Fortsatta funderingar…

Jag funderar vidare på gårdagens post Trygghet i ett otryggt liv.

Som vanligt far tankarna runt och då det är svårt att vara klar och tydlig i mitt skrivande (jag vet i huvudet vad och hur jag menar det är bara svårt att få ner det i text)

Det jag skrev i går kan tolkas som att jag alltid ger upp eller blir orolig när något blir det minsta jobbigt, men om jag ser tillbaka på saker som jag faktiskt gör så är ju en hel del jobbig, och ändå gör jag dom, vad beror det på? och vad får mig att göra dom?

Några exempel, jag går mycket och det är förvånansvärt ofta kul, kollar jag på Garmins statistik går jag mer steg än 91% av deras användare, och det är rätt bra jobbat och inte helt lätt, hur kommer det sig att jag gör det när jag undviker 99% av allt annat jobbigt?

Jag är ordentligt uttråkad av mitt arbete, jag kanske inte lider när jag är där men det är fan inte kul och ändå går jag dit, inne på 4 år nu.

Jag är en mega-slarver på att städa men mitt kök(kokvrå!) håller jag helt ok ordning i, diskar 3-4 ggr om dagen, mina händer är konstant spruckna av uttorkning och blöder ofta för att jag handdiskar så mycket, för att hålla ordning.

Det finns fler saker som jag faktiskt gör men som jag inte riktigt är klar över varför jag gör fastän dom är jobbiga.
Jag tror att det har att göra med att jag mår så dåligt över all min osäkerhet och ångest att jag anstränger mig som fan för att klamra mig fast i det jag känner som en frizon av kontroll och trygghet.

kanske bearbetar jag mina tanker genom att skriva detta, kanske kommer jag en dag på en lösning?

Trygghet i ett otryggt liv?

Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.

Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll.
Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna.
Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.

Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.

Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta?
Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt”
Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig!
Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!”
Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig.
Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen.
Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.

Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad…
Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg)
Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!

Exempel 2 har med mat att göra.
Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat)
Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås!
Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa.
Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.

När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.

min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.

Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?

Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.

Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.

Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.

och så vidare…

Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!

Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…

6 veckor senare

Måndag morgon på väg till arbetet

Idag är det 6 veckor sedan jag vandrade in på plastikavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset.

Detta är någon form av tillbakablick på hur det gick och hur det känns idag.

Operationsdagen och dom 2 dagar jag låg på sjukhuset gick bättre än förväntat, jag blödde ganska mycket i dränaget och vad det beror på är jag inte helt säker på men antagligen på grund av att blodkärlen blir tjockare när man är överviktig, och när man går ner i vikt så återgår dom inte, och jag vägde ju för lite mer än 6 år sedan 150 kg.

Hemkommen blev jag sjukskriven i 4 veckor vilket är 1 vecka mer än standard, det högra dränaget drogs efter drygt 1 vecka och det högra efter nästan 3 veckor och det var det som lade till en extra veckas sjukskrivning.

Det var mest bökigt att bära runt på dränagepåsarna och hålla ordning på slangarna, jag fick sova enbart på rygg vilket var mycket ovant men det funkade jag sov bra om än lite färre timmar än i vanliga fall.

Det som överraskad mig mest var att jag inte behövde någon smärtstillande medicin över huvud taget, varken på sjukhuset efter operationen eller hemma, jag har ett stort lager med tabletter jag tog ut för säkerhets skull men inte behövde!

Det som gladde mig mest och som jag var lite orolig för var att få en infektion i såren, men jag klarade mig helt utan det, jag har ju haft infektioner vid tidigare operationer men nu slapp jag det helt vilket var en enorm lättnad!

Under hela tiden efter operationen har jag burit en Gördel, som ett brett bandage man sätter runt magen med kardborrband, den sitter med ett ganska hårt tryck för att bland annat hjälpa och stödja buken, men också pressa ut sårvätska och blod och på så sätt minska svullnaden.
Efter 3 veckor behöver jag bara ha den på dagtid och idag efter 6 veckor får jag ta bort den helt och hållet.

Då jag går mycket samt har lätt för att svettas så har det varit lite jobbigt att ha den och bara haft denna enda som man fått tvätta när tillfälle ges, känns lite ofräscht..

Gördeln har dock en annan effekt att det känns efter ett tag lite tryggt och skönt, den håller som ordning på allt, som en medicinsk kram kanske?

