Att skriva och att skriva

Jag har inga historier att berätta, jag har ett skevt och trasigt liv som som jag ibland tror mig förstå lite av, men oftast är jag ”clueless” och ändå försöker jag formulera något och en dag tar material från mitt liv slut och då har jag inget mer att berätta gissar jag, min bror däremot har berättelser!

Den 19 december 2018 var jag inbjuden att som publik lyssna och se på en poesiläsning av dikter, det var klassen 2018/2019 på Skrivarkursen på Folkuniversitetet i Stockholm som läste deras Antologi – Drömmar i glasburk med lock.

Jag visste inte vad en dikt var, en antologi eller hur jag skulle definiera poesi.

Jag och min far möts upp vid Hornhuset på Söder och går upp till lokalen Laika där läsningen skall framföras.
Lokalen är rätt full med studenter och åhörare, så vi beställer varsin öl och tar en kaka och slår oss ned.

Min bror går en skrivarutbildning på Folkuniversitetet under ett år och detta är en del som handlar om dikter och poesi och där detta är kronan på verket kanske man kan säga.

Jag är rätt frågande till vad jag skall förvänta mig, lite ordakrobatik som saknar mening, eller bara sådant som jag inte förstår?

Min bror läser sina bidrag nästan sist i andra omgången av uppläsningen och han verkar rätt lugn när vi talar med honom, hur han lyckas med det vet jag inte?

Eftersom jag redan lyssnat på nästan hela gruppen när min bror går på så tänker jag att detta kan bli svårt.
Vad fel jag har, han stegar upp, presenterar sig och läser!

Jag är ju väldigt partisk i att bedöma detta såklart, men utifrån att jag känt honom i hela mitt liv så har jag åtminstone en insikt i vad han gjort tidigare, och detta är utifrån förutsättningarna riktigt bra tycker jag.
Tänker då på både framförandet och dikterna, det är ett enkelt och rättframt framförande och dikterna är lagom längd för att man skall ta in dom och hinna reflektera och sedan reagera/känna, jag tror mig förstå dom också vilket får mig att känna som att jag är delaktig och inte dum.

Att våga ta steget och följa sitt hjärta som min bror gör är modigt, en medelålders man med familj och arbete kanske förväntas vara ”förnuftig” i alla beslut, tänk om detta gör honom till en gladare människa rik på upplevelser och en bättre far och partner? är inte det då förnuft?
Jag tror att det är just det!

Jag har fått några texter skickade till mig för att läsa och ha åsikter om av varierande slag och även fast jag vet att brorsan inte förväntar sig stordåd i hur jag analyserar och svarar på texterna blir jag nervös och osäker, att läsa ligger inte för mig, och mitt förstående av en text är minst sagt grundläggande, och ändå uppskattar jag det så.
Det känns som att vara lite utvald, att få kika över axeln på något som formas till en helhet.

En god vän sa en dag när han läste en text jag skrivit att den var lite konstigt formulerad, knölig meningsbyggnad osv.
Det sades på ett helt kärleksfullt sätt, inte alls som kritik! han påpekade också att innehållet var bra men att det gick förlorat i mitt ”dåliga” sätt att skriva, läsaren blir lätt distraherad.
Jag förstår det absolut, skämdes en hel del, och ändå skriver jag här igen…för mig är det nog innehållet jag klamrar mig fast vid, för jag vet inte hur jag idag skall orka ta tag i att skriva bättre.

Jag och min bror är ganska olika som människor, i många år kände nog jag mig själv som den som hade ett försprång i livet och vad jag upplevt och gjort, så är det inte idag och har inte varit så på flera år (kanske aldrig?)
Jag skall inte försöka ”bli som han” men jag försöker bli inspirerad av honom och hans liv.

Min bror är stark, trygg och en person som jag beundrar på många plan!

372 951 steg

Just nu känns det jävligt bra!

Klockan är 14:53, måndag, nyårsafton och jag har gjort mitt sista ryck i en utmaning om att gå flest steg mellan 10 till 31 december 2018, jag kommer inte att gå flera steg idag och det är drygt 9 timmar för min goda vän att slå mig..

Chansen eller risken är mycket stor att han slår mig för han har som jag uppfattar det en jäkla vilja och då jag ”avslutat” tidigt på dagen så vet han straxt vad han behöver göra för att vinna även om jag leder och han troligen ännu inte gått ut på sin dagliga promenad.

