6 veckor senare

Måndag morgon på väg till arbetet

Idag är det 6 veckor sedan jag vandrade in på plastikavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset.

Detta är någon form av tillbakablick på hur det gick och hur det känns idag.

Operationsdagen och dom 2 dagar jag låg på sjukhuset gick bättre än förväntat, jag blödde ganska mycket i dränaget och vad det beror på är jag inte helt säker på men antagligen på grund av att blodkärlen blir tjockare när man är överviktig, och när man går ner i vikt så återgår dom inte, och jag vägde ju för lite mer än 6 år sedan 150 kg.

Hemkommen blev jag sjukskriven i 4 veckor vilket är 1 vecka mer än standard, det högra dränaget drogs efter drygt 1 vecka och det högra efter nästan 3 veckor och det var det som lade till en extra veckas sjukskrivning.

Det var mest bökigt att bära runt på dränagepåsarna och hålla ordning på slangarna, jag fick sova enbart på rygg vilket var mycket ovant men det funkade jag sov bra om än lite färre timmar än i vanliga fall.

Det som överraskad mig mest var att jag inte behövde någon smärtstillande medicin över huvud taget, varken på sjukhuset efter operationen eller hemma, jag har ett stort lager med tabletter jag tog ut för säkerhets skull men inte behövde!

Det som gladde mig mest och som jag var lite orolig för var att få en infektion i såren, men jag klarade mig helt utan det, jag har ju haft infektioner vid tidigare operationer men nu slapp jag det helt vilket var en enorm lättnad!

Under hela tiden efter operationen har jag burit en Gördel, som ett brett bandage man sätter runt magen med kardborrband, den sitter med ett ganska hårt tryck för att bland annat hjälpa och stödja buken, men också pressa ut sårvätska och blod och på så sätt minska svullnaden.
Efter 3 veckor behöver jag bara ha den på dagtid och idag efter 6 veckor får jag ta bort den helt och hållet.

Då jag går mycket samt har lätt för att svettas så har det varit lite jobbigt att ha den och bara haft denna enda som man fått tvätta när tillfälle ges, känns lite ofräscht..

Gördeln har dock en annan effekt att det känns efter ett tag lite tryggt och skönt, den håller som ordning på allt, som en medicinsk kram kanske?

Jag har 4 sår eller ärr, det stora som går från vänster höftben till höger höftben ett riktigt brett ärr som aldrig varit ett problem, det ”läcker” lite från en del på framsidan på magen, det är kanske 2-4 droppar på 5 dagar och beror på att kroppen pressar ut sårvätska där den kommer åt, jag har hela tiden kirurgtejp där som skydd för ärret och det underlättar läkningen, detta skall jag ha i c.a 6 månader.
Sår 2 är naveln som är helt flyttad och satt på en ny plats, den blöder lite också och jag har en kompress i den samt kirurgtejp att fästa med.

Dom sista 2 ärren är efter dränaget och är helt läkta och kräver ingen skötsel.

När jag gick in på operation vägde jag 99 kg och idag väger jag 99 kg och då tog man bort 3 kg hud och fett samt en halv kvadratmeter hud..

Jag vet nu att jag kommer vara svullen i upp till 1 år, på 3 månader är allt tillbaka om man har extrem tur, 6 månader är allt bort är normaltiden men det kan också ta upp till 1 år innan allt är läkt.
Denna tidsram är längre än vad jag trodde, eller så lyssnade jag inte när dom sa det vilket absolut är möjligt.
Magen är som en ballong, ganska hård och liknar lite en gravidmage, jag har ingen känsel på en ganska stor del.

Många får tillbaka känseln helt eller delvis under dom kommande åren, det känns lite underligt, aningen obehagligt att inte ha känsel.
Jag funderar rätt mycket på hur mycket magen kommer minska för som det är nu har jag massor av vätska under huden och det är svårare nu än tidigare att knäppa byxorna med bältet på jobb byxorna vilket känns lite bökigt.

Över lag känns allt bra, jag känner och tänker ju på magen hela tiden och så kommer det nog att vara en lång tid, när jag sover på sida drar och stretar det lite i magen men gör inte ont.

vad händer nu då? ja det är tiden och kroppen som får arbeta och göra sitt, jag försöker leva så normalt jag kan, nu när jag inte har gördeln kan jag börja återgå till mina normala promenader och svettas bäst jag vill.

