Smärta och sorg, kan man leva med det?

En sak jag tänkt på är smärta..

Den smärta jag hanterat på ett något så när medvetet sätt är för något år sedan en axel som efter operation värkte och jag åt smärtstillande som tog toppen av smärtan men inte riktigt tog bort den helt, och det kändes ganska normal och väntat.
Det som lite överraskade  mig var att jag inte kände mig mer smärttålig utan snarare mindre, som att jag blev trött på smärta och inte orkade med den efter några veckor, som en slags utmattning.
Allt gick bra och smärtan försvann.

Nu när jag känner mig ledsen och sorgsen så ofta och så mycket vill jag bara bli av med allt, jag orkar liksom inte leva med den som en del av vardagen.
Nu menar jag inte att jag skall ha det eländigt och leva med det utan mer att jag skulle behöva en grund att stå på som var något mer stabil, ungefär som att hålla en tung vikt, man klarar av det en stund utan problem men inte hur länge som helst.

Här om dagen släppte Robyn sin nya platta Honey (Spotify) och när jag idag läser en recension av plattan på Pitchfork skriver skribenten en sak som jag hajade till inför.

But here, finally, is the real romance of Honey: Instead of willing her relationship to be infallible, she’s banking instead that she can bear future pain without shattering

Hmm så detta att hantera sorg och smärt och orka med det utan att krossas, det skulle jag vilja kunna göra, tänka på och ha det i bakhuvudet som ett stöd!

Tyvärr är det ett sådant enormt brus och sus i mitt huvud att jag glömmer ofta bort sådana här saker och goda råd..

Jag skulle vilja ha mer mental ro och lugn.

(Och du lyssna på Robyns nya platta, fan vad bra!)

Ett litet steg

För att kunna ta ett steg till postade jag nyss min jobbigaste post om hur jag känner mig och hur det än känns och mottas så var det dags att sluta vänta på rätt tillfälle och ärligt gå vidare, det är om detta denna post handlar.

Jag har fått kontakt med någon som kanske kan börja hjälpa mig uppåt, Personalstöd via min arbetsgivare.

Det är en möjlighet all personal har som innebär att vi har rätt att få grundläggande stöd och hjälp med frågor rörande, Familj, Ekonomi och tex mental ohälsa.

Jag tog kontakt med dom för drygt en vecka sedan och var väldigt osäker och skamsen, men jag fick bra hjälp att kortfattat beskriva vad jag vill ha hjälp med så nu skall jag på en första träff med en psykolog väldigt snart och sedan ytterligare c.a 4 tillfällen för att se var jag kan söka hjälp, alltså en grundläggande start och hjälp för att komma vidare till något mer varaktigt.

Vi får tillgång till 5 tillfällen per år så dessa skall jag testa och se var det leder.

Jag känner mig försiktigt optimistisk, det känns lite bra och lite jobbigt att ta detta steg.

Om jag inte gör någonting nu så kan detta bara sluta tråkigt så nu måste jag bita ihop och försöka orka ta tag i detta!

(Det har faktiskt hänt en sak till idag som är åt det positiva hållet men det kommer jag återkomma till i en särskild del då det påverkar detta i viss mån men är ett annat ämne)

Värdelös eller Värdefull?

Vem avgör om man är Värdelös eller Värdefull, eller något däremellan?

(detta är skrivet under en lång tid, flera månader)

Jag funderar ofta på vad jag anser om mig själv och hur jag är och beter mig som människa, och oftast ja nästan alltid är jag övertygad om att jag är mer eller mindre värdelös.

Ibland gör jag något som känns bra mot mig själv eller andra, men oftast är jag ”a waste of space” som amerikanerna säger, jag skulle behöva lämna min plats på jorden åt någon som var till någon nytta!
Och så har jag nog tänkt större delen av mitt liv, och också på ett ganska genomtänkt sätt, alltså det handlar inte om att livet varit orättvist mot mig eller något liknade utan mer som att jag inte tagit tillvara på det, för jag har aldrig vetat HUR jag skall göra det.

Om jag ställer mig utanför mig själv (om det nu går?) och betraktar mig själv så skulle jag själv oftast inte vilja umgås med mig själv.

Så överlag känner jag mig värdelös, men allt jag gjort är inte värdelöst, jag har gjort värdefulla saker (åtminstone till en del värdefulla) men det är så lite att det knappt märks.