Och det känns helt ok! igår kände jag mig stressad över att kämpa mig ikapp och nu mår jag bara bra och det vore kul att vinna men jag är just nu nöjd med min insats, det känns rätt jäkla bra!
Jag ville posta detta innan jag vet hur det går bara för att behålla känslan att jag gjort ett bra jobb.

Ovan på slutspurten hem.

Jag har gått 372 951 steg under dessa dagar och jag har tagit i ganska ordentligt, idag passerade jag 30 000 steg på en dag vilket är drygt 24 km
Nu undrar jag bara hur jag får fram hur lång sträcka jag gått…skitapp som är inriktad på steg och inte sträcka, eller så är det bara jag som inte kan hitta det…(edit. det är 297,1 km över 22 dagar och 364,4 km över hela månaden december)

Nu skall jag gå och duscha och käka sen lunch och sedan ta det lugnt och förhoppningsvis sova innan tolvslaget så jag kommer upp 04:30 i morgon för att vara på jobbet 06:30 Zzzzz…..

Konsten att vara snäll

Jag läste en bok av Stefan Einhorn som heter Konsten att vara snäll och den var bra på så många nivåer, han talar ibland annat om att man inte själv ”får” må bra av en handling som är att betraktas som utförd av godhet, för om man blir glad eller känner sig nöjd om man gör något för en annan så kan man möjligen haft detta som en orsak till ATT man gjorde saken och då är man inte helt god…
Stefan hävdar att detta är fel genom att det är ju orimligt att det är dåligt bara för att 2 personer (givare och mottagare) uppskattar det man gjort, det borde ju vara en bra sak?

Härom dagen fick jag hör att min bror och hans familj var sjuka, båda vuxna hade fått lunginflammation och den enda som var frisk var min brorson som turligt nog kunde gå till förskolan medan hans föräldrar försökte hålla igång sig själva och ”markservicen” hemma nu efter flera sjuka veckor.
Så självklart när jag hade 3 lediga dagar erbjöd jag mig att hjälpa till OM det fanns något jag kunde göra, och dom sa att jag gärna fick göra det idag, bära lite saker samt låna bilen och handla lite mat, och överraskad blev jag för som många idag är vi alla lite dåliga på att våga be om hjälp, samt jag och min bror har inte så mycket kontakt, vi är lite trötta på varsina håll kan man säga, men jag blev lite glad att jag kanske kunde hjälpa till.

På rätt tid ringde jag på hemma hos dom, fick en lista med matvaror och pengar, nyckel till bilen och på vägen ner bar jag ner tvätten till tvättstugan och åkte iväg.
På affären fick jag ringa och fråga om några saker så att det verkligen blev rätt men allt gick bra och jag kom åter med allt på listan utan problem.
Allt som allt tog det lite drygt 2 timmar och jag var hemma hos mig till middagen med god marginal och det kändes rätt bra, inget stordåd men rätt fint!

Det är väl rätt bra att jag tillåter mig själv att göra en lite bra sak och samtidigt mår jag lite bättre för det? Jag tycket det!

En annan sak som den gode Stefan säger är ”det är inte tanken som räknas utan handlingen” fan vad rätt!
Någon är bjuden på födelsedags fest hos dig och kommer dit, kanske sent? och utan en present och säger, jag han inte köpa en present, ”men det är ju tanken som räknas?” NEJ det är det inte alls?
På vilket sätt hjälper det att jag trycker ”Like” på Facebook om att någon påpekar att man måste göra något åt en sak och det är allt jag gör?

Det är handlingen som räknas inte tanken!
Denna dag gjorde jag något för en annan och som bonus mår jag också lite bättre!

Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst.

Som jag tidigare nämnt så har jag haft ett liv med en hel del stora händelser, en av dessa var när min övervikt började skena utom all kontroll.

Det är svårt att sätta någon exakt tid utan det var snarare en gradvis eskalering och började ungefär när min mor gick bort i mitten på 80-talet, jag levde på godis och snabbmat, där grundlade jag mitt sätt att hantera det jobbiga i livet genom mat som tröst och ett sätt att blockera jobbiga tankar.