Jag hoppas att magen drar ihop sig lite mer för nu ser jag konstig ut, jag ”ser” verkligen opererad ut för jag är ju fortfarande en tjockis, det ser konstigt ut om jag står naken för jag har en ”bullmage” och den nedre delen är ”fixad” så det ser märkligt ut.
men så var ju detta en funktionell operation och en väldigt lite bit estetik, och funktionellt verkar den vara mycket lyckad, det estetisk får vi väl tiden utvisa.

Jag känner mig rätt ok gällande operationen, känslomässigt i övrigt är det lite upp och ner, jobbet är fortfarande tråkigt men funkar, jag går hos min psykolog och det är bra.

Nu är jag ledig i några dagar sedan blir det 2 nätter på jobbet och efter det semester, känns skönt!

Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Äntligen är dränaget borta!

För att följa upp och på något sätt avsluta det jag vill kalla ”sjukhus delen” av denna bukplastik operation, så fick jag på 19 dagen efter op ta bort det sista av dom 2 dränage jag hade, jäklar vad skönt!

Jag är inte helt säker på att något inte kan gå fel ännu, det behövs nog en dag eller två till jag ser att kroppen kan ta hand om den faktisk fortsatta blödningen (invärtes) och återhämtning/läkning efter den stora operationen.
Som jag förstår det så kan kroppen hantera den mängd blod och sårvätska kroppen du har kvar inuti och hantera den mumsiga miljö för bakterier att leva i, eller motarbeta infektion skall man säga, så vi får se men jag hoppas.

Vad jag menar med ”sjukhus delen” är att även om jag inte haft ont då blir jag och kanske alla gör likadant, men väldigt försiktig i hur man rör sig, det har varit nära 2-3 ggr att jag fastnat med den nästan 1 meter länga slangen i en skåplucka, eller en stol på ett kafé och om jag inte varit så försiktig kunnat rycka lossa den, jag får lite rysningar när jag tänker på det, burr!
Det är därför det känts som om jag är på sjukhus men i hemma miljö, bra men bökigt.Så nu kan jag röra mig mer oförsiktigt och mer vad man kallar normalt när man är frisk, det är en enorm lättnad.

Jag fick se med en spegel hur naveln ser ut, det ser ut som man gjort ett nytt hål i huden och där sytt fast den gamla naveln, lite rött och lite sårigt men helt normalt tydligen.

Ärret efter operationen ser ut som ett streck/ärr brukar se ut, det är ju nytt så det läker sakta men också det ser ”fint ut”

Man tog bort den medicin jag ätit i lite mer än en vecka som minskar blödningen, och den antibiotika jag äter fortsätter jag med dosen ut.

Nu är det ett dygn kvar till jag får helkropps duscha! och detta med hänsyn till dränagehålen inte själva op ärret.
jag har fått stå med badlakan och handfatet innan i snart 3 veckor, det funkar men är också bökigt, man får in en snitts på det efter lite övning, så i morgon eftermiddag får jag duscha men jag kommer nog vänta en dag extra

Nu får vi se hur sjukskrivningen blir, jag skall börja jobba på torsdag denna vecka men ställde frågan om det är lite tidigt och man skall återkomma idag eller i morgon med besked.
Det skulle kännas bättre med att börja kommande måndag om jag fick bestämma, vilket jag ju inte får, vi får se vad läkaren säger.

16 dagar efter operation

Då kom jag just hem från återbesök 4 som kommer att bli nummer 5 på måndag nästa vecka, och då vet du vad det betyder om du följt detta?

Jag blöder för mycket, eller som jag säger att jag ”läcker”
Jag har gått från +100 ml/dygn, till igår morse 90 ml och i dag 65-70 ml (c.a 40 ml/dygn är dit man vill nå eller under innan man tar bort dränaget)
Som jag förstår det så är en blödning med sårvätska under huden smaskens för bakterier, så man vill ha minimal mängd som kroppen får ta hand om själv annars ökar risken för infektion och andra tråkigheter.