Jag har 4 sår eller ärr, det stora som går från vänster höftben till höger höftben ett riktigt brett ärr som aldrig varit ett problem, det ”läcker” lite från en del på framsidan på magen, det är kanske 2-4 droppar på 5 dagar och beror på att kroppen pressar ut sårvätska där den kommer åt, jag har hela tiden kirurgtejp där som skydd för ärret och det underlättar läkningen, detta skall jag ha i c.a 6 månader.
Sår 2 är naveln som är helt flyttad och satt på en ny plats, den blöder lite också och jag har en kompress i den samt kirurgtejp att fästa med.

Dom sista 2 ärren är efter dränaget och är helt läkta och kräver ingen skötsel.

När jag gick in på operation vägde jag 99 kg och idag väger jag 99 kg och då tog man bort 3 kg hud och fett samt en halv kvadratmeter hud..

Jag vet nu att jag kommer vara svullen i upp till 1 år, på 3 månader är allt tillbaka om man har extrem tur, 6 månader är allt bort är normaltiden men det kan också ta upp till 1 år innan allt är läkt.
Denna tidsram är längre än vad jag trodde, eller så lyssnade jag inte när dom sa det vilket absolut är möjligt.
Magen är som en ballong, ganska hård och liknar lite en gravidmage, jag har ingen känsel på en ganska stor del.

Många får tillbaka känseln helt eller delvis under dom kommande åren, det känns lite underligt, aningen obehagligt att inte ha känsel.
Jag funderar rätt mycket på hur mycket magen kommer minska för som det är nu har jag massor av vätska under huden och det är svårare nu än tidigare att knäppa byxorna med bältet på jobb byxorna vilket känns lite bökigt.

Över lag känns allt bra, jag känner och tänker ju på magen hela tiden och så kommer det nog att vara en lång tid, när jag sover på sida drar och stretar det lite i magen men gör inte ont.

vad händer nu då? ja det är tiden och kroppen som får arbeta och göra sitt, jag försöker leva så normalt jag kan, nu när jag inte har gördeln kan jag börja återgå till mina normala promenader och svettas bäst jag vill.

Jag hoppas att magen drar ihop sig lite mer för nu ser jag konstig ut, jag ”ser” verkligen opererad ut för jag är ju fortfarande en tjockis, det ser konstigt ut om jag står naken för jag har en ”bullmage” och den nedre delen är ”fixad” så det ser märkligt ut.
men så var ju detta en funktionell operation och en väldigt lite bit estetik, och funktionellt verkar den vara mycket lyckad, det estetisk får vi väl tiden utvisa.

Jag känner mig rätt ok gällande operationen, känslomässigt i övrigt är det lite upp och ner, jobbet är fortfarande tråkigt men funkar, jag går hos min psykolog och det är bra.

Nu är jag ledig i några dagar sedan blir det 2 nätter på jobbet och efter det semester, känns skönt!

Underbart jag vann! eller hur det egentligen kändes

Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?

Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )

En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”

För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.

Garmin Connect resultat
614 705 steg och c.a 480 km över 31 dagar

Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.

Detta är en videodagbok över dom 2 sista dagarna 30 och 31 mars
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.

1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.

3 mars Karlbergskanelen Kungsholmen

Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.

Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.

Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…

12 mars Västerbron på väg mot Södermalm

Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.

Wallins Bageri & Konditori Ringvägen 109 min nya favorit och ett givet stop
Wallins Bageri & Konditori

Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.

19 mars Lindarängsvägen Gärdet

Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.

I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.

Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.

Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.

Söndag 31 mars

31 mars Västerbron mot Södermalm

Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!

Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.

Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.

MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.

Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.

Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019

Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km

Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?

Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.

När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!

Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.

Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.

Mina älskade Ghost Brooks löparskor!

Stegtävling 2 och 2 dagar kvar

Idag gick jag hem från jobbet kl 17:30 och tog igen den nödvändiga ”omvägen” hem för att få steg…
Nu är det jobbigt, jag har inte ont, stegen är inte speciellt tunga, jag känner mig pigg på dagarna på jobbet, men jag är mentalt trött på tävlingen och jag tror jag är fysiskt trött också bara att jag vägrar inse det för jag får inte sova nog.

På vägen hem vet jag att min kompis ligger drygt 40000 steg framför mig, han har mest sannolikt avslutat kvällen innan jag går hem så jag kommer knapra in steg.