Runt millennium skiftet med ett stillasittande arbete på natten började det igen accelerera och när vi närmar oss 2010 och jag skall ta MC kort och inte kommer i lånekläderna så har jag nästan nått botten, 2012 efter att en nära anhörig genomgått en lyckad Gastric Bypass börjar en liten tanke få fäste i huvudet.

Jag är på väg till jobbet en vinterkväll, det är snö i Stockholm och promenaden är drygt 10 min till arbetsplatsen men jag måste sitta ner 1-2 ggr på den vägen, sitter på en översnöad parkbänk rätt upp och ner och pustar, svetten rinner och jackan är öppen fast det är 10 grader kallt, en man och en kvinna passerar och när dom just passerat stannar kvinnan till och går ett steg tillbaka ”Ursäkta men är du ok?” frågar hon, synen med en medelålders man sittandes mitt på en bänk full med snö (jag hade inte ens sopat av den) och svettas ser inte helt normalt ut.
Jag blir överraskad och generad och svarar att jag har ryggskott eller något liknade, ler, ställer mig upp och går vidare.

En liten tid senare en morgon efter arbetet är jag på väg hem, står i hissen på väg ner och halvvägs kliver en dagkollega in i hisskorgen, vi nickar åt varandra och jag pillar med mina hörlurar i öronen för att börja promenaden hem, kollegan går av en våning före mig, han kliver ur hissen och dörren hinner nästan gå igen när han hejdar sig och fångar hissdörren innan den låst, ”Förlåt måste bara fråga om du är ok?” säger han, ”Va?” svara jag och fipplar ur mina hörlurar ur öronen, jag ser honom i ansiktet och han ser orolig ut, ”näe jag bara undrade om du var ok, du andades så tungt” säger han…
Igen blir jag överraskad och generad och svarar undvikande, ”näe bara en lång natt och jag är trött” ser en viss tvekan i hans min men han ler och dörren går igen.

Jag vet inte vilka dessa människor är som frågat hur jag mår men detta var nog en del av en vändning eller förändring i mitt sätt att se och tänka på mig själv.
Jag har nått en punkt där jag påfrestande min kropp och hjärta så att jag kan dö mycket i förtid.
Jag får veta att jag har högt blodtryck och äter 2 mediciner bar för det, men jag får också veta att jag har Hypotyreos vilket är låg ämnesomsättning och börjar medicinera för det också.

2012 är också året då jag börjar den långa vandringen mot ett annat liv, flera besök hos sjukvården leder till min GBP operation i januari 2013 på Ersta Sjukhus.

Jag väger nu 150 kg och är 175 cm lång.

Operationen går bra och jag får åka hem dagen efter.

2 veckor senare skall jag ta bort agrafferna (det är med Agraffer man häftar ihop såren) och det ser ganska bra ut med dagen efter spricker det stora ingångs såret när jag är hemma, blodet rinner och det ser ut som jag blivit knivhuggen med en machete. akut in till Ersta och man beslutar att sy igen istället för att låta det läka öppet, det visar sig vara fel och såret blir infekterat och måste öppnas igen en vecka c.a senare, smärtan är obeskrivlig!
Jag får gå 2 veckor varje dag hos Distriktssköterska för att lägga om såret.

Vikten börjar rasa snabbt, nu skall jag lära mig att äta 6-8 ggr per dag och små portioner 2-3 dl

I september 2018 blir jag utmanad att på 2 månader GÅ 18 mil, jag som aldrig motionerat och aktivt undvikit att röra mig.
Att gå det gör ju tanter i Norrland, att gå vad är poängen med det? vad gör man under tiden?
Första promenaden är ungefär 2 km, andra, tredje och fjärde också…

10,8 km i september 2013, 43,1 km i oktober, November och December 152 km…

I oktober 2014 får jag makalöst ont i ena sidan av ryggen, som ett ryggskott som inte släpper och blir värre, till slut går jag till akutmottagningen och dom pumpar mig full med morfin som inte hjälper, blir ilfart till Ersta och kontraströntgen som visar att ”din gallblåsa är rutten” som kirurgen säger och måste tas bort snabbt, jag får inte ens stiga upp från sängen utan sövs och man tar bort gallblåsan, tydligen är det inte ovanligt att man får problem med galla och gallblåsa.

