Att skriva och att skriva

Jag har inga historier att berätta, jag har ett skevt och trasigt liv som som jag ibland tror mig förstå lite av, men oftast är jag ”clueless” och ändå försöker jag formulera något och en dag tar material från mitt liv slut och då har jag inget mer att berätta gissar jag, min bror däremot har berättelser!

Den 19 december 2018 var jag inbjuden att som publik lyssna och se på en poesiläsning av dikter, det var klassen 2018/2019 på Skrivarkursen på Folkuniversitetet i Stockholm som läste deras Antologi – Drömmar i glasburk med lock.

Jag visste inte vad en dikt var, en antologi eller hur jag skulle definiera poesi.

Jag och min far möts upp vid Hornhuset på Söder och går upp till lokalen Laika där läsningen skall framföras.
Lokalen är rätt full med studenter och åhörare, så vi beställer varsin öl och tar en kaka och slår oss ned.

Min bror går en skrivarutbildning på Folkuniversitetet under ett år och detta är en del som handlar om dikter och poesi och där detta är kronan på verket kanske man kan säga.

Jag är rätt frågande till vad jag skall förvänta mig, lite ordakrobatik som saknar mening, eller bara sådant som jag inte förstår?

Min bror läser sina bidrag nästan sist i andra omgången av uppläsningen och han verkar rätt lugn när vi talar med honom, hur han lyckas med det vet jag inte?

Eftersom jag redan lyssnat på nästan hela gruppen när min bror går på så tänker jag att detta kan bli svårt.
Vad fel jag har, han stegar upp, presenterar sig och läser!

Jag är ju väldigt partisk i att bedöma detta såklart, men utifrån att jag känt honom i hela mitt liv så har jag åtminstone en insikt i vad han gjort tidigare, och detta är utifrån förutsättningarna riktigt bra tycker jag.
Tänker då på både framförandet och dikterna, det är ett enkelt och rättframt framförande och dikterna är lagom längd för att man skall ta in dom och hinna reflektera och sedan reagera/känna, jag tror mig förstå dom också vilket får mig att känna som att jag är delaktig och inte dum.

Att våga ta steget och följa sitt hjärta som min bror gör är modigt, en medelålders man med familj och arbete kanske förväntas vara ”förnuftig” i alla beslut, tänk om detta gör honom till en gladare människa rik på upplevelser och en bättre far och partner? är inte det då förnuft?
Jag tror att det är just det!

Jag har fått några texter skickade till mig för att läsa och ha åsikter om av varierande slag och även fast jag vet att brorsan inte förväntar sig stordåd i hur jag analyserar och svarar på texterna blir jag nervös och osäker, att läsa ligger inte för mig, och mitt förstående av en text är minst sagt grundläggande, och ändå uppskattar jag det så.
Det känns som att vara lite utvald, att få kika över axeln på något som formas till en helhet.

En god vän sa en dag när han läste en text jag skrivit att den var lite konstigt formulerad, knölig meningsbyggnad osv.
Det sades på ett helt kärleksfullt sätt, inte alls som kritik! han påpekade också att innehållet var bra men att det gick förlorat i mitt ”dåliga” sätt att skriva, läsaren blir lätt distraherad.
Jag förstår det absolut, skämdes en hel del, och ändå skriver jag här igen…för mig är det nog innehållet jag klamrar mig fast vid, för jag vet inte hur jag idag skall orka ta tag i att skriva bättre.

Jag och min bror är ganska olika som människor, i många år kände nog jag mig själv som den som hade ett försprång i livet och vad jag upplevt och gjort, så är det inte idag och har inte varit så på flera år (kanske aldrig?)
Jag skall inte försöka ”bli som han” men jag försöker bli inspirerad av honom och hans liv.


Min bror är stark, trygg och en person som jag beundrar på många plan!


372 951 steg

Just nu känns det jävligt bra!

Klockan är 14:53, måndag, nyårsafton och jag har gjort mitt sista ryck i en utmaning om att gå flest steg mellan 10 till 31 december 2018, jag kommer inte att gå flera steg idag och det är drygt 9 timmar för min goda vän att slå mig..

