Saknad av beröring och kärlek

Jag har varit singel eller ensamstående sedan drygt 20 år ålder och är då idag 53 år, så ungefär halva livet.

Bodde hemma med min mamma till hon gick bort i lungcancer 1985 det året jag fyllde 18.

Vid just den tiden hade jag ett ungdomsförhållande som gick lite upp och ner och det tog definitivt slut runt 21-22 minns inte riktigt, och efter det har jag varit själv.

Jag har tidigare skrivit om detta med beröring, kramar, en klapp på axeln, ta i hand eller vad som helst och hur lite av det jag upplever och saknar.

När jag var barn hade min familj hund och katt och jag har alltid gillat djur av alla det slag, har dock aldrig varit på ett sätt som att man lär sig massor och drömmer och sparar pengar, utan mer som att det kanske är den enda nära relationen jag kan ha möjlighet att få?

Älskar att hälsa på hundar och katter, kanske gå efter en gata i Stockholm och en katt kommer ut från en tomt 10 meter bort, jag sätter mig på huk försiktigt och håller fram handen och ser OM den vill komma fram, ibland vill den det, ibland stryker den sig mot benet och allt är underbart och jag blir varm i hela kroppen.

Eller när jag hälsar på min goda vän och hans hund blir jätteglad när jag dyker upp, kommer fram och vill hälsa! DET är så fantastiskt och varje sådant möte en sådan förmån och present att få uppleva!

Jag har också hört att människor och särskilt ensamstående som jag kan må bättre av ett husdjur? så nu har jag bestämt mig, jag har beslutat att köpa katt! och inte bara 1 katt utan 2 bröder, får att ge dom mer socialt umgänge när jag måste arbeta, det är åtminstone planen och jag hoppas för allt i världen att det är rätt beslut, jag är så fundersam på om dom kommer att få ett bra liv med mig fastän jag är ensamstående och jobbar långa dagar.

Ovan mamma Ivory med sin kull

Jag har tingat 2 hannar av rasen Brittisk Korthår och ”blå” till färgen

Dom föddes den 29 maj 2021 och om allt går bra så kan jag hämta dom första eller andra veckan i september då dom är 12-13 veckor gamla.

Jag har börjat fundera och planera massor av saker, försäkring, mat, leksaker, katt träd, klösbrädor med mera

Första inköpet en transportbox modell stor, denna ras och särskilt hannar kan väga mellan 5-7 kilo, så i början räcker den för hemtransport för både men sedan blir det en till likadan så att dom får varsin.

Jag känner mig alldeles pirrig och ivrig att tiden skall gå…

Samtidigt funderar jag på det här med att ”köpa ett husdjur” och jag vet att så många människor över hela världen gör det men lite tänker jag på at jag ”köper” mig sällskap som dessa 2 individer inte valt…

Jag skall göra allt jag någonsin kan för att dessa 2 individer skall få ett bra hem på alla tänkbara sätt, och kanske vill dom vara mina kompisar och jag får lite närhet och värme?

Jag vill inte…

Jag tänkte dela med mig av en känsla som jag haft lite extra observation på under en tid, den är inte ny men jag försöker känna efter när den kommer och kanske komma fram till varför jag får den?

Första exemplet är från min hyreslägenhet som var uppsagd och har stått nästan tom i över en månad, jag anlitade en flyttfirma som flyttade till min nya lägenhet och jag sköt upp och sköt upp packningen av saker till sista sekunden för jag kände en enorm stress och obehag att göra den, så sista dygnet rushade jag och fick med ungefär 90% av mina saker resten lämnade jag för att ”fixa det senare”

Jag beställde en städfirma för att utföra flyttstädningen och dagen innan dom kom panik röjde jag ut mina sista saker och han precis.

Sedan var det dags för slutbesiktning och jag trodde allt var klart men när jag skall plocka fram dom nycklar jag hade fått saknades 1, jag hade några dagar på mig att fixa det men sköt upp det till sista sekunden, med 3 timmar kvar så lyckades jag efter en dryg timmes letande hitta den och få in den i tid.

Det jag skriver om ovan ‘r en form av självskapade stress som jag är otroligt dålig på att hantera, jag skapar min egen tidspress…varför gör jag så? varför blir jag stressad och känner olust inför tanken på att göra saker?

I söndags var jag och köpte en större Ikea media möbel och lämpade av den hemma, idag när det är en ledig dag borde ju det vara ett bra tillfälle att montera ihop den?
Jag blir nästan lite överväldigad av mängden delar (45 paket) och vet inte var jag skall börja, så jag ringer Ikea och får ett bra tips, hinner inte mer än lägga på luren förrän jag känner starkt att jag inte vill göra det nu…

Alla saker jag beskriver ovan har jag gjort förut och det är ingen så stor grej och jag vet att jag vill att det blir klart och då kommer det kännas bra, och ändå blir jag lite svettig över att bara tänka på det.

