyss hörde jag det i ett sammanhang och tänkte till lite, på vad det innebär.

Som det är skrivet så ”skall” man inte göra misstaget två gånger, det står inte försök eller undvik, och visst det är ett uttryck, ett visdomsord, och jag funderar på vad för visdom det kan ligga i det och var det kommer ifrån?

Jag antar att genom att inte göra samma misstag två gånger blir man bättre och bättre och man ökar chansen att lyckas bättre men vad man nu gör, om man gör en sak flera gånger?

men det svåra borde väl vara att se vad man gjort fel och kanske framför allt varför man gjorde fel, alltså analyser händelsen för att förstå förloppet?

Jag har ett exempel.

Jag har arbetat måndag, tisdag och onsdag denna vecka och är nu ledig torsdag och fredag sedan jobb igen lördag till och med tisdag.
Igår hade jag en dag som jag inte gillar, känslomässigt var den som en berg och dalbana, jag var inte super deppig men inte heller glad, mest håglös och handlingsförlamad och vissa stunder nästan illamående och med en lätt huvudvärk i bakgrunden.

Vad var orsaken, det enkla svaret är ”en sådan dag bara” och gå vidare
Eller så var det en förkylning/influensa som försökte slå till men som kroppen motarbetade och vann, som är över på ett dygn.
Eller mer mentalt, tråkigt liv, dålig självkänsla, nedtyngd av livet och vad som borde göras.

Allt jag funderade på och gjorde var tråkigt och meningslöst, jag bokade in tid med banken för ett ekonomiskt samtal om en möjlig försäljning av lägenheten och köp av hus jag talat om tidigare.

Ringde plastikavdelningen och sjuksköterskan för rådgivning om läkningen efter operationen.

Fixade försäkringen på båda mina hojar inför ombyggnaden i garaget

Spelade Warframe

Kollade på Breaking Bad på Netflix

Allt gick som på automatik, jag bara gör det och det känns bara oengagerande.

Det är här analysen skall komma in, jag skulle vilja tro att det bara var en sådan dag, en dag då jag var seg och trött men jag brottas ofta med att göra dessa vardagliga bedömningar, när man skall ta sig i kragen och rycka upp sig och när man skall vara snäll mot sig själv?

Just idag känns det lite bättre, jag skall snart till tvättstugan, garagearbetet är klart så jag kan köra in mina hojar (när jag körde ut dom även om det bara var några meter kände jag mig gladare…)

jag har så förbannat svårt att LÄRA MIG AV MINA POSITIVA ELLER NEGATIVA erfarenheter!

Jag kör hoj och flinar som en galning nästan varje gång och ändå sätter jag upp små hinder allt som oftast när jag funderar på att dra iväg.
Jag mår bättre av ”bra mat” men bara ibland funkar det att jag väljer det rätta.
Det är härligt att träffa vänner men för ofta känner jag mig pressad och undviker det.
Och så vidare…

Det känns bra att skriva detta! och det har jag gjort ett tag nu och tror jag kommer fortsätta med.

Det känns bra, och lite jobbigt/ansträngande att gå till samtalen med psykologen, kommer fortsätta med det.

Någon sa att ju mer jag lär mig ju mer inser jag att jag inte förstår (eller något liknande)
Så känns det, jag blir nog klokare sakta, men det känns inte så, jag blir mest förvirrad av det jag lär mig, eller tror mig lära.

14 maj Kungsholmen, Vår!

Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Äntligen är dränaget borta!

För att följa upp och på något sätt avsluta det jag vill kalla ”sjukhus delen” av denna bukplastik operation, så fick jag på 19 dagen efter op ta bort det sista av dom 2 dränage jag hade, jäklar vad skönt!

Jag är inte helt säker på att något inte kan gå fel ännu, det behövs nog en dag eller två till jag ser att kroppen kan ta hand om den faktisk fortsatta blödningen (invärtes) och återhämtning/läkning efter den stora operationen.
Som jag förstår det så kan kroppen hantera den mängd blod och sårvätska kroppen du har kvar inuti och hantera den mumsiga miljö för bakterier att leva i, eller motarbeta infektion skall man säga, så vi får se men jag hoppas.

Vad jag menar med ”sjukhus delen” är att även om jag inte haft ont då blir jag och kanske alla gör likadant, men väldigt försiktig i hur man rör sig, det har varit nära 2-3 ggr att jag fastnat med den nästan 1 meter länga slangen i en skåplucka, eller en stol på ett kafé och om jag inte varit så försiktig kunnat rycka lossa den, jag får lite rysningar när jag tänker på det, burr!
Det är därför det känts som om jag är på sjukhus men i hemma miljö, bra men bökigt.Så nu kan jag röra mig mer oförsiktigt och mer vad man kallar normalt när man är frisk, det är en enorm lättnad.

Jag fick se med en spegel hur naveln ser ut, det ser ut som man gjort ett nytt hål i huden och där sytt fast den gamla naveln, lite rött och lite sårigt men helt normalt tydligen.

Ärret efter operationen ser ut som ett streck/ärr brukar se ut, det är ju nytt så det läker sakta men också det ser ”fint ut”

Man tog bort den medicin jag ätit i lite mer än en vecka som minskar blödningen, och den antibiotika jag äter fortsätter jag med dosen ut.

Nu är det ett dygn kvar till jag får helkropps duscha! och detta med hänsyn till dränagehålen inte själva op ärret.
jag har fått stå med badlakan och handfatet innan i snart 3 veckor, det funkar men är också bökigt, man får in en snitts på det efter lite övning, så i morgon eftermiddag får jag duscha men jag kommer nog vänta en dag extra

Nu får vi se hur sjukskrivningen blir, jag skall börja jobba på torsdag denna vecka men ställde frågan om det är lite tidigt och man skall återkomma idag eller i morgon med besked.
Det skulle kännas bättre med att börja kommande måndag om jag fick bestämma, vilket jag ju inte får, vi får se vad läkaren säger.