Jag har en bekant som på ett socialt medium kallar sig själv Värdelös som användarnamn och jag kan inte riktigt förstå hur hen kan göra det, och ändå skriver jag just denna text och tycker lite synd om hen som kallar sig så, jag vet inte om det är allvarligt menat eller humor dock.
Visst är vi människor konstiga?

Ofta ser jag på andra hur dom och deras liv verkar så bra och jag tycker dom är duktiga på olika saker, och djupt nere vet jag och tror jag förstår att dom har egna problem och tvivel på sig själva, och ändå hjälper det mig ingenting….Förnuft förlorar till Känsla känns det som.

Jag skulle vilja kunna ”vila i” att jag gjorde någonting bra med någon slags regelbundenhet, så att jag kunde ha en bra grund att stå på liksom, nu är jag knappt vid ytan och lyckas bara precis hålla nästippen över vattenytan allt som oftast.

”nu kliver mitt förnuft in” Men för i helvete hur svårt kan det vara att jag skall gå ögonaböj till en läkare för att få hjälp? det ser och hör ju vilken idiot som helst att du är djupt deprimerad och behöver hjälp! ryck upp dig och GÖR någonting!

”Nu är jag tillbaka”, och jag kan ju säga att denna text är inte genomtänkt direkt, jag har inga svar eller lösningar.
En viktig sak är att inte berätta detta för mina närstående (mer än jag redan gjort) för dom har nog med sina egna liv och orkar med största sannolikhet inte med mig också.

Min käre bror är nog den som skulle bli mest ledsen och säkert besviken om jag försvann och han har verkligen nog med sitt eget liv.
Han är för övrigt ett bra exempel på någon som jobbar så hårt på att må bättre och vara en bättre människa, hans ”resa” på dom senaste 5-8 åren är helt otrolig och värd stor respekt!
Jag har nog varit nära nog Noll hjälp dessa år för min bror på ett riktigt mänsklig sätt, visst jag har lånat ut och givit honom pengar ibland, men inte mycket kärlek, styrka och stöd.

Min far önskar nog att han och jag kunde ha en bättre relation och att jag skulle vara mindre arg på honom, och jag skäms för att jag retar mig på honom så ofta och har dåligt med tålamod.
Han har också haft ett långt liv med i mina ögon helt ok hälsa, framgång och kärlek.
Och jag orkar inte ge honom en behaglig ålderdom fast jag nog borde och inte vara så egoistisk.

Jag har funderat mycket på hur jag kan börja bygga ett liv, och det enda jag kommer fram till är att jag inte vet.

En sak jag tycker om är att få eller ge en kram.
Den bästa kram jag minns var när jag mådde dåligt, det var under tiden när min magsäcksoperation, jag var tvungen att gå på diet inför operationen i början av januari och detta var precis innan jul och jag möter min bror vid affären när där jag bor och det bara brister för mig mitt ibland folket som rusar runt och julhandlar, då får jag en kram…den kan jag inte glömma.

i vuxen ålder har jag alltid gillat att gå till frisören för det är så skönt att någon tar i mitt hår och kanske tvättar det.

Jag tänker ibland på min pappas händer, dom är stora och kraftiga och varma, jag kan känna dom när som helst.

Det är inte ofta någon tar i mig.
(När jag skrev/skriver detta blir jag så ledsen att jag inte kan fortsätta)

Nu tillbaka efter några veckor, är ledig i en dryg vecka, en semester jag inte har några planer för, i förrgår var jag på Stockholm Öl & Whisky mässa i Nacka med en kompis.
Och det var inte speciellt kul, jag var med en kompis som är så supersocial att jag häpnar!

Och visst är lite av det ytligt men ändå är han inbjudande, så skulle jag vilja kunna vara men jag står där som en släpvagn bakom en dragbil som rör sig lätt och smidigt i trafiken, jag tänker mer på att jag är en belastning som drar ner stämningen än tillför något, jag ler generat när jag blir tilltalad…
Och så ber min vän om ursäkt för att han varit så social och glömt bort mig, han ringer igen dagen efteråt och ber om ursäkt igen.

