Medicin och Minne

Dax att skriva lite om hur det går med medicineringen och öka ut det men mitt av mig upplevda extremt dåliga minne.

Härom dagen så hade jag ”telefonbesök” med min husläkare där vi skulle se hur det går med min medicin (Escitalopram) och efter det gå igenom min minnesutredning jag är mitt i.

Jag började med 5 mg den 26 januari 2021 och kände ganska fort en lite förändring till det bättre, den var inte stor men märkbar.
Jag ökade till 10 mg för att få mer effekt men inte mycket hände så vi siktade mot max dos på 20 mg via 15 mg för att inte öka för fort.

Nu är jag på 20 mg och har gått på det i c.a 3 veckor och om jag skall beskriva hur jag mår så är det förbaskat svårt, jag måste känna och minnas hur jag känt för kanske 1 år sedan och relatera det till för 3 månader sedan osv, inte lätt för mig då jag bar vill må bra eller bättre, jag vill bara fly från denna outhärdliga situation som jag varit i kansk15-20 år eller längre…
Så att fokusera och se klart på en förändring är väldigt svårt, men jag försöker och kan säga så här.

Dom mörkaste tankarna jag haft att med en regelbundenhet tänka på självmord och hur det skulle vara och OM jag hade något att förlora på att försvinna inte längre dyker upp.
Jag vill påpeka att jag aldrig direkt planerat att ta mitt liv, jag har däremot känt att för mig skulle det vara skönt att slippa lidandet och att när allt är slut så är jag ju borta och vet inte om att jag har förlorat något, men jag har aldrig tex stått på en bro, eller vid tågrälsen och funderat på att ta språnget, men tanken har ofta funnit som en möjlig väg ut.

Den tanken kan jag inte minnas att jag haft en enda gång sedan jag började med medicinen, det är som att ”jag inte når fram till den” jag kan tänka ”självmord” men jag får inte grepp om den för mig själv? låter det konstigt? kanske men så känns det, den känns oåtkomlig.

Och detta är ju en form av lättnad, så jag tror absolut att medicinen gör något!

Jag och min husläkare kommer fram till att jag fortsätter med denna dos över sommaren så att vi låter tiden gå och se hur det går och detta var mitt förslag, känns rimligt.

Det finns biverkningar men den enda jag påverkas av är den mycket stora sexuella förmågan som är säkert gått ner med 75% och då talar jag om slutmålet bara, känslan och lusten finns om än dämpad men det är mycket svårt att ”gå i mål”
Det känns som även om det är frustrerande så kanske det är ett pris jag måste betala för en tid? vi får se.

Jag mår alltså bättre idag men jag har stora svårigheter med att komma igång med saker och få saker gjorda och det är extremt svårt att förstå varför, kanske en form av ångest över både små och stora saker, det kan vara som jag hörde ett exempel på att välja mellan att Gå en promenad med en vän till att Ligga i soffan och kolla på film och jag kan inte bestämma mig för vilket, allt bara låser sig!
Kan tänka mig att det är svårt att förstå men det kan ofta bli ett oöverstigligt hinder.

Här lägger jag in en video från Youtube med Kristen Bell som bra beskriver det jag inte kan sätta ord på, vill du förstå mig så se den!

Minne!

Min nästa del som jag inte skrivit så mycket om, kanske inte något alls är att jag upplever att jag alltid haft extremt dåligt minne för det mesta saker.

Det skulle ta för mycket tid och utrymme för att beskriva det här med detta är en stor del i min min självkänsla och bilden av mig själv för jag har så svårt att lära mig saker och att minnas dom så jag har för första gången fått starta en undersökning på om man på medicinsk väg kan hitta något som kan förklara min bild av detta.

Jag började igen via husläkaren att göra ett prov för Testosteronvärde och dessa var normala, sedan en röntgen av min hjärna (Datortomografi) tror jag det var och den visade heller inget onormalt.
Vidare till en minnes test på grundläggandenivå med en sköterska som var ganska normal där vissa svar var lite annorlunda/onormala och man behöver kontrollera mer.

Så då är vi framme idag och en remiss har gått för en djupare minnesundersökning med prover på Mälarsjukhuset, den kan ta lite tid så jag räknar med att jag efter sommaren kommer ta upp minnesfrågan och medicin med min husläkare.