2015 kan jag sluta med all blodtrycksmedicin

I mars 2018 passerar jag promenerade 10 000 km totalt

i dag går jag sitt på 6-12 km per dag och att GÅ är det bästa typ av rörelse jag vet!

Jag var nere i 93 kg som lägst och idag väger jag 99 kg.

Jag får äta tillskott hela mitt liv, Kalcium, B12 vitamin, extra järn sov.

Varför har jag gått upp dessa kilon? jo det är en ständig kamp att inte falla tillbaka, jag har aldrig varit alkoholist men gissar att det finns likheter med mitt beteende att äta för mycket och fel.
Jag mår inte bra och har det senaste året fallit tillbaka till viss del i ett dåligt beteende, tröstätande.

I Januari i år var jag på 5-års återbesök efter min GBP (Gastric Bypass) och då kommer samtalet upp med lös hud som inte går tillbaka efter snabb viktnedgång, man kan i vissa fall få detta bekostat av sjukvården, det har att göra med vilket BMI man har och också hur många BMI enheter man gått ned, den är inte primärt estetisk utan inriktar sig på problem, som att hitta kläder som passar, klåda, psykosociala problem, rörelseförmåga med mera.
Jag märkte ganska stora problem med att man svettas och det blir fuktigt, kliar och det är svårt att få byxor att sitta bra, magen innanför linningen eller utanför…inte snyggt eller praktiskt.

För en dryg vecka sedan fick jag komma på besök och utredning om jag kan få hjälp med detta på Karolinska Universitetssjukhuset Plastikkirurgisk Mottagning.

Efter samtalet som är jag kvalificerad och det väntade jag mig inte, jag ligger på gränsen för att få göra detta och väntetiden är c.a 4-6 månader.
Jag ber att få fundera ett tag och komma med ett svar, idag ringde jag och meddelade att jag tackar ja och vill göra detta.

Det kan låta som en enkel sak men det är en omfattande operation med c.a 10% risk för någon form av komplikation, blödning, infektion och det som är en ökad risk för mig är ”Hypertrofiska ärr” det är en genetik som kan gör att ärrvävnad bildas okontrollerat och man får ett rött upphöjt och kliande ärr, detta hände med ett är jag fick efter att brutit min axel för några år sedan, det är inte snyggt och kliar lite då och då men då man inte vet om detta kommer hända så är det nog en risk jag vill ta.

Operationen en ”Klassisk Bukplastik” och denna typ skall vara bäst för mig, det har att göra med var man har den lösa huden och min sitter mitt på och framme, inte på rygg och sidor så mycket då alternativet hade varit en operation som går runt buken (om jag förstått det korrekt?)
Min operation kommer att vara som ett snitt på framsidan av magen (som en glad mun…haha)

Rehabiliteringen är 2-4 veckors sjukskrivning och en tid då man måste ha gördel, vanligen 1 månad.

Jag har varit så otroligt mycket på sjukhus dom senaste 5-7 åren så jag känner mig inte lockad av detta men jag hoppas på att detta skall förbättra min förmåga att röra mig, tex så är det väldigt obehagligt att springa som jag testade i somras, det kanske kan liknas med hur en kvinna känner när bysten guppar, det är också svårt att klä sig då magen ”hamnar i vägen”

Nu läser detta ju inte alla problem, jag har mycket lös hud på flera ställen, underarmar, hals och så vidare men det är något jag får ta ställning till senare.
Jag är ganska bra på att stålsätta mig och inte hamna i ett läge då jag undvika att visa mig med bar överkropp, eller bada.
Men jag skulle ljuga om jag inte tänker på hur en möjlig partner skulle se på mig om man kom till någon form av intimitet.

Jag önskar jag mådde bättre just nu och kunde glädja mig mer åt detta.

Jag närmar mig en vägkorsning och ett beslut

Tidigare i förra veckan var jag på mitt fjärde besök av fem hos psykologen och nu börjar det bli dax att fundera på någon form av resultat, syftet med att söka hjälp var ju att få råd om det finns en möjlighet för mer djupgående hjälp och stöd, då detta är tidsbegränsat och har ett definitivt slut.