Chansen eller risken är mycket stor att han slår mig för han har som jag uppfattar det en jäkla vilja och då jag ”avslutat” tidigt på dagen så vet han straxt vad han behöver göra för att vinna även om jag leder och han troligen ännu inte gått ut på sin dagliga promenad.

Och det känns helt ok! igår kände jag mig stressad över att kämpa mig ikapp och nu mår jag bara bra och det vore kul att vinna men jag är just nu nöjd med min insats, det känns rätt jäkla bra!
Jag ville posta detta innan jag vet hur det går bara för att behålla känslan att jag gjort ett bra jobb.


Ovan på slutspurten hem.

Jag har gått 372 951 steg under dessa dagar och jag har tagit i ganska ordentligt, idag passerade jag 30 000 steg på en dag vilket är drygt 24 km
Nu undrar jag bara hur jag får fram hur lång sträcka jag gått…skitapp som är inriktad på steg och inte sträcka, eller så är det bara jag som inte kan hitta det…(edit. det är 297,1 km över 22 dagar och 364,4 km över hela månaden december)


Nu skall jag gå och duscha och käka sen lunch och sedan ta det lugnt och förhoppningsvis sova innan tolvslaget så jag kommer upp 04:30 i morgon för att vara på jobbet 06:30 Zzzzz…..

Konsten att vara snäll

Jag läste en bok av Stefan Einhorn som heter Konsten att vara snäll och den var bra på så många nivåer, han talar ibland annat om att man inte själv ”får” må bra av en handling som är att betraktas som utförd av godhet, för om man blir glad eller känner sig nöjd om man gör något för en annan så kan man möjligen haft detta som en orsak till ATT man gjorde saken och då är man inte helt god…
Stefan hävdar att detta är fel genom att det är ju orimligt att det är dåligt bara för att 2 personer (givare och mottagare) uppskattar det man gjort, det borde ju vara en bra sak?

Härom dagen fick jag hör att min bror och hans familj var sjuka, båda vuxna hade fått lunginflammation och den enda som var frisk var min brorson som turligt nog kunde gå till förskolan medan hans föräldrar försökte hålla igång sig själva och ”markservicen” hemma nu efter flera sjuka veckor.
Så självklart när jag hade 3 lediga dagar erbjöd jag mig att hjälpa till OM det fanns något jag kunde göra, och dom sa att jag gärna fick göra det idag, bära lite saker samt låna bilen och handla lite mat, och överraskad blev jag för som många idag är vi alla lite dåliga på att våga be om hjälp, samt jag och min bror har inte så mycket kontakt, vi är lite trötta på varsina håll kan man säga, men jag blev lite glad att jag kanske kunde hjälpa till.

På rätt tid ringde jag på hemma hos dom, fick en lista med matvaror och pengar, nyckel till bilen och på vägen ner bar jag ner tvätten till tvättstugan och åkte iväg.
På affären fick jag ringa och fråga om några saker så att det verkligen blev rätt men allt gick bra och jag kom åter med allt på listan utan problem.
Allt som allt tog det lite drygt 2 timmar och jag var hemma hos mig till middagen med god marginal och det kändes rätt bra, inget stordåd men rätt fint! 

Det är väl rätt bra att jag tillåter mig själv att göra en lite bra sak och samtidigt mår jag lite bättre för det? Jag tycket det!

En annan sak som den gode Stefan säger är ”det är inte tanken som räknas utan handlingen” fan vad rätt!
Någon är bjuden på födelsedags fest hos dig och kommer dit, kanske sent? och utan en present och säger, jag han inte köpa en present, ”men det är ju tanken som räknas?” NEJ det är det inte alls?
På vilket sätt hjälper det att jag trycker ”Like” på Facebook om att någon påpekar att man måste göra något åt en sak och det är allt jag gör?

Det är handlingen som räknas inte tanken!
Denna dag gjorde jag något för en annan och som bonus mår jag också lite bättre!