Jag tänkte dela med mig av en känsla som jag haft lite extra observation på under en tid, den är inte ny men jag försöker känna efter när den kommer och kanske komma fram till varför jag får den?
Första exemplet är från min hyreslägenhet som var uppsagd och har stått nästan tom i över en månad, jag anlitade en flyttfirma som flyttade till min nya lägenhet och jag sköt upp och sköt upp packningen av saker till sista sekunden för jag kände en enorm stress och obehag att göra den, så sista dygnet rushade jag och fick med ungefär 90% av mina saker resten lämnade jag för att ”fixa det senare”
Jag beställde en städfirma för att utföra flyttstädningen och dagen innan dom kom panik röjde jag ut mina sista saker och han precis.
Sedan var det dags för slutbesiktning och jag trodde allt var klart men när jag skall plocka fram dom nycklar jag hade fått saknades 1, jag hade några dagar på mig att fixa det men sköt upp det till sista sekunden, med 3 timmar kvar så lyckades jag efter en dryg timmes letande hitta den och få in den i tid.
Det jag skriver om ovan ‘r en form av självskapade stress som jag är otroligt dålig på att hantera, jag skapar min egen tidspress…varför gör jag så? varför blir jag stressad och känner olust inför tanken på att göra saker?
I söndags var jag och köpte en större Ikea media möbel och lämpade av den hemma, idag när det är en ledig dag borde ju det vara ett bra tillfälle att montera ihop den? Jag blir nästan lite överväldigad av mängden delar (45 paket) och vet inte var jag skall börja, så jag ringer Ikea och får ett bra tips, hinner inte mer än lägga på luren förrän jag känner starkt att jag inte vill göra det nu…
Alla saker jag beskriver ovan har jag gjort förut och det är ingen så stor grej och jag vet att jag vill att det blir klart och då kommer det kännas bra, och ändå blir jag lite svettig över att bara tänka på det.
Vad fan är det som händer? är jag som marinerad i mina egna upplevda misslyckanden att allt jag skall göra ger mig lite ångest? när jag kroppen lära sig att när jag gör jobbiga saker och det blir bra att det är DEN känslan jag borde associera detta med…
Dax att skriva lite om hur det går med medicineringen och öka ut det men mitt av mig upplevda extremt dåliga minne.
Härom dagen så hade jag ”telefonbesök” med min husläkare där vi skulle se hur det går med min medicin (Escitalopram) och efter det gå igenom min minnesutredning jag är mitt i.
Jag började med 5 mg den 26 januari 2021 och kände ganska fort en lite förändring till det bättre, den var inte stor men märkbar. Jag ökade till 10 mg för att få mer effekt men inte mycket hände så vi siktade mot max dos på 20 mg via 15 mg för att inte öka för fort.
Nu är jag på 20 mg och har gått på det i c.a 3 veckor och om jag skall beskriva hur jag mår så är det förbaskat svårt, jag måste känna och minnas hur jag känt för kanske 1 år sedan och relatera det till för 3 månader sedan osv, inte lätt för mig då jag bar vill må bra eller bättre, jag vill bara fly från denna outhärdliga situation som jag varit i kansk15-20 år eller längre… Så att fokusera och se klart på en förändring är väldigt svårt, men jag försöker och kan säga så här.
Dom mörkaste tankarna jag haft att med en regelbundenhet tänka på självmord och hur det skulle vara och OM jag hade något att förlora på att försvinna inte längre dyker upp. Jag vill påpeka att jag aldrig direkt planerat att ta mitt liv, jag har däremot känt att för mig skulle det vara skönt att slippa lidandet och att när allt är slut så är jag ju borta och vet inte om att jag har förlorat något, men jag har aldrig tex stått på en bro, eller vid tågrälsen och funderat på att ta språnget, men tanken har ofta funnit som en möjlig väg ut.
Den tanken kan jag inte minnas att jag haft en enda gång sedan jag började med medicinen, det är som att ”jag inte når fram till den” jag kan tänka ”självmord” men jag får inte grepp om den för mig själv? låter det konstigt? kanske men så känns det, den känns oåtkomlig.
Och detta är ju en form av lättnad, så jag tror absolut att medicinen gör något!
Jag och min husläkare kommer fram till att jag fortsätter med denna dos över sommaren så att vi låter tiden gå och se hur det går och detta var mitt förslag, känns rimligt.
Det finns biverkningar men den enda jag påverkas av är den mycket stora sexuella förmågan som är säkert gått ner med 75% och då talar jag om slutmålet bara, känslan och lusten finns om än dämpad men det är mycket svårt att ”gå i mål” Det känns som även om det är frustrerande så kanske det är ett pris jag måste betala för en tid? vi får se.
Jag mår alltså bättre idag men jag har stora svårigheter med att komma igång med saker och få saker gjorda och det är extremt svårt att förstå varför, kanske en form av ångest över både små och stora saker, det kan vara som jag hörde ett exempel på att välja mellan att Gå en promenad med en vän till att Ligga i soffan och kolla på film och jag kan inte bestämma mig för vilket, allt bara låser sig! Kan tänka mig att det är svårt att förstå men det kan ofta bli ett oöverstigligt hinder.
Här lägger jag in en video från Youtube med Kristen Bell som bra beskriver det jag inte kan sätta ord på, vill du förstå mig så se den!
Minne!
Min nästa del som jag inte skrivit så mycket om, kanske inte något alls är att jag upplever att jag alltid haft extremt dåligt minne för det mesta saker.
Det skulle ta för mycket tid och utrymme för att beskriva det här med detta är en stor del i min min självkänsla och bilden av mig själv för jag har så svårt att lära mig saker och att minnas dom så jag har för första gången fått starta en undersökning på om man på medicinsk väg kan hitta något som kan förklara min bild av detta.