Lily’s Burger Ölkyl

Vad har en ölkyl hos Lily’s Burger med en operation att göra? Dels gör dom grymma burgare och ligger i ”mina kvarter” men mer så att igår när jag träffade en god vän för middag och vi åt där så var jag jäkligt sugen på en öl men drack vatten istället…
Jag vet inte om en öl eller 2 påverkar mig negativt, mest är jag fundersam på inverkan på medicinerna jag äter men också att jag vill ha 100% fokus på att återhämta mig så fort jag kan och så bra jag kan, och detta är ju det enda jag kan påverka, hur jag själv agerar, om det sedan har någon faktisk negativ påverkan det tvivlar jag kanske på men jag tar inga chanser, det finns tid för ”en kall en” snart nog.

Jag mår fortfarande oförskämt bra, i princip ingen smärta och har inte tagit något smärtstillande, det jag känner ibland kan jag likna med ”håll” ni vet som när man ätit och det drar/hugger till i sidan, inte som en vanlig smärta men så kan det kännas ibland och jag gissar att det är kriget inuti kroppen som arbetar med att läka och få ned svullnaden.
Jag har också möjligen reagerat på kirurg tejpen, kanske klistret med lite av en allergisk reaktion men inget allvarligt.

Dag 10 efter operationen

Denna post återknyter till posten Nu jävlar blev orolig för 2 dagar sedan.

Så idag är det 10 dagar sedan operationen och 8 dagar som jag varit hemma, just nu efter att tvättat mig som jag gjort dom senaste 10 dagarna vid handfatet känner jag mig riktigt jävla bra, en skön känsla förstärker mitt redan goda välmående, man skall inte missa och underskatta dom små boostar man får i vardagen, det gäller fan hela tiden!

Hygien, jag har aldrig varit så fokuserad på att rehabilitera mig själv som denna gång och då är hygien en sak som är bökig men som jag hittat möjligheter att lösa.
Tänk på att jag undviker att böja mig framåt och kroppen från under bröstvårtorna ned till höftbenen och alldeles ovanför skrevet är off limit för vatten, man kan säga att jag har 3 områden att vara försiktig med, det primära mag-ärret, dom 2 små ingångshålen för dränaget där det ena är borttaget och nu har kirurgtejp över.

För 2 dagar sedan och en dag innan det ena dränaget tas bort

Ovan ser man båda dränagen och att det är mycket svullet och missfärgat, bara någon centimeter ser man det stora ärret som löper lågt men från sida till sida och en bit ut på höften.

Detta är idag efter ”dusch” och med Gördel och 1 dränage

Jag skrev ovan att detta knyter an till posten där jag orolig (läs gärna den innan)
Jag åkte på inplanerat återbesök för Omläggning/Kontroll nr 2 och får veta att det dygnet när jag ”läckte” så mycket (115 ml/dygn) inte alls var farligt eller ovanligt!

2 bra saker tog jag med mig från sköterskan på avdelningen, vissa personer får ha dränaget upp till så mycket som 3 veckor efter operationen, och mängden från dygn till dygn kan variera och den nivå jag fått är inte farlig, så jävla skönt att höra, jag var absolut orolig, inte för att dö eller så men får att ha missbedömt eller haft dåligt omdöme av vad jag kan göra.

Jag försöker att bromsa mig själv från dumheter, allt jag gör skall vara med målet att få så bra läkning som jag kan, inte vara rädd för att be om hjälp för jag har fått flera erbjudanden flera gånger, vara snäll mor mig själv och försöka vara i balans fysiskt och mentalt.
Det var just detta jag trodde jag missat, mitt dåliga självförtroende smög sig in och visade sin fula nuna…

Återbesök 3 är planerat till förmiddagen på måndag och då skall man se om det andra dränaget kan tas bort, jag är tveksam då jag i morse hade runt 95 ml/dygn, min gissning är kanske fredag nästa vecka?
Men det känns ok så länge allt blir bättre och bättre sakta och säkert.

Nu jävlar blev jag orolig

I morgon Fredag har jag inplanerat återbesök för att ta bort mina dränage (2 st) och då har dom suttit i sedan operationsdagen (9 dagar)

Jag har då varit hemma med dessa i 7 dagar för något man kan kalla egenvård.