Vad fan är det som händer? är jag som marinerad i mina egna upplevda misslyckanden att allt jag skall göra ger mig lite ångest? när jag kroppen lära sig att när jag gör jobbiga saker och det blir bra att det är DEN känslan jag borde associera detta med…

Vad skall det leda till?

Rubriken är inte ett exakt citat, men på ett ungefär vad en god vän sa till mig igår, eller åtminstone hur jag tolkade den.

Jag har skrivit om hur jag känner mig fast eller fången i ett dåligt liv, hur jag har problem med mitt lilla boende och hur jag saknar att ha något på min fritid som som ger en mening och tillfredsställelse.

I mitt famlande för att försöka förstå vad det är som saknas eller är fel så har jag börjat luta åt några faktorer.

Jag har bott i samma lägenhet på 25 kvadratmeter i drygt 20 år och aldrig varit i närheten att få ordning i den, någon form av struktur så att jag kan ha mina saker åtkomligt och kunna trivas och leva i den på ett sätt jag tror att jag behöver.

Nyss letade jag efter en bok ”Alla dessa bilutflykter runt Stockholm” och när jag går fram till den bokhylla jag själv monterat upp så är jag fundersam om den kommer ramla ner, sitter den nog hårt, är hyllan fastskruvad…
Jag monterade upp dessa med hjälp av min bror och det var så pass bråttom att det fick gå fort snarare än bra, men också den platsen den sitter på är en dominerade del av rummet så bara att förbereda gör att 50% av lägenheten är obrukbar, så jag kan inte ha detta som ett projekt och i lugn och ro arbeta med det.

Jag sitter nu vid ett ”skrivbord” vilket är samma system som hyllan jag nämnde men denna del har jag satt upp själv för att det blev för svårt att igen be om hjälp och här är risken på riktigt att det kan falla ner, dessutom mätte jag fel så att dom hyllor jag har passar inte, och nu har jag i över ett år vara handlingsförlamad för att jag är så jävla korkad som gör en sådan sak.

Mina kläder ligger till 50% utspridda på stolar och över soffan, delar av mina kläder finns i Smartstore lådor men det räcker bara för en bråkdel och jag har en enda garderob som är gjord för ytterkläder och bara har en hängare.

Jag har en kokvrå inte ett helt kök och en hall som inte rymmer något utom en väggfast klädhängare.

För att vara en 1:a så är lägenheten jättebra, den är en dröm för många med balkong rakt ut mot vattnet och kvällssol, området är lugnt och fint, det är bara att jag passar inte in här, jag verkar ha andra behov som inte denna drömlägenhet kan tillfredsställa.

Jag älskar verkligen min hemstad Stockholm på alla sätt, men jag känner så begränsad i mitt boende, det känns som att jag är fast i en för trång kostym som hotar att spricka vilken sekund som helst.
Det är med en sorg jag känner att jag inte kan utnyttja den möjlighet jag har här, jag har inte fantasin och drivet att göra vad som behöver göras för att trivas här, det är vad jag tror.

Och då är vi tillbaka till rubriken ”Vad skall det leda till” är det jag hör när jag talar om att jag troligen är på väg bort ifrån lägenheten och Stockholm om jag får den möjligheten.

Min vän undrar ”Vad” tror jag mig finna på en annan plats som jag inte kan finna här?

Jag säger, utrymme att skapa ett hem, utrymme för mig själv fysiskt och mentalt.

Jag önskar att jag hittar något intresse eller saker jag vill pyssla med på fritiden, nu för tiden sitter jag hemma vid datorn eller framför TV’n och det gillar jag men kanske inte så mycket att det är det enda jag vill göra.

Funderar på om jag skulle tycka det är kul att odla tomater eller något annat, ta hand om något, Ha rum att skruva på motorcykeln och vespan, cykla i skogen med min mountainbike utan att behöva först ta mig 1-1,5 mil till denna skog som det är i dag.

Det detta kokar ner till är nog, om jag vill göra allt detta idag men inte gör det, vad säger att jag kommer att göra det på en annan plats? är detta bara ett sätt att möjligen fly ett annat problem och jag riskerar att bli ännu mer ensam fast på en annan plats?

Svaret är att jag vet inte, jag vet inte om jag lurar mig själv eller om jag bara inte törs lite på känslan.

Fan vad jobbigt det var!

Eller Det var ingenting, inget problem!

Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.

Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.

Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.

I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…

Ungefär så här.

Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!

Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…

När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.

Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?

Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…

Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!

Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…

Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…

Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?

Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?

Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?

En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.

Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.

Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.

Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.

Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.

Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.