Mer än en månad sedan sist..

Jag har funderat på att skriva flera gånger sedan början av juli när jag skrev sist, men har inte orkat och känt någon inspiration, och kvantitet för saken skull känns inte bra.

Detta symboliserar en del av min sommar och semester som jag gillat.
Kaffe och Cheesecake på – Lasse i parken, Söder

Detta blir en sammanfattnings text som vanligt blir lite rörig.

I onsdags var det 4 månader sedan jag gjorde min plastikoperation och livet rullar vidare och det är rätt ok, det som märks är att jag har mindre lös hud och att jag har ett ganska stort område jag inte har känsel i där naveln ingår, det känns ganska skumt.

Jag promenerade rätt mycket på semestern, fikade massor i samband med detta, härligt!

Det blev i princip inget på två hjul, varken stora MC eller Vespa och nästan lika synd noll cykling..

Inga skogsturer varken för promenader skulle eller med tält/hammock.

Det blev mycket film hemma.

Jag har noll kontakt med min bror och hans familj, frågar du honom så tror jag han skulle säga att han är less på att jag inte engagerar mig mer och inte kan planera så att det går.
Det är mycket sant i det, kanske allt?
Jag träffade brorsans bästa vän och han sa att dom inte heller träffas alls, det är för komplicerat att få till.
Jag tror jag är en stor besvikelse för min bror, han hade nog hoppats på någon form av stöd från min sida.

För att gå tillbaka till sommaren så är jag både besviken och nöjd med den, det var skönt att komma ifrån arbetet som är så tråkigt, kollegor som jag i och för sig funkar hyfsat med men som inte delar mycket av mitt sätt att arbeta och syn på livet, och jag påverkas på ett sätt jag inte gillar!

Jag missköter mig själv på ett sätt jag inte gjort på länge, inte katastrof men en dålig väg jag går på.
Tur att jag inte gillar spriten och faller in i det, tror jag gillar sprit när jag mår bättre, skumt.

Det senaste kvartalet har jag mått mest dåligt, dagarna är till 75% dåliga och når upp till ok ibland.

Bra dagar då jag bara är lite glad är så sällsynta.

Angående mitt boende och planerna kring att skaffa hus och sälja min lägenhet är nu i ett läge då jag tänker mest på att förhoppningsvis få en hyreslägenhet i Strängnäs och när det sker tömma och sälja min lägenhet tom.
Om inget händer på lägenhetsfronten när vi passerar årsskiftet är jag illa ute känslomässigt tror jag.

I torsdags efter jobbet fick jag ett sms från min brorsa att pappa var på sjukhuset för egen maskin då han känt sig yr på morgonen, jag åkte dit och vi satt ihop hela kvällen och konstigt men det var något med att det var ganska lugnt och tråkigt i väntrummet så fick vi tid att tala om alldagliga saker, hade aldrig gissat att det skulle ge något tillbaka på det sättet.
Pappa mår bra nu och det var troligen ett högt blodtryck på morgonen som var orsaken.

Jag såg en serie på TV3 om mördare, mer exakt svenska mördare och jag fick en tanke att jag nog har en sak som inte funkar som det skall, jag är inte bra på den sociala biten människor emellan (nej det har inte med mördare att göra, och jag säger inte att jag är lik dom men jag tror jag har en brist sedan barndomen)

Jag har intet levande sinne för att tala med människor, jag har några saker jag pratar om men det tar snabbt slut, oavsett om det är vänner eller personer jag träffar.
Jag är en tråkig person om det blir mer än en kort stund.
Inte så att folk tycker illa om mig men det går fort att ledsna och vilja ha något annat utbyte av ett möte eller relation.

En sak jag tänker på är att jag så lätt bara pratar om mig själv när någon vill lyssna, jag är själv dålig på att lyssna för jag blir så överväldigad av att någon vill lyssna på mig så jag kväver relationen.

Idag är jag inte mer nere eller deprimerad än jag varit men denna höst måste fan något hända i mitt liv!

Vad skall det leda till?

