Dax att skriva lite om hur det går med medicineringen och öka ut det men mitt av mig upplevda extremt dåliga minne.

Härom dagen så hade jag ”telefonbesök” med min husläkare där vi skulle se hur det går med min medicin (Escitalopram) och efter det gå igenom min minnesutredning jag är mitt i.

Jag började med 5 mg den 26 januari 2021 och kände ganska fort en lite förändring till det bättre, den var inte stor men märkbar.
Jag ökade till 10 mg för att få mer effekt men inte mycket hände så vi siktade mot max dos på 20 mg via 15 mg för att inte öka för fort.

Nu är jag på 20 mg och har gått på det i c.a 3 veckor och om jag skall beskriva hur jag mår så är det förbaskat svårt, jag måste känna och minnas hur jag känt för kanske 1 år sedan och relatera det till för 3 månader sedan osv, inte lätt för mig då jag bar vill må bra eller bättre, jag vill bara fly från denna outhärdliga situation som jag varit i kansk15-20 år eller längre…
Så att fokusera och se klart på en förändring är väldigt svårt, men jag försöker och kan säga så här.

Dom mörkaste tankarna jag haft att med en regelbundenhet tänka på självmord och hur det skulle vara och OM jag hade något att förlora på att försvinna inte längre dyker upp.
Jag vill påpeka att jag aldrig direkt planerat att ta mitt liv, jag har däremot känt att för mig skulle det vara skönt att slippa lidandet och att när allt är slut så är jag ju borta och vet inte om att jag har förlorat något, men jag har aldrig tex stått på en bro, eller vid tågrälsen och funderat på att ta språnget, men tanken har ofta funnit som en möjlig väg ut.

Den tanken kan jag inte minnas att jag haft en enda gång sedan jag började med medicinen, det är som att ”jag inte når fram till den” jag kan tänka ”självmord” men jag får inte grepp om den för mig själv? låter det konstigt? kanske men så känns det, den känns oåtkomlig.

Och detta är ju en form av lättnad, så jag tror absolut att medicinen gör något!

Jag och min husläkare kommer fram till att jag fortsätter med denna dos över sommaren så att vi låter tiden gå och se hur det går och detta var mitt förslag, känns rimligt.

Det finns biverkningar men den enda jag påverkas av är den mycket stora sexuella förmågan som är säkert gått ner med 75% och då talar jag om slutmålet bara, känslan och lusten finns om än dämpad men det är mycket svårt att ”gå i mål”
Det känns som även om det är frustrerande så kanske det är ett pris jag måste betala för en tid? vi får se.

Jag mår alltså bättre idag men jag har stora svårigheter med att komma igång med saker och få saker gjorda och det är extremt svårt att förstå varför, kanske en form av ångest över både små och stora saker, det kan vara som jag hörde ett exempel på att välja mellan att Gå en promenad med en vän till att Ligga i soffan och kolla på film och jag kan inte bestämma mig för vilket, allt bara låser sig!
Kan tänka mig att det är svårt att förstå men det kan ofta bli ett oöverstigligt hinder.

Här lägger jag in en video från Youtube med Kristen Bell som bra beskriver det jag inte kan sätta ord på, vill du förstå mig så se den!

Minne!

Min nästa del som jag inte skrivit så mycket om, kanske inte något alls är att jag upplever att jag alltid haft extremt dåligt minne för det mesta saker.

Det skulle ta för mycket tid och utrymme för att beskriva det här med detta är en stor del i min min självkänsla och bilden av mig själv för jag har så svårt att lära mig saker och att minnas dom så jag har för första gången fått starta en undersökning på om man på medicinsk väg kan hitta något som kan förklara min bild av detta.

Jag började igen via husläkaren att göra ett prov för Testosteronvärde och dessa var normala, sedan en röntgen av min hjärna (Datortomografi) tror jag det var och den visade heller inget onormalt.
Vidare till en minnes test på grundläggandenivå med en sköterska som var ganska normal där vissa svar var lite annorlunda/onormala och man behöver kontrollera mer.

Så då är vi framme idag och en remiss har gått för en djupare minnesundersökning med prover på Mälarsjukhuset, den kan ta lite tid så jag räknar med att jag efter sommaren kommer ta upp minnesfrågan och medicin med min husläkare.

Så vi säger att det är 22 maj idag och jag mår klart bättre idag än för 1 år sedan och ännu bättre än för 2 år sedan.
Men jag har en lång bit att gå kvar troligen då medicin och minnes test är en del i hur jag mår och har mått, nu fortsätter vi med psykolog och rota mer i mitt liv så får vi se vad jag orkar med och hur det går, mitt liv är bättre men långt ifrån bra och behagligt på vad jag uppfattar som en normal nivå, inte klackarna i taket bra bara en form av normalitet, DET hoppas jag att jag kan nå fram till.