Vi talade om alternativen, som är att

Jag känner mig klar och nöjd med den hjälp jag fått och vi avslutar.
Jag söker hjälp via husläkare med dessa möten som stöd och kanske får en remiss vidare.
Jag kontrollerar om jag har stöd i min hemförsäkring.
Jag fortsätter på egen hand och bekostar det själv.

Talade nyss med mitt försäkringsbolag Folksam och fick veta att även om jag har en ganska gedigen försäkring så kan jag inte någon hjälp därifrån, delen kallas ”Kristerapi eller Krishantering” och täcker tex. händelse när man blivit rånad eller utsatt för andra brott, men också nära anhörigs död dock inom 2 år, och även om min mors och min morfars död 1985 med 1 dags mellanrum och jag blev ensam 17 år gammal, och detta kan vara starten på mycket av detta så är tiden för lång och svaret nej, inte heller delvis ekonomiskt stöd.

Kanske skall säga att jag fick ett erbjudande att fortsätta provat hos den nuvarande psykologen, hon tog upp det som sista alternativ och jag förstår det då kostnaden är 975 kr/timme.
Jag får inte alls känslan av att hon på något sätt ”säljer sig själv som ett alternativ i förhoppningen att jag har råd” utan på riktigt vara ett alternativ.

Sjukvården och husläkare är ett alternativ men jag tvekar, nu har jag snart gjort 5 tillfällen här och att börja om igen kräver en ny kraftansträngning, detta är inte alls lätt, att tänka och känna och sätta ord på allt man har inom sig är som ett ”slagsmål” man skall stå upp, gå framåt och inte backa för mycket, försöka undvika slag och obehag men samtidigt hantera dom smällar man får, hålla fokus och så vidare.

Jag kanske har råd med 1 möte i månaden som jag betalar själv, kanske 2 men då måste jag nog jobba extra eller dra ner en hel del kostnader.

Den senaste veckan har inte varit bra, jag känner mig orolig, osäker och har ingen riktning i min vardag.

Igår var psykologen tvungen att omboka min sista tid på grund av sjukdom så sista mötet är 12 december.

Jag tror jag kommer välja att betala själv, inte helt säker men troligen.

Det känns som vägs ände, kanske är det bara att överleva som återstår, kanske kan jag bara hoppas och gå vidare och se vad som händer?
Detta är ingens fel det är bara så livet är.

Mitt i Movember

Idag är det 15 November och det är halvvägs igenom 2018 års Movember.

Jag har i år samlat in 550 kr så här långt och det är ganska bra efter halva månaden om jag jämför med tidigare år, jag vet själv hur jag skulle reagera på insamlingar…jag skulle bara skänka till någon jag litar på och jag hoppas att allt detta jag gör blir bra för alla i slutändan.

Fjunen börjar gruppera sig lite haha, jag är sjukt obekväm med selfie av denna typ men vad gör man inte för den goda saken, lite får man bjuda folk på för att få folk att lätta på plånboken och skänka en slant!

Att börja leta efter orsaken till känslan

Jag sitter här framför datorn, det är lördag förmiddag och jag har arbetat 4 dagar i veckan och är nu ledig i 2 dagar inför nästa veckas arbete.

Jag gick upp straxt före 08 och som vanligt tog min medicin och en kopp grönt thé som start sedan müsli och yoghurt med banan, samma som alltid och det känns som en riktigt bra start.
Ser på inspelningen av Uppdrag Granskning om Vem kan rädda Sanne och dricker kopp 2 av mitt thé, ser och funderar, jämför med mig själv och blir sorgsen över hur någon kan behöva ha det på detta sätt, en ung kvinna som har det så här och hon bara skyfflas runt, vad har jag då för möjlighet att hitta stöd och hjälp?
Jag fundera på om jag skulle kunna hjälpa henne…

I förrgår får jag ett sms från pappa att han skall bjuda på middag i kväll och jag blev lite stressad och vill spontant inte, igår kväll får jag en ny fråga om jag vill komma då jag inte svarat, jag svarar att jag får återkomma och att jag är trött efter veckan.
Nu sitter jag här och funderar på varför känner jag så här att jag inte riktigt vill?
Min bror och hans familj skall också dit.

Jag har blivit lite triggad att fundera på mina känslor och försöka se varför dom kommer och varifrån dom kommer efter mina samtal i posten innan detta Be om hjälp eller fixa det själv?