Så vi säger att det är 22 maj idag och jag mår klart bättre idag än för 1 år sedan och ännu bättre än för 2 år sedan.
Men jag har en lång bit att gå kvar troligen då medicin och minnes test är en del i hur jag mår och har mått, nu fortsätter vi med psykolog och rota mer i mitt liv så får vi se vad jag orkar med och hur det går, mitt liv är bättre men långt ifrån bra och behagligt på vad jag uppfattar som en normal nivå, inte klackarna i taket bra bara en form av normalitet, DET hoppas jag att jag kan nå fram till.

Misslyckades…

Det var så jag tänkte när jag mitt i natten i förrgår gav upp att försöka sova och kände mig tvungen att äta något, men möjligen ledde det till en variant av diet som kan fungera också?

Jag lyckades hålla mig i nästan 3 dygn på c.a 600 kcal/dag, i förrgår kväll kunde jag inte sova för hungern var för stor så jag kände mig tvungen att äta något för att kunna slappna av och sova.

Nästa morgon tänkte jag på hur jag skulle göra och funderade på om jag kunde hålla dieten dom dagar då jag jobbar, det är nämligen mycket lättare när man är distraherad med att göra saker som tex arbetet, så igår morse körde jag vidare på Nutrilett hela dagen fram till jag kom hem vid 16 tiden och då åt jag normalt.

Idag och i morgon är jag ledig så tanken är att äta som vanligt men att till helgen (lördag och söndag) försöka att köra dieten igen osv…

Jag har aldrig gjort på detta sätt tidigare och är lite tveksam till om det fungerar då just specifikt viktnedgång är målet, jag mår ju inte dåligt av min ”normala” diet så istället för att ge upp fullständigt testar jag en ny modell och ser hur det fungerar.

Jag startade på 104,9 och är nu på 103,7 (igår 103,3) så vi får se hur det funkar som sagt, jag tror att detta ”kilo” jag tappat är en form av illusion och att det kommer tillbaka men vi får se efter b1 vecka eller så.

Minns ni vad Svullo sa? ”För fet för ett fu..”

Svullos humor eller vad man nu vill kalla det kanske var barnslig och tramsig och allt möjligt, han var och är inte någon husgud hos mig men jag mins låttexten ”för fet för ett fuck” och jag skulle gärna byta ut Fuck mot en Kram…

Vad jag menar är att det är otäckt vad man kan vänja sig vid, jag är van att i nästan hela mitt liv ha minimal kontakt med andra människor, tex kramar, och då kan man ju tänka sig hur långt bort någon mer intim närhet är?

Jag vill säga att jag inte har någon rätt till det, det är inte en mänsklig rättighet att få känna närhet tror jag, men jag saknar det lika fullt, vet du vad jag gör som är så härligt för att få lite närhet? går till frisören var 6 vecka.

Nu har vi haft Corona i över ett år och jag har inte kramat någon alls på denna tid, ingen!

För att återknyta till rubriken och orsaken till att jag skriver detta nu, ”för fet” det är jag, oattraktiv och nästan lite osmaklig rent kroppsligt, så känner jag om mig själv även om ingen sagt det till mig.

Så idag började jag med det jag har planerat i flera månader, att försöka gå ner till under 100 kg!

Jag har börjat med en 3 veckors kur Nutrilett (VLCD = Very Low Calorie Diet) och nu på kvällen är det första dagen och det har gått ok, jag har ätit straxt under 600 kcal över dagen och skall försöka…hålla det i 3 veckor, det kan resultera i en viktnedgång på 5-7 kilo.

När jag vägde mig i morse så vägde jag 105,1 om jag minns rätt, jag är 175 cm lång så jag tror att en idealvikt kan vara vid 85 kg c.a men jag vet inte riktigt.

2013 vägde jag 155 kg och gjorde en Gastric Bypass och gick ner som minst till 93 eller 94 kg så på 8 år har jag inte gått upp så mycket men när jag ser mig i spegeln är det nästan groteskt hur stor min mage är, till det att jag gjorde en buk plastig för 2 år sedan och den gick bra men jag ser rätt jävlig ut för den var rent funktionell och väldigt lite estetik.

Jag vet att det låter absurt att jag inte får en kram för att jag väger över 100 kg och det är inte det jag säger, det jag säger är att jag skulle vilja vara i lite bättre form och ha lite mindre belastning på leder och tex knän samt se lite mindre grotesk ut.