Ursprungsplanen var att dom skulle tas bort i tisdags denna vecka men fick skjutas upp då jag har för mycket blod och serom över dygnet.

I förrgår då hade jag på morgonen 55 ml på vänster sida och 60 ml på höger sida
Igår hade jag 50 ml vänster och 40 höger

Och i dag hade jag 5 ml vänster och 30 höger, allt detta tidigt på morgonen.
Idag kollade jag IGEN vid 15 tiden och då hade jag 100 ml vänster och 20 ml höger…

Då blev jag rädd, vad fan har hänt?

Har jag varit oförsiktig? Jag har absolut efter bästa förstånd varit så försiktig jag bara kan, inte gjort något som gjort ont, varit jävligt lyhörd på kroppen, tagit denna operation på största allvar och gett mig fan på att vara seriös under återhämtningen!

Vad har jag gjort annorlunda idag mot andra dagar?

Jag har gjort en sak efter mätningen i morse och mätningen på eftermiddagen, på inrådan av sjukvården har jag tagit lös och maskintvättat gördeln, vilket betyder att jag hade av den i drygt 2-3 timmar och sedan satt på den igen.
Jag har fått veta från 2 olika håll att det är så man gör och ”var bara försiktig och i stillhet under tiden” och det var jag.

15:25 ringer jag kontaktnumret till avdelningen och då är den stängd för dagen från 15:00
Funderar om jag skall åka in akut? känner efter och jag mår ju hur bra som helst (efter omständigheterna, så jag beslutar att avvakta och ta detta i samband med återbesöket i morgon bitti 07:45, jag tror inget farligt kan hända, nu får vi se OM jag gjort något fel eller att jag trott att jag gjort rätt men ändå varit oförsiktig…

6 dagar efter operationen

Sluten omvårdnadsavdelning Nya Karolinska Universitetssjukhuset, dagen efter operationen med båda dränage.

Idag var det återbesök/omläggning och jag var på KS.

Det visar jag att jag fortfarande blöder för mycket via dränage, c.a 60 ml per/sida, så man beslutar om ny återbesökstid på fredag 26/4.

Det känns rimligt då jag får förklarat för mig att om man tar bort dränage för tidigt (skall vara mindre än 40 ml/sida) så riskerar blod och sårvätska att pressas ut igenom ärret och göra det fult och möjligen skapa andra problem.

När sköterskan tittar på såret ser det bra ut, någon glipa i det.
Naveln som är flyttad och åter fäst ser ok ut och blöder aningen.

Jag mår fortfarande mycket bra, ingen smärta utan bara lite uttråkad och irriterad på besväret att släpa runt på dessa slangar och påsar, när man skall på toa, tvätta sig och röra sig i största allmänhet är det just det besvärligt, och större problem kan man ju ha då detta är planerat och självvalt.

En sak som jag underförstått ju har begripit men nu ser är att jag inte kommer att uppfattas som smal på något sätt, jag vägde ju 99 kg vid OP och om man nu tar bort dryga 3 kilo så är ju just det ingen större mängd sett till helheten, ingen 6 pack här inte.

Vad det däremot ger mig är precis vad jag efterfrågade att bli av med huden och det stora fett vecket som är jäkla opraktiskt när man försöker han kläder som man tex stoppar ned i byxorna, eller om jag hade t-shirt utanpå tex jeans så när man rör sig åkte ju magen över byxkanten och hängde verkligen över som deg…finns en jävligt osnygg bild från årsmötet med BMW Klubben i Arjeplog där jag är klädd just så, säker mest jag som tänker på det men där stör den estetiska bilden mig.

Så jag kommer sannolikt att ses som fet>överviktig med en ordentlig mage, men då detta primärt är en funktionell operation är det helt ok.

Hemkommen efter operationen

Eftermiddagen den 17 april – operationsdagen

Nu är jag hemma och det känns mycket skönt!

Så 2 dagar på sjukhus gick helt ok, var mest tråkigt och bökigt efter operationen att ha det bekvämt.

Operationen gick helt enligt planen och jag skall skriva mer om den senare men jag vill mest få igång mitt skrivande, därav denna post.