Jag vet inte, jag vet inte hur jag skall gräva djupare i känslan? HUR hittar jag orsaken till att jag känner ett litet magknip/obehag att tänka på om jag skall åka till pappa?

Om jag skall beskriva dagen fram till nu när klockan ä 10:51 så sov jag rätt bra, var trött igår och la mig c.a kl 23.
Klockan börjar ringa 0730 på låg volym och jag går upp 07:50 och gör det jag skrev ovan, det känns normalt och välbekant och ganska bra.
Nu har jag kollat mejl och diverse dagliga websidor och jag känner ett behov att skriva detta…varför? är det olusten obehaget som driver det? är jag ensam och det är den känslan jag känner? jag vet inte!

När jag var hos min psykolog i veckan så talade vi lite om, eller hon tog upp att kanske skulle man undersöka om det finns orsaker till mitt problem med mitt dåliga minne och hur jag känner och mår, kanske finns det någon form av medicinsk orsak och har man aldrig kollat upp det så borde man kanske det? hon sa det med en slags självklarhet som man skulle göra om man har ont i tex foten…
Jag har alltid förutsatt att det varit jag som bara är lat och inte företar mig saker, det KAN ju fortfarande vara så men jag vet inte.

Jag har Spotify på i bakgrunden, vad musik är härligt, det ger alltid en skön känsla tillbaka, inte som spel på datorn som bara ger en positiv känsla ibland.

Lyssna på detta!

Fan vad det svänger!

Caravan Palace – Lone Digger

https://open.spotify.com/embed/track/0ZG7CssB5lM2ILgJhMGNVE

Disclosure – Voices

https://open.spotify.com/embed/track/7rJSE8d6HYFXXbbaJjAa6d

Be om hjälp eller fixa det själv?

Jag skrev tidigare i posten Ett litet steg att jag skulle återkomma i vad som hänt och nu är väl så bra tillfälle som något kan jag tycka.

För dom som är nära mig så tror jag att det är ganska klart och har så varigt under lång tid att jag ofta inte mår så bra, till och med blir handikappad av mina känslor och att det påverkar min vardag och mitt umgänge.

Jag skulle vilja påstå att jag mått ganska skitdåligt större delen av mitt liv, och ändå skulle jag säga att jag haft fantastiska tider och upplevelser, det är det dubbla i detta att jag inte kan ställa mig utanför mig själv och bedöma om det bara är så alla har det, eller om jag har ett riktigt problem.
Jag vill veta det nu, jag vill veta om jag är en gnällspik som inte kan hantera vardagen och måste inse att det finns massor av folk med riktiga problem där ute, eller om jag kanske kan må bättre och vara en bättre vän och medmänniska.

Man lever ju i sin egen bubbla och det är så jävla svårt att se det utifrån! och jag har hört anhöriga säga ”du måste nog ta tag i detta och söka hjälp”

Så nu har jag gjort det…

På min arbetsplats fick jag mest av en slump reda på att vi har Personalstöd som alla medarbetare har rätt att utnyttja, det är upp till 5 tillfällen per år och det kan vara en massa saker, från familjeproblem, ekonomi, juridik till personliga problem.

En av mina kollegor går själv igenom en hemskt jobbig händelse och nu får hela deras familj stöd igenom detta och som hen sa ”det är jättebra”
Så då tänkte jag..kanske jag också kan be om hjälp att ta första steget även om mitt problem är ett helt annat.

Jag fick komma på besök redan efter en vecka hos en välkänd leg psykolog och psykoterapeut och jag tror vi skall försöka och inte så mycket lösa alla mina problem på 5 tillfällen utan mer får en överblick och kanske en riktning att söka mig för hjälp, jag vet inte riktigt men jag tror det är dit jag siktar.

Jag har mitt tredje besök denna vecka och det känns så här långt, lite märkligt, lite härligt och lite hoppfullt!

Märkligt för att det är så mycket upp till mig själv, jag måste sätta ord på och förklara så bra jag kan på saker jag vill tala om, och vem vet om jag lurar mig själv och andra? jag kanske lever i en fantasi och en helt förvrängd bild av mitt liv, det är så svårt att förstå hur en annan människa kan ha det som yrke att se, lyssna och hjälpa andra genom tal…
En medicinsk läkare förstår på ett annat sätt men just detta med människans innersta är så svårt att greppa, men absolut jag tror att jag är öppen och ärlig= jag hoppas det verkligen!