Igår tvingande jag ut mig själv på en promenad för att kickstarta kroppen att komma ur detta ”låga läge” jag varit i så länge, men jag släpar nästan fötterna dom sista kilometern av orkeslöshet.
I natt drömmer jag en redigt otäck dröm om att jag tappar tänder…
I morse sover jag mycket längre än normalt, brukar gå upp 0730 men sover till efter 09 idag och är inte alls i form, en seg slemmig hosta som inte släpper, små blåsor inne i munnen/kinden, och så efter en morgon kopp the och sedan frukost känner jag att NU måste jag ute igen på promenad annars blir jag sittande här, så nu går jag en runda igen och mot slutet känner jag den minsta gnuttan styrka komma igen, lite lite ork och oket över mina axlar lättar lite grann.

Nu hemma ätit en Bento låda från en ny restaurang i Hornsberg och duschat och det känns lite lite bättre än igår.

Frågan är nu skall jag publicera detta? tänk om någon läser det och förstår hur jag mår och känner sig tvungen att göra något?
Nej jag publicerar det inte, inte idag!

En vecka sedan sista noteringen ovan, jag har berättat en liten bit för en god vän hur jag mår, och genast inser jag att nu är jag ansvarig för det jag sagt, jag måste förklara mig, måste ta ansvar för hur den personen känner när jag berättar en sådan sak, kan tänka mig att det inte är roligt alls att höra, kanske förvånande? kanske och troligen känner den personen att dom måste hjälpa till för det är ju vad man gör.
Allt det är ju naturligt men också skapar jag mer oro för mig själv också, kanske därför personer som känner som jag håller tyst för man vill inte vara till besvär och lägga över en del av tyngden på andra.

En sak jag gjort är att jag frågade en kollega på jobbet om vad för stöd som finns (hon har själv drabbats av en familjetragedi nyligen) och det finns något som heter Falck Healthcare och man kan tydligen ringa dom och få hjälp med var man skall vända sig, ett första steg kanske..

Jag har jobbat 3 dagar och är nu ledig över helgen 2 dagar, jobbdagarna var tråkiga mestadels, nu lördag och jag känner mig helt oengagerad, i morgon tvättid och förbereda lite mat inför nästa vecka 5 dagar på jobbet.
En sak jag skrev ovan var det där med kramar och att ta i någon eller bli berörd, fy fan vad jobbigt att tänka på, jag skäms så inne helvete för att jag känner så, jag skäms nästan mer över att jag så vill känna det än att denna text handlar mycket om att inte leva längre…hur fucked up är inte det?
Just nu har jag Spotify på med min lista Blandband och låt efter låt ryser jag till och känner en lite vällust, alltid något!
Hostan sitter kvar…
Ingen publicering idag heller

En dryg vecka har gått och jag har funderat på om jag skall publicera detta eller radera det, jag skapade denna blogg just för att vara ärlig och tanken var att kanske kan någon annan känna igen sig och antingen lära sig av mina misstag eller få tips om vad som fungerat för mig som gör att jag mår bättre.
Jag är ju mitt uppe i detta så jag vet inte hur historien slutar och därför publicerar jag nu detta idag för en liten sak har hänt för några dagar sedan, så nu hoppas jag att jag inte skrämmer någon som möjligen läser detta…

 

 

Min födelsedag 2018

20 Oktober 2018 fyller jag 51 år..

När jag var 25 såg väl inte en 51 åring så här ung ut? haha

Jag gick av 5 dagars arbete igår kväll och var ganska trött så jag somnade nog straxt innan 22 igår kväll och sov till 0730 idag, Skönt!

Jag var bjuden av min far på lunch idag men förväntade mig att vara aningen sliten och inte så trevligt sällskap så jag frågade om vi kunde flytta på det till söndagen och det gick bra!

Så idag har det varit en dag lite liknade den 20 oktober 2017, då var jag i Paris på ensamresa och hade en dag på staden som var jättetrevlig, nu återskapar jag lite av det i Stockholm.

Dagen börjar med en tur på utställning på Seriegalleriet med Johan Egerkrans och hans nya bok De Odöda

Boken

Fanboi…

Köpte ett tryck också – Bäckahästen

Bäckahästen var i nordisk mytologi och skånsk folktro bäckens ande eller Näcken i hästskepnad.

Man sa att bäckahästen var ett lömskt rovdjur som lurade barnen att rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Barnen tycker att hästen är så fin att de vill rida på den. Det spelade ingen roll hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn som satte sig på den. Om man vill hindra en bäckahäst att dränka barnen skall man kasta en bit stål mellan hästen och vattnet. Då kan hästen inte gå den vägen, och dess makt är bruten.