Håll tummarna att jag orkar hålla ut och mår lite bättre!

Kanske en bra beskrivning av att må skitdåligt?

Jag lyssnade nyligen på podden ”Värvet” där Joar Bendjelloul var gäst och dom talar om känslan och i familjen när Joars bror Malik tog sitt liv, Kristoffer Triumf berättar dom om en beskrivning av det måendet han hörde Sofia Helin hade givit som fastnade i mitt huvud.

Tänk dig att du håller handen på en spisplatta som blir varmare och varmare, alla runt omkring dig säger åt dig att hålla kvar handen och du gör det så länga du kan till du inte längre kan…

Jag får för mig att för en person som aldrig mått riktigt dåligt kanske detta kan närma sig en beskrivning av hur det kan vara?

Hur mår jag själv då just nu? detta kan ju verka som att det är riktigt dåligt? men det är det inte!
Det är nog bättre än det varit på länge.

Jag går nu på max dos av medicinen sedan snart 2 veckor och även om det inte är en överväldigande känsla av välmående, eller att Poff nu är allt bra så är jag på en annan mental plats, det är som att jag inte ens KAN tänka dom mörkaste tankarna, jävligt konstigt, nu är det mer som att en dag är tråkig, lite seg men jag är inte helt handfallen.

Ja vi får se hur detta går, det är ju inte bara medicin som löser detta det är bara en hjälp av många steg.

Tänk på dina tankar?

Jag går sedan något år hos en terapeut och en sak jag ofta får frågor om är, när något är jobbigt eller svårt att försöka beskriva känslan och fundera på vad den beror?

Detta är fördjävligt svårt, jag har i hela mitt liv dygnet runt försökt att trycka ner och bort jobbiga känslor och det fungerar till en viss gräns, det betyder också att jag måste börja på nytt och rota i och försöka se mig själv utifrån och in för att först inse att jag har en känsla som kan ha olika styrka och sedan identifiera den, ibland är det en småsak som i kväll och den kan passera så fort att man nästan inte hinner reflektera över den och än mindre fånga den.

Så här kan jag beskriva det, jag gick av mitt arbetspass sent på torsdag kväll och hade 3 lediga dagar.

En sak jag tänkt på är att prova och bada bastu i nya lägenheten, det kan ju bli grymt att ta en bira eller till och med lite champagne och fira inflyttningen!

idag är det Lördag kväll och det vore väll perfekt? har precis kollat klart på en film på Netflix och vad skall jag göra nu? går in i badrummet och tittar på dörren in till bastun…
Ser att tvätten från morgonen är torr på torkställningen så jag börjar vika den och stoppa in den i skåpet istället…

Mitt i vikandet fångar jag känslan av oro/olust/stress jag vet inte vad jag skall kalla det, men för att prova bastun…jag tror att jag är orolig/fundersam för att jag skall göra fel….för att misslyckas med att bada bastu.
Funderar om det finns en guide på nätet hur man gör det bäst…

Jo det är sant!
Det är ingen stor grej men så här är det ofta för mig, jag blir lätt handlingsförlamad av tanken på att göra något, hur sjukt är inte det!

Detta är nog inte första gången jag fångat in en Känsla och en form av möjlig Orsak, kanske lär jag mig något av detta?

Skål!

6 veckor senare

Måndag morgon på väg till arbetet

Idag är det 6 veckor sedan jag vandrade in på plastikavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset.

Detta är någon form av tillbakablick på hur det gick och hur det känns idag.

Operationsdagen och dom 2 dagar jag låg på sjukhuset gick bättre än förväntat, jag blödde ganska mycket i dränaget och vad det beror på är jag inte helt säker på men antagligen på grund av att blodkärlen blir tjockare när man är överviktig, och när man går ner i vikt så återgår dom inte, och jag vägde ju för lite mer än 6 år sedan 150 kg.

Hemkommen blev jag sjukskriven i 4 veckor vilket är 1 vecka mer än standard, det högra dränaget drogs efter drygt 1 vecka och det högra efter nästan 3 veckor och det var det som lade till en extra veckas sjukskrivning.

Det var mest bökigt att bära runt på dränagepåsarna och hålla ordning på slangarna, jag fick sova enbart på rygg vilket var mycket ovant men det funkade jag sov bra om än lite färre timmar än i vanliga fall.