På bilden ser man dom dubbla dränage jag har, tror det är som en kateter ungefär, det är för att suga ut blod och sårvätska, dessa tas troligen bort nästa tisdag då det är sår kontroll och omläggning, så nu bär jag omkring på detta var jag är, samt att jag har en gördel spänd över magen som stabiliserar allt.

En sak som överraskar mig och som det verkade läkarna är att jag inte har ont…
Jag har inte tagit någon smärtstillande efter operationen och då har jag ändå en påse med mig hem, men vi får se sa doktorn smärtan kan komma senare, vid en obetänkt rörelse tex.

När jag har lättare att sitta kommer jag återkomma!

Operationen närmar sig

Jag har tidigare i en post (Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst) skrivit om att jag gjort en fetmaoperation, en så kallad Gastrisk bypass-operation.

Nu ett antal år senare och ganska stabil i vikten har jag beslutat att ta ett steg till, nämligen en plastik operation för att ta bort överflödig och lös hud på framsidan av magen.

Jag vägde 150 kg när jag opererade mig och idag väger jag 101 kg vilket är 6-7 kilo mer än det lägsta jag varit nere på.

Att operera sig på detta sätt är inget jag längtat efter, det är mest en funktionell operation för mig, jag har så pass mycket lös hud fram på magen att det är besvärligt mer tex byxor och bälte, jag får liksom stoppa ner magen i byxorna eller låta den hänga över, vilket gör att byxor sitter dåligt och har jag skjorta nedstoppad i byxorna ser det för jävligt ut och är obekvämt.
Sommaren som var hade jag ganska stort obehag av att man blir svettig i hudvecken och det känns ofräscht och jag får lätt irritationer på huden som kliar.
Men det är så klar en estetisk fråga också, inte så att jag undviker eller är rädd för att ta av mig på överkroppen vid tex bad, men mer som att det ser fult ut, och försöker jag se prydlig ut är det som att ha snygga kläder på sig men med en ful eller opassande del som förstör mycket av helheten, jag är ju ingen snygging så jag får fan försöka allt jag kan för att se ens lite respektabel ut…

Jag är inte orolig för själva operationen utan mer för möjliga komplikationer efteråt, som tex infektion, ful ärr bildning då jag har en genetisk disposition för Hypertrofiska ärr.
Det gör att det finns en risk att ett är efter att det har läkte ändå fortsätter att försöka reparera skadan fast än den redan är läkt, ärret blir rött och kan klia.
Jag har inte fått fram vad min risk för att ett ärr hos mig reagerar på detta sätt men risken finns och det är en ganska påtaglig oro för mig, jag har idag ett ärr på min axel efter att jag bröt den som reagerat på just det sättet, men också dom flesta ärren har inte gjort det, så vi får se hur det går denna gång, beslutet är fattat.

Den 17 April kommer jag att opereras, efter det en beräknad sjukskrivning på 2-4 veckor samt att bära en gördel i c.a 6 veckor.
Operation kommer ske på Karolinska Universitetssjukhuset Klinik för Rekonstruktiv Plastikkirurgi.

Operationen blir en så kallad Klassisk bukplastik, det innebär att på just mig som har mest eller nästan all lös hud fram på magen och mycket lite på sidor och rygg, kommer man att utföra ingreppet på framsidan av magen, visuellt lite som en ”glad mun” om du föreställer dig ingreppet så.

När jag i November 2018 var för bedömning för OM jag kvalificerade mig för detta ingrep så ville läkaren får en second opinion och en kirurg kom in och hennes reaktion var klar ”detta kommer att innebära en stor förbättring för dig”
Detta och att jag funderat i drygt 1 år gjorde att jag bestämde mig för att satsa på detta och hoppas att det går bra.

Förutom riskerna med operationen gällande ärr och infektion så är det ju också i mitten av april och räknar man på den kommande sommaren och semester, bad, vandring och motorcykel åkande så är det lite tight med tid, men jag har verkligen försökt tajma detta på bästa sätt, normal väntetid från besked är 4-6 månader och det är där jag ligger.

Kommer detta att påverka hur jag mår? jag vet inte, kanske, jag hoppas det!

Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst.

Som jag tidigare nämnt så har jag haft ett liv med en hel del stora händelser, en av dessa var när min övervikt började skena utom all kontroll.