Bäckahästen har direkta motsvarigheter i bland annat skotsk folktro (kelpie), där flera sorters vita hästar kan erbjuda fantastiska tjänster för den som kan behärska dem men som ofelbart drar ner olyckliga ryttare i drunkningsdöden.

Bäckhästen levde i bäckar och åar. Den vilseledde hästar och deras ryttare ner i bäckarna, där den dränkte dem. Bäckhästen beskrivs som en stor och vacker häst.

Jag fick en lite pratstund med Johan och berättade om vad jag fick som present förra året, jag hade köpt hans tavla för 2 år sedan och den låg hoprullad och mina vänner ledsnade på mig, att ha en sådan fin tavla och inte rama in den så dom gick ihop och beställde en grym inramning åt mig som var betydligt dyrare än tavlan i sig (vilka vänner jag har!)

Sedan gick resan mot att handla något gott till kvällen, det blev Hötorgshallarna och lite god ost, sedan lite Jorgubbar och Valrhona choklad att doppa och en flaska champagne för att återskapa Paris.

 

Sedan lite tidig middag Take Away på Le Bergerie med blandad, Korv, Kycklingfilé, Fläsksida, Ungsbakade grönsaker, 2 sorters korv och potatisgratäng.

Sedan är jag hemma och haft en skön dag, flera flera grattis från nära och kära!

Då känner jag så här!

Tack för denna dag!

Tyresta Nationalpark och Naturreservat

Jag har nyligen lärt mig ett nytt ord, Procrastination eller på svenska att skjuta upp något, DET är jag bra på eller dålig att inte göra…typ.

Måndag morgon kl 07:34 får jag detta sms

Jag blev ”lite tagen på sängen” som i detta fall var sittandes i soffan och skulle just fixa frukost och så får man denna press på sig att vara aktiv och utöka min strövtåg i Stockholm och Kungsholmen, Jävla Roger!

Och då är vi tillbaka på det där med att skjuta upp saker, det gick så fort så jag slafsade i mig frukosten tog mina piller och duschade och hoppade på Vespan och det är en skön sensommar förmiddag.

Jag har flera gånger fått frågan om jag inte ledsnar på att vandra runt i Stockholm och Kungsholmen, och just därför behöver utöka mina turer till möjligen Tyresta

Tyresta By och Nationalparken är nära Stockholm, 25 min från Gullmarsplan tydligen, för mig blir det straxt över 4 mil på småvägar för att också få lite njutning av vägen fram.

När jag kommer fram har min rastlöse vän redan vandrat iväg så jag får promenera ned till deras cafe och tvinga i mig lite fika

Utöver promenader kan nog Fika var en av mina favorit sysselsättningar!

Roger vill gärna se hur brandområdet i parken ser ut, det som hände 1999 och hur skogen hanterar det, vi får tipset att gå mot sjön Årsjön.

Trädkramare någon? bättre än psykolog!

Andra kan inte riktigt släppa det där med 2 hjul motor och ett styre…

Det är fantastisk vackert här!

Ljung (Martin?)

Årsjötjärnen

När vi stannar vid Årsjön så får vi mycket fint sällskap

Änder har ett svagt kluckande ljud som jag bara hör när jag är nära dom, svårt att beskriva, ett gutturalt kvackande? det låter jäkligt mysigt och är totalt avväpnande!

”naturligt dass” ? men fint var det!

Ordning, redan och iordningställt!

Jag förundras varje gång när jag kommer ut över hur tyst det är, man får hålla andan för att inte väsnas, det är verkligen påtagligt med tystnad!

man kan inte helt lämna civilisationen bakom sig…

När vi kommer tillbaka efter drygt 1 mils promenad lyckas jag tjata till mig ytterligare en fika i det mysiga Tyresta Café
Och där har dom egen honung…

Roger påstår att han visste att jag skulle köpa burken direkt när expediten sa ”jo den kostar 100 kr men 50 kr går direkt till bina”
Men det är inte sant att jag skulle vara så lättpåverkad och för övrigt var honungen jättegod till min frukost muslie, så det så!

En trevlig sak är att Sörmlandsleden går förbi här också så fler anledningar att komma tillbaka!

Jag hade en mycket härlig dag och det är som balsam för själen att komma ut såhär och vi får se om jag lyckas göra något av den känslan nästa gång jag börjar procrastinera?