Det som överraskad mig mest var att jag inte behövde någon smärtstillande medicin över huvud taget, varken på sjukhuset efter operationen eller hemma, jag har ett stort lager med tabletter jag tog ut för säkerhets skull men inte behövde!

Det som gladde mig mest och som jag var lite orolig för var att få en infektion i såren, men jag klarade mig helt utan det, jag har ju haft infektioner vid tidigare operationer men nu slapp jag det helt vilket var en enorm lättnad!

Under hela tiden efter operationen har jag burit en Gördel, som ett brett bandage man sätter runt magen med kardborrband, den sitter med ett ganska hårt tryck för att bland annat hjälpa och stödja buken, men också pressa ut sårvätska och blod och på så sätt minska svullnaden.
Efter 3 veckor behöver jag bara ha den på dagtid och idag efter 6 veckor får jag ta bort den helt och hållet.

Då jag går mycket samt har lätt för att svettas så har det varit lite jobbigt att ha den och bara haft denna enda som man fått tvätta när tillfälle ges, känns lite ofräscht..

Gördeln har dock en annan effekt att det känns efter ett tag lite tryggt och skönt, den håller som ordning på allt, som en medicinsk kram kanske?

Jag har 4 sår eller ärr, det stora som går från vänster höftben till höger höftben ett riktigt brett ärr som aldrig varit ett problem, det ”läcker” lite från en del på framsidan på magen, det är kanske 2-4 droppar på 5 dagar och beror på att kroppen pressar ut sårvätska där den kommer åt, jag har hela tiden kirurgtejp där som skydd för ärret och det underlättar läkningen, detta skall jag ha i c.a 6 månader.
Sår 2 är naveln som är helt flyttad och satt på en ny plats, den blöder lite också och jag har en kompress i den samt kirurgtejp att fästa med.

Dom sista 2 ärren är efter dränaget och är helt läkta och kräver ingen skötsel.

När jag gick in på operation vägde jag 99 kg och idag väger jag 99 kg och då tog man bort 3 kg hud och fett samt en halv kvadratmeter hud..

Jag vet nu att jag kommer vara svullen i upp till 1 år, på 3 månader är allt tillbaka om man har extrem tur, 6 månader är allt bort är normaltiden men det kan också ta upp till 1 år innan allt är läkt.
Denna tidsram är längre än vad jag trodde, eller så lyssnade jag inte när dom sa det vilket absolut är möjligt.
Magen är som en ballong, ganska hård och liknar lite en gravidmage, jag har ingen känsel på en ganska stor del.

Många får tillbaka känseln helt eller delvis under dom kommande åren, det känns lite underligt, aningen obehagligt att inte ha känsel.
Jag funderar rätt mycket på hur mycket magen kommer minska för som det är nu har jag massor av vätska under huden och det är svårare nu än tidigare att knäppa byxorna med bältet på jobb byxorna vilket känns lite bökigt.

Över lag känns allt bra, jag känner och tänker ju på magen hela tiden och så kommer det nog att vara en lång tid, när jag sover på sida drar och stretar det lite i magen men gör inte ont.

vad händer nu då? ja det är tiden och kroppen som får arbeta och göra sitt, jag försöker leva så normalt jag kan, nu när jag inte har gördeln kan jag börja återgå till mina normala promenader och svettas bäst jag vill.

Jag hoppas att magen drar ihop sig lite mer för nu ser jag konstig ut, jag ”ser” verkligen opererad ut för jag är ju fortfarande en tjockis, det ser konstigt ut om jag står naken för jag har en ”bullmage” och den nedre delen är ”fixad” så det ser märkligt ut.
men så var ju detta en funktionell operation och en väldigt lite bit estetik, och funktionellt verkar den vara mycket lyckad, det estetisk får vi väl tiden utvisa.

Jag känner mig rätt ok gällande operationen, känslomässigt i övrigt är det lite upp och ner, jobbet är fortfarande tråkigt men funkar, jag går hos min psykolog och det är bra.

Nu är jag ledig i några dagar sedan blir det 2 nätter på jobbet och efter det semester, känns skönt!

Gör inte samma misstag två gånger!

Ett gammalt uttryck som jag hört så många gånger, nyss hörde jag det i ett sammanhang och tänkte till lite, på vad det innebär.

