Som jag tidigare nämnt så har jag haft ett liv med en hel del stora händelser, en av dessa var när min övervikt började skena utom all kontroll.

Det är svårt att sätta någon exakt tid utan det var snarare en gradvis eskalering och började ungefär när min mor gick bort i mitten på 80-talet, jag levde på godis och snabbmat, där grundlade jag mitt sätt att hantera det jobbiga i livet genom mat som tröst och ett sätt att blockera jobbiga tankar.

Runt millennium skiftet med ett stillasittande arbete på natten började det igen accelerera och när vi närmar oss 2010 och jag skall ta MC kort och inte kommer i lånekläderna så har jag nästan nått botten, 2012 efter att en nära anhörig genomgått en lyckad Gastric Bypass börjar en liten tanke få fäste i huvudet.

Jag är på väg till jobbet en vinterkväll, det är snö i Stockholm och promenaden är drygt 10 min till arbetsplatsen men jag måste sitta ner 1-2 ggr på den vägen, sitter på en översnöad parkbänk rätt upp och ner och pustar, svetten rinner och jackan är öppen fast det är 10 grader kallt, en man och en kvinna passerar och när dom just passerat stannar kvinnan till och går ett steg tillbaka ”Ursäkta men är du ok?” frågar hon, synen med en medelålders man sittandes mitt på en bänk full med snö (jag hade inte ens sopat av den) och svettas ser inte helt normalt ut.
Jag blir överraskad och generad och svarar att jag har ryggskott eller något liknade, ler, ställer mig upp och går vidare.

En liten tid senare en morgon efter arbetet är jag på väg hem, står i hissen på väg ner och halvvägs kliver en dagkollega in i hisskorgen, vi nickar åt varandra och jag pillar med mina hörlurar i öronen för att börja promenaden hem, kollegan går av en våning före mig, han kliver ur hissen och dörren hinner nästan gå igen när han hejdar sig och fångar hissdörren innan den låst, ”Förlåt måste bara fråga om du är ok?” säger han, ”Va?” svara jag och fipplar ur mina hörlurar ur öronen, jag ser honom i ansiktet och han ser orolig ut, ”näe jag bara undrade om du var ok, du andades så tungt” säger han…
Igen blir jag överraskad och generad och svarar undvikande, ”näe bara en lång natt och jag är trött” ser en viss tvekan i hans min men han ler och dörren går igen.

Jag vet inte vilka dessa människor är som frågat hur jag mår men detta var nog en del av en vändning eller förändring i mitt sätt att se och tänka på mig själv.
Jag har nått en punkt där jag påfrestande min kropp och hjärta så att jag kan dö mycket i förtid.
Jag får veta att jag har högt blodtryck och äter 2 mediciner bar för det, men jag får också veta att jag har Hypotyreos vilket är låg ämnesomsättning och börjar medicinera för det också.

2012 är också året då jag börjar den långa vandringen mot ett annat liv, flera besök hos sjukvården leder till min GBP operation i januari 2013 på Ersta Sjukhus.

Jag väger nu 150 kg och är 175 cm lång.

Operationen går bra och jag får åka hem dagen efter.

2 veckor senare skall jag ta bort agrafferna (det är med Agraffer man häftar ihop såren) och det ser ganska bra ut med dagen efter spricker det stora ingångs såret när jag är hemma, blodet rinner och det ser ut som jag blivit knivhuggen med en machete. akut in till Ersta och man beslutar att sy igen istället för att låta det läka öppet, det visar sig vara fel och såret blir infekterat och måste öppnas igen en vecka c.a senare, smärtan är obeskrivlig!
Jag får gå 2 veckor varje dag hos Distriktssköterska för att lägga om såret.

Vikten börjar rasa snabbt, nu skall jag lära mig att äta 6-8 ggr per dag och små portioner 2-3 dl

I september 2018 blir jag utmanad att på 2 månader GÅ 18 mil, jag som aldrig motionerat och aktivt undvikit att röra mig.
Att gå det gör ju tanter i Norrland, att gå vad är poängen med det? vad gör man under tiden?
Första promenaden är ungefär 2 km, andra, tredje och fjärde också…

10,8 km i september 2013, 43,1 km i oktober, November och December 152 km…

I oktober 2014 får jag makalöst ont i ena sidan av ryggen, som ett ryggskott som inte släpper och blir värre, till slut går jag till akutmottagningen och dom pumpar mig full med morfin som inte hjälper, blir ilfart till Ersta och kontraströntgen som visar att ”din gallblåsa är rutten” som kirurgen säger och måste tas bort snabbt, jag får inte ens stiga upp från sängen utan sövs och man tar bort gallblåsan, tydligen är det inte ovanligt att man får problem med galla och gallblåsa.