Handling talar högre än ord

Jag läste en bok (läste då menar jag lyssnade på talboken för jag får aldrig ro att läsa en fysisk bok nu för tiden)

Den heter ”Konsten att vara snäll” och skriven av Stefan Einhorn

Jag blev mycket påverkad av den och fick flera tankeställare, en av dom mera påtagliga var att jag ”tänker” göra något har nästen inget värde när det ställs emot att ”faktiskt göra något”

Jag försöker ha med det i min vardag och det fungerar väl så där, jag är ju väldigt osäker på mig själv, och mendan jag skriver denna mening skulle jag vilja säga att just min önskan att försöka leva efter denna tanke och inte lyckas särskillt ofta för jag söker bekräftelse innan jag gjort det bevisar att jag talar enormt mycket mer om vad jag skall göra än faktiskt gör det…det är lite knäckande!

Jag såg just nu en video på Youtube från Better Ideas – How Talking About Your Goals is (secretly) Destroying Your Success

Och visst det är lite floskler, lite som att ha ”Carpe Diem” i jättebokstäver på väggen, men om det får en att tänka till men framför allt göra en alldeles så lite förändring kanske det har existensberättigande?

Jag gör 2 saker som jag kommer på snabbt som handlar om 90% prat och 10% aktivitet, och jag vill så gärna att folk skall veta att jag ÄR en sådan person som gör detta.

Köra Motorcykel och Vandra.

Det är fan jobbigt att prata om detta, jag tänker på hur jag vill fixa och göra fint i min lägenhet men aldrig kommer till skott, hur jag vill göra saker på jobbet men inte heller där kommer till skott.

Jag har lovat att försöka vara snällare emot mig själv, och det är väl också en del i detta? så jo jag gör saker, jag har genomgått en stor operation av eget val, jag har genomfört en Stegtävling, jag är bättre på att säga till personer att jag tycker om dom och att dom finns i mitt liv.

I filmen ovan så talar han om hur det känns när han gör saker och inte berättar om dom, eller på sin höjd berättar om dom när man gjort det eller när man hållit på ett längre tag, och jag känner igen att det känns bättre när man redan gjort det och inte berättat om det i förväg.
Samtidigt törstar jag så efter att människor i min omgivning skall tycka jag är en hyfsat bra person…
”Action speek louder then words” kanske stämmer, är det så att jag måste börja vara nöjd med mig själv först, kanske måste jag vara nöjd i mig själv och då kanske mina ”actions” ändå märks utan att jag ropar ut dom?

Fan vad jag blev känslosam plötsligt, jag börjar bli uttråkad av detta stillasittande efter operationen, men nu jävlar är det återbesök 5 i morgon och nu tror jag att dom tar bort dränaget, i morse var det 40 ml över ett dygn och med lite tur ännu mindre i morgon vid kontrollen!

16 dagar efter operation

Då kom jag just hem från återbesök 4 som kommer att bli nummer 5 på måndag nästa vecka, och då vet du vad det betyder om du följt detta?

Jag blöder för mycket, eller som jag säger att jag ”läcker”
Jag har gått från +100 ml/dygn, till igår morse 90 ml och i dag 65-70 ml (c.a 40 ml/dygn är dit man vill nå eller under innan man tar bort dränaget)
Som jag förstår det så är en blödning med sårvätska under huden smaskens för bakterier, så man vill ha minimal mängd som kroppen får ta hand om själv annars ökar risken för infektion och andra tråkigheter.

Lily’s Burger Ölkyl

Vad har en ölkyl hos Lily’s Burger med en operation att göra? Dels gör dom grymma burgare och ligger i ”mina kvarter” men mer så att igår när jag träffade en god vän för middag och vi åt där så var jag jäkligt sugen på en öl men drack vatten istället…
Jag vet inte om en öl eller 2 påverkar mig negativt, mest är jag fundersam på inverkan på medicinerna jag äter men också att jag vill ha 100% fokus på att återhämta mig så fort jag kan och så bra jag kan, och detta är ju det enda jag kan påverka, hur jag själv agerar, om det sedan har någon faktisk negativ påverkan det tvivlar jag kanske på men jag tar inga chanser, det finns tid för ”en kall en” snart nog.

Jag mår fortfarande oförskämt bra, i princip ingen smärta och har inte tagit något smärtstillande, det jag känner ibland kan jag likna med ”håll” ni vet som när man ätit och det drar/hugger till i sidan, inte som en vanlig smärta men så kan det kännas ibland och jag gissar att det är kriget inuti kroppen som arbetar med att läka och få ned svullnaden.
Jag har också möjligen reagerat på kirurg tejpen, kanske klistret med lite av en allergisk reaktion men inget allvarligt.

Underbart jag vann! eller hur det egentligen kändes

Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?

Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )

En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”

För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.

Garmin Connect resultat
614 705 steg och c.a 480 km över 31 dagar

Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.

Detta är en videodagbok över dom 2 sista dagarna 30 och 31 mars
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.

1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.

3 mars Karlbergskanelen Kungsholmen

Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.

Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.

Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…

12 mars Västerbron på väg mot Södermalm

Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.

Wallins Bageri & Konditori Ringvägen 109 min nya favorit och ett givet stop
Wallins Bageri & Konditori

Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.

19 mars Lindarängsvägen Gärdet

Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.

I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.

Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.

Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.

Söndag 31 mars

31 mars Västerbron mot Södermalm

Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!

Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.

Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.

MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.

Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.

Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019

Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km

Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?

Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.

När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!

Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.

Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.

Mina älskade Ghost Brooks löparskor!