Som det är skrivet så ”skall” man inte göra misstaget två gånger, det står inte försök eller undvik, och visst det är ett uttryck, ett visdomsord, och jag funderar på vad för visdom det kan ligga i det och var det kommer ifrån?

Jag antar att genom att inte göra samma misstag två gånger blir man bättre och bättre och man ökar chansen att lyckas bättre men vad man nu gör, om man gör en sak flera gånger?

men det svåra borde väl vara att se vad man gjort fel och kanske framför allt varför man gjorde fel, alltså analyser händelsen för att förstå förloppet?

Jag har ett exempel.

Jag har arbetat måndag, tisdag och onsdag denna vecka och är nu ledig torsdag och fredag sedan jobb igen lördag till och med tisdag.
Igår hade jag en dag som jag inte gillar, känslomässigt var den som en berg och dalbana, jag var inte super deppig men inte heller glad, mest håglös och handlingsförlamad och vissa stunder nästan illamående och med en lätt huvudvärk i bakgrunden.

Vad var orsaken, det enkla svaret är ”en sådan dag bara” och gå vidare
Eller så var det en förkylning/influensa som försökte slå till men som kroppen motarbetade och vann, som är över på ett dygn.
Eller mer mentalt, tråkigt liv, dålig självkänsla, nedtyngd av livet och vad som borde göras.

Allt jag funderade på och gjorde var tråkigt och meningslöst, jag bokade in tid med banken för ett ekonomiskt samtal om en möjlig försäljning av lägenheten och köp av hus jag talat om tidigare.

Ringde plastikavdelningen och sjuksköterskan för rådgivning om läkningen efter operationen.

Fixade försäkringen på båda mina hojar inför ombyggnaden i garaget

Spelade Warframe

Kollade på Breaking Bad på Netflix

Allt gick som på automatik, jag bara gör det och det känns bara oengagerande.

Det är här analysen skall komma in, jag skulle vilja tro att det bara var en sådan dag, en dag då jag var seg och trött men jag brottas ofta med att göra dessa vardagliga bedömningar, när man skall ta sig i kragen och rycka upp sig och när man skall vara snäll mot sig själv?

Just idag känns det lite bättre, jag skall snart till tvättstugan, garagearbetet är klart så jag kan köra in mina hojar (när jag körde ut dom även om det bara var några meter kände jag mig gladare…)

jag har så förbannat svårt att LÄRA MIG AV MINA POSITIVA ELLER NEGATIVA erfarenheter!

Jag kör hoj och flinar som en galning nästan varje gång och ändå sätter jag upp små hinder allt som oftast när jag funderar på att dra iväg.
Jag mår bättre av ”bra mat” men bara ibland funkar det att jag väljer det rätta.
Det är härligt att träffa vänner men för ofta känner jag mig pressad och undviker det.
Och så vidare…

Det känns bra att skriva detta! och det har jag gjort ett tag nu och tror jag kommer fortsätta med.

Det känns bra, och lite jobbigt/ansträngande att gå till samtalen med psykologen, kommer fortsätta med det.

Någon sa att ju mer jag lär mig ju mer inser jag att jag inte förstår (eller något liknande)
Så känns det, jag blir nog klokare sakta, men det känns inte så, jag blir mest förvirrad av det jag lär mig, eller tror mig lära.

14 maj Kungsholmen, Vår!

Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Äntligen är dränaget borta!

För att följa upp och på något sätt avsluta det jag vill kalla ”sjukhus delen” av denna bukplastik operation, så fick jag på 19 dagen efter op ta bort det sista av dom 2 dränage jag hade, jäklar vad skönt!

Jag är inte helt säker på att något inte kan gå fel ännu, det behövs nog en dag eller två till jag ser att kroppen kan ta hand om den faktisk fortsatta blödningen (invärtes) och återhämtning/läkning efter den stora operationen.
Som jag förstår det så kan kroppen hantera den mängd blod och sårvätska kroppen du har kvar inuti och hantera den mumsiga miljö för bakterier att leva i, eller motarbeta infektion skall man säga, så vi får se men jag hoppas.