Slutligen, Svaret på frågan ovan, NEJ jag är inte på långa vägar less på att gå i stan och på Kungsholmen! jag älskar det också!

På återhörande!

Tredje gången gillt?

God morgon!

Jo det är jag idag lördag morgon och jag har sovit en natt i min hammock på egen hand och med mitt nya liggunderlag, och detta har funkat helt ok! det trodde jag inte innan…

Jag skall bara börja med att säga att jag har ett fint tält som jag har sovit i och det funkade sådär, kände mig rätt ledbruten efter en natt, en inte helt ung kropp som är rätt tung också hjälper nog inte till? så jag köpte i somras en hammock från Amok föratt se om denna hängande tingest kunde underlätta lite, sedan som en bonus slippa leta bra platser som är plana att slå upp tältet på.

Första gången jag testade var i detta inlägg om Sörmlandsleden, då fick jag ont i vänster höft på ett sätt som inte var behagligt och mer eller mindre en deal breaker för mig, men i den trevliga och hjälpsamma gruppen Hammockers in Europe på Facebook kom det fram tips att mitt nuvarande uppblåsbara liggunderlag kunde vara både för tunt, smalt och kort för att ge den stadga och stabilitet som behövdes, så jag beställde ett nytt direkt ifrån Amok, Fjøl LW insulated pad med förhoppning att detta skulle avhjälpa smärtan.

Sedan slog sommar värmen igenom i Europa och jag orkade inte åka ut och testa, men till slut kom jag iväg för en första test i Blackeberg lite avskilt vid vattnet

Där nere till vänster alldeles vid vattnet hängde jag upp hammocken och så får jag inte liggunderlaget att passa….det sticker ut 10-15 cm i den ficka med dragkedja som det ligger i, det är omöjligt att stänga och nu är det mörkt ute, jag vrider och vänder trycker och pressar men det går inte, efter 1,5 timmar ger jag upp jag kommer att ha sönder hammocken om jag inte slutar och när jag försöker ligga i den med dragkedjan öppen så glider underlaget ur, Ridå!

Jag skriver ett aningen irriterat och uppgivet mejl till Amok,  som för övrigt kommer ifrån Norge.
mindre än 10 min senare ringer en man från deras kontor WOW!
(jag skall tillägga att jag köpt hammocken ny fast ifrån ett annat företag då den var slut hos Amok, däremot underlaget är direkt ifrån dom.)
Mannen jag talar med har ett fantastiskt tålamod och han lyssnar och kommer med ett förslag, han är på väg till kontoret och skall kolla och jämföra med exakt samma grejer och återkomma.
30 min senare får jag ett mejl med en speciellt gjord ”instruktionsfilm” hur man får i liggunderlaget på bästa sätt! (det är ganska tight så man får trixa lite)
Här visar det sig också att jag har missat att det finns som en ”ficka” innanför dragkedjan som man bör använda, och gör man som i filmen så funkar det perfekt.

Jag skäms rätt rejält och skriver ett tackbrev där jag ber så mycket om ursäkt för min förhastade slutsats att det var fel på liggunderlaget, och tackar så mycket för deras enastående hjälp!
Jag är mycket imponerad över företaget Amoks handhavande av en klantig och hetsig kund! dom gjorde absolut mer än vad som kan förväntas enligt mig!

Så nu är vi framme vid gårdagen, fredag kväll och vädret är dryga 28 grader och hög luftfuktighet, men jag känner mig själv jag skulle kunna vänta i evigheter och aldrig komma till skott och testa detta underlag på riktigt, det känns ju rimligt att göra det i närområde innan man åker ut skarpt.

I allt detta har jag också letat och letat efter ”en plats” som gärna är vid vattnet och där man kan sova i lugn och ro, inte så lätt i en stad som Stockholm där ”sjönära” är hårdvaluta och folk fullkomligt belägrar alla platser som jag känner till så stadsråtta jag är.
Blackeberg ovan hade ett ungdomsgäng som spelade musik till efter midnatt 50 meter ifrån där jag försökte ligga, så kanske lika bra att den platsen gick om intet.

Så straxt efter 21 åker vespan ut ur garaget och jag åker till en ny plats i Älta vid något som heter Strålsjöstugan, ett tips jag fått via Bmw Klubben och rekat dagarna innan.