2015 kan jag sluta med all blodtrycksmedicin

I mars 2018 passerar jag promenerade 10 000 km totalt

i dag går jag sitt på 6-12 km per dag och att GÅ är det bästa typ av rörelse jag vet!

Jag var nere i 93 kg som lägst och idag väger jag 99 kg.

Jag får äta tillskott hela mitt liv, Kalcium, B12 vitamin, extra järn sov.

Varför har jag gått upp dessa kilon? jo det är en ständig kamp att inte falla tillbaka, jag har aldrig varit alkoholist men gissar att det finns likheter med mitt beteende att äta för mycket och fel.
Jag mår inte bra och har det senaste året fallit tillbaka till viss del i ett dåligt beteende, tröstätande.

I Januari i år var jag på 5-års återbesök efter min GBP (Gastric Bypass) och då kommer samtalet upp med lös hud som inte går tillbaka efter snabb viktnedgång, man kan i vissa fall få detta bekostat av sjukvården, det har att göra med vilket BMI man har och också hur många BMI enheter man gått ned, den är inte primärt estetisk utan inriktar sig på problem, som att hitta kläder som passar, klåda, psykosociala problem, rörelseförmåga med mera.
Jag märkte ganska stora problem med att man svettas och det blir fuktigt, kliar och det är svårt att få byxor att sitta bra, magen innanför linningen  eller utanför…inte snyggt eller praktiskt.

För en dryg vecka sedan fick jag komma på besök och utredning om jag kan få hjälp med detta på Karolinska Universitetssjukhuset Plastikkirurgisk Mottagning.

Efter samtalet som är jag kvalificerad och det väntade jag mig inte, jag ligger på gränsen för att få göra detta och väntetiden är c.a 4-6 månader.
Jag ber att få fundera ett tag och komma med ett svar, idag ringde jag och meddelade att jag tackar ja och vill göra detta.

Det kan låta som en enkel sak men det är en omfattande operation med c.a 10% risk för någon form av komplikation, blödning, infektion och det som är en ökad risk för mig är ”Hypertrofiska ärr” det är en genetik som kan gör att ärrvävnad bildas okontrollerat och man får ett rött upphöjt och kliande ärr, detta hände med ett är jag fick efter att brutit min axel för några år sedan, det är inte snyggt och kliar lite då och då men då man inte vet om detta kommer hända så är det nog en risk jag vill ta.

Operationen en ”Klassisk Bukplastik” och denna typ skall vara bäst för mig, det har att göra med var man har den lösa huden och min sitter mitt på och framme, inte på rygg och sidor så mycket då alternativet hade varit en operation som går runt buken (om jag förstått det korrekt?)
Min operation kommer att vara som ett snitt på framsidan av magen (som en glad mun…haha)

Rehabiliteringen är 2-4 veckors sjukskrivning och en tid då man måste ha gördel, vanligen 1 månad.

Jag har varit så otroligt mycket på sjukhus dom senaste 5-7 åren så jag känner mig inte lockad av detta men jag hoppas på att detta skall förbättra min förmåga att röra mig, tex så är det väldigt obehagligt att springa som jag testade i somras, det kanske kan liknas med hur en kvinna känner när bysten guppar, det är också svårt att klä sig då magen ”hamnar i vägen”

Nu läser detta ju inte alla problem, jag har mycket lös hud på flera ställen, underarmar, hals och så vidare men det är något jag får ta ställning till senare.
Jag är ganska bra på att stålsätta mig och inte hamna i ett läge då jag undvika att visa mig med bar överkropp, eller bada.
Men jag skulle ljuga om jag inte tänker på hur en möjlig partner skulle se på mig om man kom till någon form av intimitet.

Jag önskar jag mådde bättre just nu och kunde glädja mig mer åt detta.