På vägen hem som idag blir till och från jobbet 19500 steg (15,6 km) och jag tänker, Jag ger upp, detta är för slitsamt, jag hinner inte ens laga mat till jobbet…och ändå tar jag stegen hem.

idag har jag totalt 520 000 steg under Mars, min vän ligger på 550 000 steg, att ta igen och gå 30000 steg och dra ifrån är fan inte möjligt!

Är det så här att tävla? när kommer det roliga?

Stegtävling 2 närmar sig slutet

Den stegtävling som jag och en god vän kompistävlar i börjar närma sig slutet, 31 mars är sista dagen för tävlingen men också dagen för sommartid så det passar ju bra, men jag är också ledig den 30 och 31 mars så då får jag ta i utav bara hel….

Fram till idag den 25 mars är jag uppe i 426 227 steg, vilket är c.a 32 mil.

När jag slår ut det ser man enkelt hur stegen har ökat vecka för vecka, från c.a 85 tusen till en bit över 110 tusen steg.

Min kombattant ligger nu på 461 313 steg så nu är det svårt på riktigt, inte som förra gången i december då jag var ledig mycket och kunde överraska, nu är det på riktigt och jag får inget gratis.
För några dagar sedan gick han över 40000 steg på en dag jisses!
Jag ligger på 36000 steg som rekord och det är fan bra, och det var när vi gick Sörmlandsleden tillsammans

Jag har 4 lediga dagar att trycka på ordentligt, resten av tiden jobbar jag så då orkar jag inte med mer än 10000-18000 steg om dagen och det är nog inte tillräckligt för att komma ikapp och förbi? men vi får se jag ger inte upp!

Norrbro 24 mars på kvällen omväg på väg hem från jobbet
Gråhäger kanske? i Strömmen vid Norrbro

Det känns bra att gå mesta dels av tiden, det ÄR jobbigt vissa stunder, jag blir trött i fötterna i mina vanliga vinterskor men har nu bytt till joggingskor som är klart bättre.
Har haft lite känning under främre trampdynan på vänster fot om jag minns rätt, det känns som man har trampat bort dämpningen i själva trampdynan, men det är hanterbart.

Jag skall erkänna att jag blir lite stressad av att tävla, och det är fan en dubbel känsla för jag vill ju också hitta något jag är bra på, så det är både bra och dåligt.
Det känns som att jag är ganska stark.

Denna sista vecka måste jag nog gå över 150 000 steg för att ha en chans, vi får se hur jag orkar.

Stegtävling 2

Under december hade jag en stegtävling som jag skrev om 372 951

Det var en god vän som utmanade mig och vi gick under lite mindre än fulla december månad, och det blev just 372 951 steg för min del.

Att jag vann med en liten marginal hade nog mest med att jag hade många lediga dagar och kunde gå på sista dagen nyårsafton då han hade familjeliv att fokusera på, men lite spännande och kul var det skall jag erkänna.

Nu har jag blivit utmanad igen och nu är det hela Mars månad som gäller, och den som går flest steg vinner.

Idag är det 12 mars och jag har gjort 183 782 steg och jag har legat i rätt bra, fram till nu har jag haft 2-3 inaktiva dagar så jag kunde ligga 20-30k steg högre men det känns helt ok för jag är lite fundersam om ”att gå” kan vara lite av en flykt, precis som att äta, spela spel och liknande kan vara, jag går nog lite som en trygghets grej, jag vet nu att jag kan och då glömmer jag för en stund att jag har andra problem som jag inte tar tag i…

Att gå funkar jäkligt bra för mig fast jag väger dryga 100 kg, jag har dock märkt denna vinter att jag ibland och ganska kortvarigt, får en konstig känsla under främre trampdyna på vänster fot, det märks mest då jag går lite längre sträcka i en följd, runt 8-12 km kanske.
Igår var jag hos Gå & Löpkliniken på Odengatan och fick lite råd om inläggssula, den kostar dock 650 kr/par så jag kände att jag vill fundera på det lite.
Fick också veta att som jag länge känt att gå i Joggingskor inte är fel, vilket jag hart hört ATT det är? dom sa att det är alldeles utmärkt att gå i en joggingsko!

Just nu håller jag på med tvättstugan och det är runt 5 minusgrader ute men sol, är dock redigt utled på kylan men skall ut och gå ändå, får se hur långt det blir, igår blev det c.a 20 km.

Jag skall försöka gå längre än jag gjorde i december och ge min kompis en redig match, och samtidigt inte gå så att jag får ont eller att det blir tråkigt, för känslan att gå vill jag inte tappa för en tävling!

Söndag 3 mars – Kungsholmen runt