Försöker parkera så att inte bara hitta låskättingen morgonen därpå, lite dolt.

Och här slår jag läger i mörkret.

Jag har helt klart svårt att somna, jag är inte trött nog, jag ligger bekvämt och vädret är bra om än lite blåsigt så att träden rör sig och gungar hammocken, runt 01:30 somnar jag.

Natten går förvånansvärt bra och det blir ljust ute ganska tidigt men jag försöker slappna och ta detta tillfälle att se om jag kan sova ordentligt och känna mig utvilad, när jag kollar på klockan är det solsken och klockan är straxt efter 07:30! det trodde jag inte.

Solen i nacken funkar perfekt, och sov utan att sätta upp tarpen, räknade med att det inte skulle regna vilket visade sig stämma, myggnätet behövdes inte men det skyddar lite mot direkt vind och barr och löv som faller ner så det fick vara uppe.

Fotändan

Ovanifrån

En liten film på dryga 3 min

Så hur gick testnatten?

Jo när jag vaknar ligger jag på höger sida, slår upp ögonen, Solen skiner…vädret är härligt….jag vänder på mig och lägger mig på rygg för att känna den förväntade smärtan i vänster höft…men jag har inte ont någonstans, jag är utvilad med dryga 6 timmar sömn…

Så jag hoppar ur hammocken….Näe inte riktigt hoppar, jag trasslar mig ur den lite osmidigt och allt känns bra och testet resultatet förvånar mig för jag var inte övertygad om att det var liggunderlaget som var orsaken.

Jag gillar verkligen min hammock på alla sätt, den har några fördelar framför ett tält ur min sätt att se det,
Jag ligger bättre hängande än på marken
Marken där man ligger behöver inte vara plan, bara 2 träd behövs.
Lite trixigt att smidigt komma i och ur hammocken, men det är nog lite en vanesak också.

Packar ihop grejerna och går upp till stugan för att äta lite enkel frukost, Vatten och en macka med baconost (jag hoppar över kaffe för att respektera eldningsförbudet och för att jag inte orkar packa upp gasköket)

Sedan promenerar jag till min fina vespa som är kvar!

Tack för denna gång!

Jag kom faktiskt i mål!

Nu blir det 2 poster i följd med löpning tyvärr, det är ju inte optimalt ur ett läsare perspektiv, men nu är ju jag en berättare och den enda som läser detta så det kan ju göra det samma.

Jo jag kom i mål! jag lyckades springa 2 mil inom 1 månad som var utmaningen som Kristoffer skapade.

Kristoffer är en god vän från mitt förra arbete och han bjöd in också Jörgen, Jörgen var en av orsakerna till att jag började Gå för flera år sedan efter min magsäcks operation, och dessa herrar passar bra in i hur jag också ser på träning, ibland måste man säga ”Föfan” nu kör vi! och sedan inte hålla en idiotnivå utan mer försöka hitta något som funkar i det verkliga livet.

Utmaningen som då hette ”Föfan” var att mellan den 11 Juli till 10 Augusti springa 20 km…

Jag har så klart sprungit förut men i princip inte sedan straxt efter militärtjänstgöringen runt 1989-1990 var det senaste tillfället, jag springer inte ens till bussen/tunnelbanan, på sin höjd går jag fort eller tar några raska steg uppför trappan, men springer gör jag inte (än mindre löper)

Jag har funderat på löpning, men mer än så har det inte blivit, en god vän Roger löper, cyklar, kampsport och vandrar…
Det är svårt att låta bli att inte jämföra sig, han springer milen ofta och betydligt snabbare!
Jag önskar att jag kunde koppla bort den jämförelsen men det är svårt, han är så jäkla fokuserad.
Jag har haft koll på när och hur han springer och lite lite spännande verkade det, och då menar jag som i att ta nästa steg i att träna.

Min första tur höll jag en kilometer tid på över 8 min/km, och idag var jag nere på 6,44 min/km.
Till det skall sägas att jag ”gjort en förbättring” är jag tveksam till på 7 pass, tvivlar på att det hunnit hända något, snarare är det troligen så att på första turen var jag så osäker på hur jag skulle lägga upp det att jag sprang och gick om vartannat c.a 5 ggr på 3 km, idag sprang jag hela tiden utom ett av tre rödljus som jag var tvungen att stanna vid, så det är mer den troliga förklaringen till ”förbättringen”
Det som var kul var att jag lyckades och häll i, det var kul som fan även om jag kände mig så här efteråt…

här är lite statistik.