Vad jag menar med ”sjukhus delen” är att även om jag inte haft ont då blir jag och kanske alla gör likadant, men väldigt försiktig i hur man rör sig, det har varit nära 2-3 ggr att jag fastnat med den nästan 1 meter länga slangen i en skåplucka, eller en stol på ett kafé och om jag inte varit så försiktig kunnat rycka lossa den, jag får lite rysningar när jag tänker på det, burr!
Det är därför det känts som om jag är på sjukhus men i hemma miljö, bra men bökigt.Så nu kan jag röra mig mer oförsiktigt och mer vad man kallar normalt när man är frisk, det är en enorm lättnad.

Jag fick se med en spegel hur naveln ser ut, det ser ut som man gjort ett nytt hål i huden och där sytt fast den gamla naveln, lite rött och lite sårigt men helt normalt tydligen.

Ärret efter operationen ser ut som ett streck/ärr brukar se ut, det är ju nytt så det läker sakta men också det ser ”fint ut”

Man tog bort den medicin jag ätit i lite mer än en vecka som minskar blödningen, och den antibiotika jag äter fortsätter jag med dosen ut.

Nu är det ett dygn kvar till jag får helkropps duscha! och detta med hänsyn till dränagehålen inte själva op ärret.
jag har fått stå med badlakan och handfatet innan i snart 3 veckor, det funkar men är också bökigt, man får in en snitts på det efter lite övning, så i morgon eftermiddag får jag duscha men jag kommer nog vänta en dag extra

Nu får vi se hur sjukskrivningen blir, jag skall börja jobba på torsdag denna vecka men ställde frågan om det är lite tidigt och man skall återkomma idag eller i morgon med besked.
Det skulle kännas bättre med att börja kommande måndag om jag fick bestämma, vilket jag ju inte får, vi får se vad läkaren säger.

Handling talar högre än ord

Jag läste en bok (läste då menar jag lyssnade på talboken för jag får aldrig ro att läsa en fysisk bok nu för tiden)

Den heter ”Konsten att vara snäll” och skriven av Stefan Einhorn

Jag blev mycket påverkad av den och fick flera tankeställare, en av dom mera påtagliga var att jag ”tänker” göra något har nästen inget värde när det ställs emot att ”faktiskt göra något”

Jag försöker ha med det i min vardag och det fungerar väl så där, jag är ju väldigt osäker på mig själv, och mendan jag skriver denna mening skulle jag vilja säga att just min önskan att försöka leva efter denna tanke och inte lyckas särskillt ofta för jag söker bekräftelse innan jag gjort det bevisar att jag talar enormt mycket mer om vad jag skall göra än faktiskt gör det…det är lite knäckande!

Jag såg just nu en video på Youtube från Better Ideas – How Talking About Your Goals is (secretly) Destroying Your Success

Och visst det är lite floskler, lite som att ha ”Carpe Diem” i jättebokstäver på väggen, men om det får en att tänka till men framför allt göra en alldeles så lite förändring kanske det har existensberättigande?

Jag gör 2 saker som jag kommer på snabbt som handlar om 90% prat och 10% aktivitet, och jag vill så gärna att folk skall veta att jag ÄR en sådan person som gör detta.

Köra Motorcykel och Vandra.

Det är fan jobbigt att prata om detta, jag tänker på hur jag vill fixa och göra fint i min lägenhet men aldrig kommer till skott, hur jag vill göra saker på jobbet men inte heller där kommer till skott.

Jag har lovat att försöka vara snällare emot mig själv, och det är väl också en del i detta? så jo jag gör saker, jag har genomgått en stor operation av eget val, jag har genomfört en Stegtävling, jag är bättre på att säga till personer att jag tycker om dom och att dom finns i mitt liv.

I filmen ovan så talar han om hur det känns när han gör saker och inte berättar om dom, eller på sin höjd berättar om dom när man gjort det eller när man hållit på ett längre tag, och jag känner igen att det känns bättre när man redan gjort det och inte berättat om det i förväg.
Samtidigt törstar jag så efter att människor i min omgivning skall tycka jag är en hyfsat bra person…
”Action speek louder then words” kanske stämmer, är det så att jag måste börja vara nöjd med mig själv först, kanske måste jag vara nöjd i mig själv och då kanske mina ”actions” ändå märks utan att jag ropar ut dom?

Fan vad jag blev känslosam plötsligt, jag börjar bli uttråkad av detta stillasittande efter operationen, men nu jävlar är det återbesök 5 i morgon och nu tror jag att dom tar bort dränaget, i morse var det 40 ml över ett dygn och med lite tur ännu mindre i morgon vid kontrollen!