Det är svårt att sätta någon exakt tid utan det var snarare en gradvis eskalering och började ungefär när min mor gick bort i mitten på 80-talet, jag levde på godis och snabbmat, där grundlade jag mitt sätt att hantera det jobbiga i livet genom mat som tröst och ett sätt att blockera jobbiga tankar.

Runt millennium skiftet med ett stillasittande arbete på natten började det igen accelerera och när vi närmar oss 2010 och jag skall ta MC kort och inte kommer i lånekläderna så har jag nästan nått botten, 2012 efter att en nära anhörig genomgått en lyckad Gastric Bypass börjar en liten tanke få fäste i huvudet.

Jag är på väg till jobbet en vinterkväll, det är snö i Stockholm och promenaden är drygt 10 min till arbetsplatsen men jag måste sitta ner 1-2 ggr på den vägen, sitter på en översnöad parkbänk rätt upp och ner och pustar, svetten rinner och jackan är öppen fast det är 10 grader kallt, en man och en kvinna passerar och när dom just passerat stannar kvinnan till och går ett steg tillbaka ”Ursäkta men är du ok?” frågar hon, synen med en medelålders man sittandes mitt på en bänk full med snö (jag hade inte ens sopat av den) och svettas ser inte helt normalt ut.
Jag blir överraskad och generad och svarar att jag har ryggskott eller något liknade, ler, ställer mig upp och går vidare.

En liten tid senare en morgon efter arbetet är jag på väg hem, står i hissen på väg ner och halvvägs kliver en dagkollega in i hisskorgen, vi nickar åt varandra och jag pillar med mina hörlurar i öronen för att börja promenaden hem, kollegan går av en våning före mig, han kliver ur hissen och dörren hinner nästan gå igen när han hejdar sig och fångar hissdörren innan den låst, ”Förlåt måste bara fråga om du är ok?” säger han, ”Va?” svara jag och fipplar ur mina hörlurar ur öronen, jag ser honom i ansiktet och han ser orolig ut, ”näe jag bara undrade om du var ok, du andades så tungt” säger han…
Igen blir jag överraskad och generad och svarar undvikande, ”näe bara en lång natt och jag är trött” ser en viss tvekan i hans min men han ler och dörren går igen.

Jag vet inte vilka dessa människor är som frågat hur jag mår men detta var nog en del av en vändning eller förändring i mitt sätt att se och tänka på mig själv.
Jag har nått en punkt där jag påfrestande min kropp och hjärta så att jag kan dö mycket i förtid.
Jag får veta att jag har högt blodtryck och äter 2 mediciner bar för det, men jag får också veta att jag har Hypotyreos vilket är låg ämnesomsättning och börjar medicinera för det också.

2012 är också året då jag börjar den långa vandringen mot ett annat liv, flera besök hos sjukvården leder till min GBP operation i januari 2013 på Ersta Sjukhus.

Jag väger nu 150 kg och är 175 cm lång.

Operationen går bra och jag får åka hem dagen efter.

2 veckor senare skall jag ta bort agrafferna (det är med Agraffer man häftar ihop såren) och det ser ganska bra ut med dagen efter spricker det stora ingångs såret när jag är hemma, blodet rinner och det ser ut som jag blivit knivhuggen med en machete. akut in till Ersta och man beslutar att sy igen istället för att låta det läka öppet, det visar sig vara fel och såret blir infekterat och måste öppnas igen en vecka c.a senare, smärtan är obeskrivlig!
Jag får gå 2 veckor varje dag hos Distriktssköterska för att lägga om såret.

Vikten börjar rasa snabbt, nu skall jag lära mig att äta 6-8 ggr per dag och små portioner 2-3 dl

I september 2018 blir jag utmanad att på 2 månader GÅ 18 mil, jag som aldrig motionerat och aktivt undvikit att röra mig.
Att gå det gör ju tanter i Norrland, att gå vad är poängen med det? vad gör man under tiden?
Första promenaden är ungefär 2 km, andra, tredje och fjärde också…

10,8 km i september 2013, 43,1 km i oktober, November och December 152 km…

I oktober 2014 får jag makalöst ont i ena sidan av ryggen, som ett ryggskott som inte släpper och blir värre, till slut går jag till akutmottagningen och dom pumpar mig full med morfin som inte hjälper, blir ilfart till Ersta och kontraströntgen som visar att ”din gallblåsa är rutten” som kirurgen säger och måste tas bort snabbt, jag får inte ens stiga upp från sängen utan sövs och man tar bort gallblåsan, tydligen är det inte ovanligt att man får problem med galla och gallblåsa.