Så då är frågan kommer jag att fortsätta?

Jag vet inte! en sak är säkert att detta ”känns som riktig träning” och det är inte vad jag är van vid när jag tex går.
Detta är jobbigt och kräver en form av fokus jag inte heller är van vid, ner med axlarna, lösa armar, tänk på steget, andas.
Det ÄR kul på ett visst vis men jag vet ärligt inte om jag orkar vara så här stark, Jag vet inte om jag kan lägga in detta som ett nytt moment, se bara hur det gick med cyklingen jag började med för 2 år sedan, efter Stockholm Bike förra året har jag inte cyklat alls.
Att detta är nyttigt är nog helt klart, men som denna blogg heter ”Ibland blir jag så osäker”

Till sist, jo jag är lite stolt och jag tycker jag gjort något bra, skall försöka att ”vara” i den känslan lite!

Femte löprundan!

Så här kändes det precis efteråt!

Det var både JA! och Fy fan den uppförsbacken och dom stentrapporna på slutet…

Jag tror detta var femte gången jag var ute, dessa appar loggar det lite konstigt och jag minns ärligt inte.

Men så här såg det ut

Garmin Connect

Som vanligt startade jag utanför porten och tempot är ju super lågt, tänk Gubb-lunk typ.
Jag tänkte känna och se om jag möjligen kunde ta dessa dryga 3 km utan att stanna och gå en bit, tidigare har jag stannat 3-4 ggr på grund av ork, trafik och trafikljus.
Denna gången kom jag utan att gå till dryga 2 km och där i korsningen Lindhagensgatan / Kellgrensgatan var det stop med rödljus och trafik, klarade mig med dryga 30 sekunder och sedan släpade jag mig sista biten hem.

Det känns som jag absolut klarade det utan att vara helt slut, jobbigt absolut men det gick!
Inte så konstigt att snittfarten ökat när jag inte går så mycket, men kul ändå.

Men också en sak, det känns och upplevs mycket annorlunda än att Gå, att gå kan vara jobbigt också men där känner jag mig mer i kontroll på ett sätt jag inte gör när jag löper.
Jag undrar också när och om det kommer känns lätt någon gång?

Angående Utmaningen så har jag 8 dagar kvar och sprungit drygt 15 km av dom 20 km som är målet, det borde inte vara något problem!

Så idag är jag glad och lite stolt 🙂

Ur led är tiden, eller en stund på Sörmlandsleden i Juli 2018

Ur led är tiden…ja jisses jag är så rolig, det är så här man får miljontals läsare haha!

Att jag är här just nu i hettan är Rogers fel!

Och lite är min fars fel som fick mig att börja gå, och lite för att jag gått ner i vikt och tycker att det är roligt…kanske mest för det sista!

Och Roger har tålamod som en ängel med min oro och ångest!

Nåja jag gick på semestern och Roger och jag skulle mötas en förmiddag på Läggesta Station nära Mariefred, för att där gå anslutningsleden 15:1 tror jag det är till Sörmlandsleden del 15.

Och när vi nu har den varmaste sommaren på något i stil med 260 år kan ju eldningsförbud vara på sin plats…

Vätska är bra och tur att det finns källor efter leden, om dom är torrlagda eller inte vet vi inte.

Jag är ganska fundersam och lite orolig för hur jag skal få tillgång till nog vätska och mat, jag vet att jag svettas mycket och behöver äta ofta, varannan timme optimalt på grund av att jag är magsäcksopererad, men också för jag är en hungrig rackare.

Här är jag apropå vätska, första dagen och första doppet i en del av Marvikarna om jag minns rätt, tror inte jag badat i sjö eller hav på mer än 10 år, pinsamt!

Vi har ovan gått någon timme och passar på att käka lite lunch, mycket trevligt!

I dessa krokar finns också bäver! jag har förra sommaren sett en komma simmande men inte någon på denna tur, dock resultatet ser man här.

Efter ett tag kommer vi till Skottvångs Gruva, där passar vi på att fylla på vatten (tror vi bär 3-4 liter var)

I motorcykel kretsar kallas detta p-öl, vad det kallas när man vandrar vet jag inte? men gott var det! (notera hur trevligt sällskap jag verkar vara…)

Här får vi se en Kolmila i Skottvång och språka med en ”kamratförening” som visar upp hur detta gick till i praktiken, tar tydligen upp emot 2 veckor att ”kola” och här bevakar man dygnet runt, var tydligen lite speciellt i är att få tillstånd på grund av värmen och torkan i markerna.