Jag började igen via husläkaren att göra ett prov för Testosteronvärde och dessa var normala, sedan en röntgen av min hjärna (Datortomografi) tror jag det var och den visade heller inget onormalt. Vidare till en minnes test på grundläggandenivå med en sköterska som var ganska normal där vissa svar var lite annorlunda/onormala och man behöver kontrollera mer.
Så då är vi framme idag och en remiss har gått för en djupare minnesundersökning med prover på Mälarsjukhuset, den kan ta lite tid så jag räknar med att jag efter sommaren kommer ta upp minnesfrågan och medicin med min husläkare.
Så vi säger att det är 22 maj idag och jag mår klart bättre idag än för 1 år sedan och ännu bättre än för 2 år sedan. Men jag har en lång bit att gå kvar troligen då medicin och minnes test är en del i hur jag mår och har mått, nu fortsätter vi med psykolog och rota mer i mitt liv så får vi se vad jag orkar med och hur det går, mitt liv är bättre men långt ifrån bra och behagligt på vad jag uppfattar som en normal nivå, inte klackarna i taket bra bara en form av normalitet, DET hoppas jag att jag kan nå fram till.
Är det inte lättare att minnas och prata om det ledsamma och tråkiga? att minnas det som gör en ledsen och rädd, känna ångest?
I mitt förra inlägg skrev jag om att jag i förrgår hade tänkt köra lite hoj för att det skulle bli bra väder, men att en känsla som jag beskriver som ångest tog ett fast grepp om mig och jag gömde mig i lägenheten hela dagen istället.
Igår hade jag inte planerat att göra något så kl 9 drog jag iväg med hojen mot Eskilstuna för att köra lite men också för att testa mina nya mc kläder.
Det här går ju bra och solen skiner så jag åker vidare mot Västerås, kör runt på gator som åkt på så många gånger som barn och tonåring, stannar till på Stora torget och tar en frukostfika på Global living (riktigt trevligt ställe)
Ringer på chans en gammal vän som är ledig och kommer förbi för att lite efter 12 rulla mot Stockholm och min brorson med familj.
Landar straxt för kl 14 i Sundbyberg och ringer på, rassel ryck och slit i dörrhandtaget från insidan och där står min brorson och hoppar som en gummiboll och är glad att jag äntligen kom förbi…
Hela familjen verkar glad och då är dom mitt i en väldigt jobbig tid.
Jag blir bjuden på påsk fika och känner mig så välkommen, vi pratar en stund och innan jag åker hemåt får mitt största fan provsitta motorcykeln, och gasa….
En bra dag, en ovanlig dag, kan man hoppas på fler liknande?
Nej jag har inte glömt bort det positiva, men det är förbaskat sällsynt bara och jag har svårt att hålla kvar i det, det är som en hal tvål som halkar ur handen och vipps är den borta, flyktigt.
Jag skriver detta mest som en minnesanteckning för mig själv när jag är ”mitt i det”
Just nu är jag långledig, jag gick av i söndags kväll och börjar jobba igen på tisdag den 6 april, för mig en lång ledighet, tror inte jag haft så många dagar sedan förra sommaren
Jag har som jag skrivit köpt en ny hoj och kört en vända på dryga 20 mil som var härlig minus att jag nästan krockade, men det kan vi ta en annan gång… Turen var lika härlig som den någonsin kunde och det var länge sedan jag kände så.
En av tankarna med just denna hoj är att få in resor till jobbet på den så jag tänkte att jag måste försöka att hitta ett smidigare sätt att ta mig igenom säkerhetskontrollen på jobbet än mitt stora textilställ med stövlar och allt, så jag har letat efter en mer casual/vardags likande saker, sådana man kan röra sig mer fritt i och åka kortare turer i. Så jag åkte till den lokala mc firman och shoppade loss bigtime!
Det blev Skinnjacka i klassisk mc stil, mc jeans, mc sneekers, enkla mc handskar och en säkerhetströja och en ny hjälm…
Chansen är stor att det var ett misstag, och det är lite av det jag vill komma till, jag har så förbannat lite att göra och jag har så tråkigt att jag skapar/hittar på projekt som absolut har en chans att slå väl ut men av erfarenhet shoppar jag bara som möjligen ett försök att skapa mening och innehåll i ett innehållslöst liv.
Till ovan kommer saken jag funderar på idag och det är Ångest eller vad det nu är? jag gick till sängs igår kväll och sov ok (huvudvärken i 2 dagar verkar vara borta) Jag hade en lös plan men inget bestämt för idag, igår regnade det och idag skulle det bli sol och jag är ledig med INGENTING planerat. Efter Thé och müsli frukost så var tanken igår att köra hoj till Stockholm på kul och kanske hälsa på min bror och hans sambo (dom har det jobbigt efter en operation) och sedan bad en kille i Bmw klubben att någon vem som helst skulle handla en pryl på Bitema åt honom då han bor långt ifrån en butik.
När jag börjat med frukosten så kommer en obehagskänsla över mig som jag så väl känner igen, den sitter i magen, som att magen drar ihop sig lite, ett svagt illamående och oro kommer över mig.
Jag bara vankar av och an och vill inte göra något, kan inte fokusera och inte identifiera känslan, vad är det? Ångest, Stress? något sådan måste det vara! och varför känner jag så ofta detta, det är som att jag inte klarar av något minsta lilla jobbigt, skall jag behöva känna såhär?
Jag tänker att om jag gör saker jag tycker är jobbigt många gånger så kanske det blir lättare? men jag har levt med detta i nästan hela mitt liv så jag vet inte om något annat…
och i mitt bakhuvud snurrar ”för i helvete skärp dig”
Stinkyfish 