Mer än en månad sedan sist..

Jag har funderat på att skriva flera gånger sedan början av juli när jag skrev sist, men har inte orkat och känt någon inspiration, och kvantitet för saken skull känns inte bra.

Detta symboliserar en del av min sommar och semester som jag gillat.
Kaffe och Cheesecake på – Lasse i parken, Söder

Detta blir en sammanfattnings text som vanligt blir lite rörig.

I onsdags var det 4 månader sedan jag gjorde min plastikoperation och livet rullar vidare och det är rätt ok, det som märks är att jag har mindre lös hud och att jag har ett ganska stort område jag inte har känsel i där naveln ingår, det känns ganska skumt.

Jag promenerade rätt mycket på semestern, fikade massor i samband med detta, härligt!

Det blev i princip inget på två hjul, varken stora MC eller Vespa och nästan lika synd noll cykling..

Inga skogsturer varken för promenader skulle eller med tält/hammock.

Det blev mycket film hemma.

Jag har noll kontakt med min bror och hans familj, frågar du honom så tror jag han skulle säga att han är less på att jag inte engagerar mig mer och inte kan planera så att det går.
Det är mycket sant i det, kanske allt?
Jag träffade brorsans bästa vän och han sa att dom inte heller träffas alls, det är för komplicerat att få till.
Jag tror jag är en stor besvikelse för min bror, han hade nog hoppats på någon form av stöd från min sida.

För att gå tillbaka till sommaren så är jag både besviken och nöjd med den, det var skönt att komma ifrån arbetet som är så tråkigt, kollegor som jag i och för sig funkar hyfsat med men som inte delar mycket av mitt sätt att arbeta och syn på livet, och jag påverkas på ett sätt jag inte gillar!

Jag missköter mig själv på ett sätt jag inte gjort på länge, inte katastrof men en dålig väg jag går på.
Tur att jag inte gillar spriten och faller in i det, tror jag gillar sprit när jag mår bättre, skumt.

Det senaste kvartalet har jag mått mest dåligt, dagarna är till 75% dåliga och når upp till ok ibland.

Bra dagar då jag bara är lite glad är så sällsynta.

Angående mitt boende och planerna kring att skaffa hus och sälja min lägenhet är nu i ett läge då jag tänker mest på att förhoppningsvis få en hyreslägenhet i Strängnäs och när det sker tömma och sälja min lägenhet tom.
Om inget händer på lägenhetsfronten när vi passerar årsskiftet är jag illa ute känslomässigt tror jag.

I torsdags efter jobbet fick jag ett sms från min brorsa att pappa var på sjukhuset för egen maskin då han känt sig yr på morgonen, jag åkte dit och vi satt ihop hela kvällen och konstigt men det var något med att det var ganska lugnt och tråkigt i väntrummet så fick vi tid att tala om alldagliga saker, hade aldrig gissat att det skulle ge något tillbaka på det sättet.
Pappa mår bra nu och det var troligen ett högt blodtryck på morgonen som var orsaken.

Jag såg en serie på TV3 om mördare, mer exakt svenska mördare och jag fick en tanke att jag nog har en sak som inte funkar som det skall, jag är inte bra på den sociala biten människor emellan (nej det har inte med mördare att göra, och jag säger inte att jag är lik dom men jag tror jag har en brist sedan barndomen)

Jag har intet levande sinne för att tala med människor, jag har några saker jag pratar om men det tar snabbt slut, oavsett om det är vänner eller personer jag träffar.
Jag är en tråkig person om det blir mer än en kort stund.
Inte så att folk tycker illa om mig men det går fort att ledsna och vilja ha något annat utbyte av ett möte eller relation.

En sak jag tänker på är att jag så lätt bara pratar om mig själv när någon vill lyssna, jag är själv dålig på att lyssna för jag blir så överväldigad av att någon vill lyssna på mig så jag kväver relationen.

Idag är jag inte mer nere eller deprimerad än jag varit men denna höst måste fan något hända i mitt liv!

Vad skall det leda till?

Rubriken är inte ett exakt citat, men på ett ungefär vad en god vän sa till mig igår, eller åtminstone hur jag tolkade den.

Jag har skrivit om hur jag känner mig fast eller fången i ett dåligt liv, hur jag har problem med mitt lilla boende och hur jag saknar att ha något på min fritid som som ger en mening och tillfredsställelse.

I mitt famlande för att försöka förstå vad det är som saknas eller är fel så har jag börjat luta åt några faktorer.

Jag har bott i samma lägenhet på 25 kvadratmeter i drygt 20 år och aldrig varit i närheten att få ordning i den, någon form av struktur så att jag kan ha mina saker åtkomligt och kunna trivas och leva i den på ett sätt jag tror att jag behöver.

Nyss letade jag efter en bok ”Alla dessa bilutflykter runt Stockholm” och när jag går fram till den bokhylla jag själv monterat upp så är jag fundersam om den kommer ramla ner, sitter den nog hårt, är hyllan fastskruvad…
Jag monterade upp dessa med hjälp av min bror och det var så pass bråttom att det fick gå fort snarare än bra, men också den platsen den sitter på är en dominerade del av rummet så bara att förbereda gör att 50% av lägenheten är obrukbar, så jag kan inte ha detta som ett projekt och i lugn och ro arbeta med det.