Vidare efter Marvikarna.

Över stock och sten, upp och ner och ibland finns det rep för att komma fram.

Framme vid Bredsjön på kvällen straxt före kl 19 och jag är helt klart lite sliten och mör efter för tung packning och aningen längre promenad än jag är van vid.

Detta är en av orsakerna till att vi är på denna tur, jag vill prova att sova i en Hammock eller Hängmatta som man vanligtvis kallar dessa, dock är just denna en Amok Draumr 3.0 lite annorlunda än dom mer konventionella hängmattorna där man ligger på längden och ibland lite på tvären, men denna ligger man helt tvärs över med ett uppblåsbart liggunderlag för stadga och styvhet, man kan då också justera den för att nästan ha den som en stol och flera andra inställningar.

Om du är intresserad finns här en detaljerad video nedan.

 

Vid denna sjö badade, käkade och sov vi och allt funkade bra, jag hade lite ont i vänster höft och vet inte riktigt varför? jag fick rådet i den mycket trevliga hammock gruppen på Facebook (Hammockers in Europe) att mitt liggunderlag var för tunt och för smalt, i hammocken är det som en ficka man sticker in liggunderlaget i och även om det finns 2 delar i den kan det vara så att mitt liggunderlag som är tänkt för tält var för smalt för att ge stadga och styvhet nog för mig, så jag har nu fått ett nytt och skall ut och testa det så snart temperaturen sjunker något…

Dag två dra vi vidare.

Nordväst om Bredsjön leder Roger mig in på en mycket vacker myr, och vi hittar lite hjortron!

Det är mycket varmt och vi tuffar på och närmar oss Åkers Styckebruk som är vårat mål.

här nedan finns 2 länkar för hur vi gick.

Dag 1 

Dag 2

Vi gick runt 45 km på 2 dagar.

Här är filmen jag gjorde

Om du tagit dig så här långt är jag imponerad! tack för att du kollade och kom gärna med frågor så kanske jag kan komma med något litet svar!

Sköt om dig!

 

 

Tråkigt på jobbet?

Jag avslutade i morse 3 nätter på jobbet, kom hem straxt för 08 och gick till sängs nästan på en gång, Vaknade och gick upp straxt efter 15.

Detta var ju midsommar helgen och på min arbetsplats kan sådant påverka hur mycket vi har att göra, men denna gång var det som en ganska normal helg, vilket betyder lugnt och lite till mycket tråkigt.

Jag har jobbat på min nuvarande arbetsplats sedan sommaren 2015 och det är hyfsat ok vill jag säga, men det är nog inte riktigt sant utan mer det lätta svaret att ge istället för att behöva fundera och gud förbjude ta ställning till sitt liv och det val jag gjort.

Jag såg en film idag på Youtube som fick mig att skriva denna text, den heter

”The one factor causing depression and anxiety in the workplace”

Här pratar man om hur vi kan påverkas av hur våran arbetsplats funderar och gå så långt som depression och ångest vilket ju är ganska mycket värre än Tråkigt på jobbet…

Jag har ganska ofta just tråkigt på jobbet, eller det är det jag säger i mitt huvud och till familj och vänner, men kan det vara större och värre än så?

Ganska nyligen insåg jag att jag inte varit helt ärlig för mig själv och för min omgivning under en lång tid, jag sa att mitt arbete inte var så viktigt för mig och inte påverkade mig som person och hur jag upplevde mig själv så mycket, det tror jag nu var fel!

Jag har en ganska tråkig tillvara privat när jag är ledig och måste nog erkänna att mycket av min identitet är mitt arbete, vare så jag vill eller inte, och då bör jag nog bry mig om hur jag trivs med mitt arbete och på min arbetsplats?

Jag har en ganska nära vän som jag minns sa för många år sedan att han liksom kunde koppla bort hjärnan när han gick till jobbet och utföra det utan att det påverkade honom särskilt negativ även om jobbet var monotont och tråkigt, för att sedan leva upp på fritiden, så skulle jag vilja se mig själv, att Jobba för att leva och inte Leva för att jobba.

Hur känner du?