Rubriken är inte ett exakt citat, men på ett ungefär vad en god vän sa till mig igår, eller åtminstone hur jag tolkade den.

Jag har skrivit om hur jag känner mig fast eller fången i ett dåligt liv, hur jag har problem med mitt lilla boende och hur jag saknar att ha något på min fritid som som ger en mening och tillfredsställelse.

I mitt famlande för att försöka förstå vad det är som saknas eller är fel så har jag börjat luta åt några faktorer.

Jag har bott i samma lägenhet på 25 kvadratmeter i drygt 20 år och aldrig varit i närheten att få ordning i den, någon form av struktur så att jag kan ha mina saker åtkomligt och kunna trivas och leva i den på ett sätt jag tror att jag behöver.

Nyss letade jag efter en bok ”Alla dessa bilutflykter runt Stockholm” och när jag går fram till den bokhylla jag själv monterat upp så är jag fundersam om den kommer ramla ner, sitter den nog hårt, är hyllan fastskruvad…
Jag monterade upp dessa med hjälp av min bror och det var så pass bråttom att det fick gå fort snarare än bra, men också den platsen den sitter på är en dominerade del av rummet så bara att förbereda gör att 50% av lägenheten är obrukbar, så jag kan inte ha detta som ett projekt och i lugn och ro arbeta med det.

Jag sitter nu vid ett ”skrivbord” vilket är samma system som hyllan jag nämnde men denna del har jag satt upp själv för att det blev för svårt att igen be om hjälp och här är risken på riktigt att det kan falla ner, dessutom mätte jag fel så att dom hyllor jag har passar inte, och nu har jag i över ett år vara handlingsförlamad för att jag är så jävla korkad som gör en sådan sak.

Mina kläder ligger till 50% utspridda på stolar och över soffan, delar av mina kläder finns i Smartstore lådor men det räcker bara för en bråkdel och jag har en enda garderob som är gjord för ytterkläder och bara har en hängare.

Jag har en kokvrå inte ett helt kök och en hall som inte rymmer något utom en väggfast klädhängare.

För att vara en 1:a så är lägenheten jättebra, den är en dröm för många med balkong rakt ut mot vattnet och kvällssol, området är lugnt och fint, det är bara att jag passar inte in här, jag verkar ha andra behov som inte denna drömlägenhet kan tillfredsställa.

Jag älskar verkligen min hemstad Stockholm på alla sätt, men jag känner så begränsad i mitt boende, det känns som att jag är fast i en för trång kostym som hotar att spricka vilken sekund som helst.
Det är med en sorg jag känner att jag inte kan utnyttja den möjlighet jag har här, jag har inte fantasin och drivet att göra vad som behöver göras för att trivas här, det är vad jag tror.

Verkligheten idag

Och då är vi tillbaka till rubriken ”Vad skall det leda till” är det jag hör när jag talar om att jag troligen är på väg bort ifrån lägenheten och Stockholm om jag får den möjligheten.

Min vän undrar ”Vad” tror jag mig finna på en annan plats som jag inte kan finna här?

Jag säger, utrymme att skapa ett hem, utrymme för mig själv fysiskt och mentalt.

Jag önskar att jag hittar något intresse eller saker jag vill pyssla med på fritiden, nu för tiden sitter jag hemma vid datorn eller framför TV’n och det gillar jag men kanske inte så mycket att det är det enda jag vill göra.

Funderar på om jag skulle tycka det är kul att odla tomater eller något annat, ta hand om något, Ha rum att skruva på motorcykeln och vespan, cykla i skogen med min mountainbike utan att behöva först ta mig 1-1,5 mil till denna skog som det är i dag.

Symbol för drömmen

Det detta kokar ner till är nog, om jag vill göra allt detta idag men inte gör det, vad säger att jag kommer att göra det på en annan plats? är detta bara ett sätt att möjligen fly ett annat problem och jag riskerar att bli ännu mer ensam fast på en annan plats?

Svaret är att jag vet inte, jag vet inte om jag lurar mig själv eller om jag bara inte törs lite på känslan.