Jag sitter nu vid ett ”skrivbord” vilket är samma system som hyllan jag nämnde men denna del har jag satt upp själv för att det blev för svårt att igen be om hjälp och här är risken på riktigt att det kan falla ner, dessutom mätte jag fel så att dom hyllor jag har passar inte, och nu har jag i över ett år vara handlingsförlamad för att jag är så jävla korkad som gör en sådan sak.

Mina kläder ligger till 50% utspridda på stolar och över soffan, delar av mina kläder finns i Smartstore lådor men det räcker bara för en bråkdel och jag har en enda garderob som är gjord för ytterkläder och bara har en hängare.

Jag har en kokvrå inte ett helt kök och en hall som inte rymmer något utom en väggfast klädhängare.

För att vara en 1:a så är lägenheten jättebra, den är en dröm för många med balkong rakt ut mot vattnet och kvällssol, området är lugnt och fint, det är bara att jag passar inte in här, jag verkar ha andra behov som inte denna drömlägenhet kan tillfredsställa.

Jag älskar verkligen min hemstad Stockholm på alla sätt, men jag känner så begränsad i mitt boende, det känns som att jag är fast i en för trång kostym som hotar att spricka vilken sekund som helst.
Det är med en sorg jag känner att jag inte kan utnyttja den möjlighet jag har här, jag har inte fantasin och drivet att göra vad som behöver göras för att trivas här, det är vad jag tror.

Verkligheten idag

Och då är vi tillbaka till rubriken ”Vad skall det leda till” är det jag hör när jag talar om att jag troligen är på väg bort ifrån lägenheten och Stockholm om jag får den möjligheten.

Min vän undrar ”Vad” tror jag mig finna på en annan plats som jag inte kan finna här?

Jag säger, utrymme att skapa ett hem, utrymme för mig själv fysiskt och mentalt.

Jag önskar att jag hittar något intresse eller saker jag vill pyssla med på fritiden, nu för tiden sitter jag hemma vid datorn eller framför TV’n och det gillar jag men kanske inte så mycket att det är det enda jag vill göra.

Funderar på om jag skulle tycka det är kul att odla tomater eller något annat, ta hand om något, Ha rum att skruva på motorcykeln och vespan, cykla i skogen med min mountainbike utan att behöva först ta mig 1-1,5 mil till denna skog som det är i dag.

Symbol för drömmen

Det detta kokar ner till är nog, om jag vill göra allt detta idag men inte gör det, vad säger att jag kommer att göra det på en annan plats? är detta bara ett sätt att möjligen fly ett annat problem och jag riskerar att bli ännu mer ensam fast på en annan plats?

Svaret är att jag vet inte, jag vet inte om jag lurar mig själv eller om jag bara inte törs lite på känslan.

Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Frågetecken

Som jag skrivit tidigare så brottas jag med tanken på hur jag skall göra för att mitt liv skall kännas mer meningsfullt och då primärt min fritid.

Jag har ju provat att besöka en psykolog och skall också fortsätta med det nu i februari.

Jag står på tur för en operation för att ta bort löshud på magen under första halvåret 2019.

Det jag funderat på i nästan 2 år är att flytta, till ett boende som kanske skapar någon form av inspiration och lust att göra saker, som att ha ett garage och skruva med något? en moped eller motorcykel, kanske en bil?
Odla något, blommor eller potatis, grönsaker?

Som jag ser det i mitt huvud skulle det vara en lantlig plats i lugn och ro, men med moderna bekvämligheter typ kommunalt avlopp och absolut internet.

En fråga som återkommer i mitt huvud är, skulle jag bli ensam? kan jag bli mycket mer ensam än jag redan är?
Räcker umgänget jag får på jobbet?
Är detta en flykt och en fantasi bara som inte är realistisk? alltså att mina tankar på hur trevligt detta skulle kunna vara blockerar dom rationella tankarna på tex ensamhet och kommer jag spika i en spik i en lös planka, gräva lite så att smältvattnet kan rinna ner i diket och så vidare?
Det känns och har känts som om jag verkligen vill detta, men så har jag också känt för att låna en massa pengar för att köpa en ny motorcykel, och det är inte realistiskt, så vilka tankar är dom ärliga?

I går på väg över Västerbron

Jag älskar verkligen Stockholm, men jag känner mig låst i min lilla lägenhet, som om min kreativitet inte ens kan utforskas om den finns där.

Öppnade just Hemnet och sökte på Södermanland, Hus, max 1 miljon och hittar ett hus i Oxelösund nära Nyköping som skall vara ett fint område.
Och då är inte detta hus mycket bättre än något annat jag sett det senaste året, det saknar garage till exempel men ser modernt ut i övrigt.
Det ligger mer än 10 mil från Stockholm, hur ofta kommer jag då träffa min bror och hans familj, min pappa och vänner i Stockholm?
Och lika långt är det till Strängnäs där en annan vän bor.

Men då säger en röst i mitt huvud, hur ofta träffar du dessa personer på ett år?
Jag träffar min pappa kanske 3 ggr på ett kvartal, min bror 1-2 ggr på samma tid, och det samma gäller dom andra, så hur stor skulle den verkliga skillnaden bli?
Jag tror att jag redan är så pass ensam att det inte skulle göra någon drastisk skillnad.

Tänk om livet kan bli lite lite bättre på andra sidan staketet?