Härligt för att jag har så mycket jag vill berätta, och här sitter en människa som ger mig sin fulla uppmärksamhet..wow!
Är det bara en egotripp kanske? eller är jag så satan ensam att jag upplever detta så här?

Hoppfullt jo lite känns det så, dels för att jag har gjort något för mig själv, jag vågade ta steget.
Jag har redan fått små små förslag på tankesätt jag inte tänkt på, en annan bana att tänk i.

Ja det visar sig väl om detta leder någonstans antar jag.

jag avslutar med en bild från Fjällgatan straxt efter kl 08 i morse, vad jag gjorde där återkommer jag också till senare.

Grönt är skönt?

Kan en krukväxt eller kanske en bukett tulpaner göra något positivt för hur jag mår och trivs?

Jag började för något år sedan ”inse” att jag uppskattade blommor, kanske mer erkänna det för mig själv och uttala det när någon frågade.
Jag minns att jag fick en ganska stor bukett från min arbetsplats för några år sedan och blev uppriktigt glad, inte som tidigare besviken för att det inte var en ball sak.
Jag har också hittat en blomma som jag och tydligen många i Sverige uppskattar, Tulpanen!

Vad har då detta med mig att göra och denna blogg? jo jag tänker att kanske bygga ett stabilare och skönare liv med många små bitar funkar?
Det sägs att gröna växter ger ett lite bättre inomhus klimat så det känns som en enkel sak att prova.

Så med ett presentkort i handen stegar jag in på Interflora Fresh Lindhagen och ber om hjälp, en trevlig kvinna hjälper mig fram till denna…

En Kroton
Lite färg, tålig och tar inte upp för mycket plats i fönstret!

Mitt problem och kanske många med mig är att sköta om den, jag glömmer att vattna mina växter.
Kanske är detta en form av ansvar? se till att den överlever!

En bild på blommor jag tog i Fredhäll 2013 är denna

eller varför inte Körsbärsträden som blommar så magiskt i Kungsträdgården

Utanför mitt hus finns en slänt ner mot garaget och där har en granne planterat en ”Sommaräng”

Jag minns starkt och med värme sommaren då jag hälsade på min far i Piteå och går ut på gräsmattan med frukosten och känner det lätt fuktiga gräset under mina bara fötter…jisses!

Kanske är detta en form av mental massage när man är låg och ledsen?

Movember

Då var det dax igen för Movember!

För 5 året är jag med och samlar in pengar via Movember till förmån för forskning och att uppmärksamma, mental ohälsa hos män, Prostatacancer, Testikelcancer och vikten av motion och att röra på sig.

Jag var med första gången 2014 och har varje år försökt att få in lite pengar, till dags dato har jag fått in 4550 kr totalt.

Vill poängtera att jag själv får inga pengar eller bonus för detta, det jag får är att det känns bra att försöka göra något litet och det är värt mycket för mig!

Så i år precis som föregående år går det till så att den 31 oktober tar jag en bild som jag lägger ut på Facebook med mig skäggig och som jag ser ut den dagen, och den 1 November (MOvember) slätrakar jag mig och tar en ny bild, och från den dagen odlar jag en mustasch under hela november för att väcka uppmärksamhet för detta ändamål genom att folk undrar varför jag ser ut som jag gör, ett skratt? och på så sätt få igång ett litet samtal om jag har tur och kanske en slant skänks?

Något som är nytt för i år för mig som är knutet till Movember är att gå 200 km under november månad.
Jag har också startat en insamling på Facebook för första gången.

Lite fakta, fram till 2017 har Movember globalt samlat in 564 miljoner kronor! Länk

Så vad hoppas jag ifrån andra? ja kanske att vi tar tillfället i akt att tänka på och tala om ovan saker lite mer, kanske skänka en slant stor eller liten, kanske söka på nätet och lära oss lite mer om dessa saker, kanske berätta för andra om dina egna erfarenheter?

Allt avslutas den sista november med sista bilden på vad som hänt under månaden och förhoppningsvis några garv och leenden! och kanske någon krona till forskningen.

31 Oktober dagen före starten av Movember

1 November – dag 1