2015 kan jag sluta med all blodtrycksmedicin

I mars 2018 passerar jag promenerade 10 000 km totalt

i dag går jag sitt på 6-12 km per dag och att GÅ är det bästa typ av rörelse jag vet!

Jag var nere i 93 kg som lägst och idag väger jag 99 kg.

Jag får äta tillskott hela mitt liv, Kalcium, B12 vitamin, extra järn sov.

Varför har jag gått upp dessa kilon? jo det är en ständig kamp att inte falla tillbaka, jag har aldrig varit alkoholist men gissar att det finns likheter med mitt beteende att äta för mycket och fel.
Jag mår inte bra och har det senaste året fallit tillbaka till viss del i ett dåligt beteende, tröstätande.

I Januari i år var jag på 5-års återbesök efter min GBP (Gastric Bypass) och då kommer samtalet upp med lös hud som inte går tillbaka efter snabb viktnedgång, man kan i vissa fall få detta bekostat av sjukvården, det har att göra med vilket BMI man har och också hur många BMI enheter man gått ned, den är inte primärt estetisk utan inriktar sig på problem, som att hitta kläder som passar, klåda, psykosociala problem, rörelseförmåga med mera.
Jag märkte ganska stora problem med att man svettas och det blir fuktigt, kliar och det är svårt att få byxor att sitta bra, magen innanför linningen  eller utanför…inte snyggt eller praktiskt.

För en dryg vecka sedan fick jag komma på besök och utredning om jag kan få hjälp med detta på Karolinska Universitetssjukhuset Plastikkirurgisk Mottagning.

Efter samtalet som är jag kvalificerad och det väntade jag mig inte, jag ligger på gränsen för att få göra detta och väntetiden är c.a 4-6 månader.
Jag ber att få fundera ett tag och komma med ett svar, idag ringde jag och meddelade att jag tackar ja och vill göra detta.

Det kan låta som en enkel sak men det är en omfattande operation med c.a 10% risk för någon form av komplikation, blödning, infektion och det som är en ökad risk för mig är ”Hypertrofiska ärr” det är en genetik som kan gör att ärrvävnad bildas okontrollerat och man får ett rött upphöjt och kliande ärr, detta hände med ett är jag fick efter att brutit min axel för några år sedan, det är inte snyggt och kliar lite då och då men då man inte vet om detta kommer hända så är det nog en risk jag vill ta.

Operationen en ”Klassisk Bukplastik” och denna typ skall vara bäst för mig, det har att göra med var man har den lösa huden och min sitter mitt på och framme, inte på rygg och sidor så mycket då alternativet hade varit en operation som går runt buken (om jag förstått det korrekt?)
Min operation kommer att vara som ett snitt på framsidan av magen (som en glad mun…haha)

Rehabiliteringen är 2-4 veckors sjukskrivning och en tid då man måste ha gördel, vanligen 1 månad.

Jag har varit så otroligt mycket på sjukhus dom senaste 5-7 åren så jag känner mig inte lockad av detta men jag hoppas på att detta skall förbättra min förmåga att röra mig, tex så är det väldigt obehagligt att springa som jag testade i somras, det kanske kan liknas med hur en kvinna känner när bysten guppar, det är också svårt att klä sig då magen ”hamnar i vägen”

Nu läser detta ju inte alla problem, jag har mycket lös hud på flera ställen, underarmar, hals och så vidare men det är något jag får ta ställning till senare.
Jag är ganska bra på att stålsätta mig och inte hamna i ett läge då jag undvika att visa mig med bar överkropp, eller bada.
Men jag skulle ljuga om jag inte tänker på hur en möjlig partner skulle se på mig om man kom till någon form av intimitet.

Jag önskar jag mådde bättre just nu och kunde glädja mig mer åt detta.