Har lagt märke till en sak

Detta börjar mer likna en dagbok inser jag, en slags inre dialog.

Skall berätta om hur jag kände och tänkte idag, detta är dag 2 jag är ledig efter att ha arbetat 3 dagar / 36 timmar, vilket betyder att jag arbetar igen i morgon så jag ville vila lite var tanken.

Jag har fått en vana som är att jag går och lägger mig rätt tidigt när jag är ledig, ofta runt 21:30-22:00 och stiger upp när klockan ringer varje ledig dag kl 06;30.

I mitt huvud är det lite häftigt att stiga upp tidigt, speciellt sedan jag hala livet varit en kvälls människa och sovit långt in på förmiddagen, men för kanske 5 år sedan började jag stiga upp kl 08:00-08:30 och nu är jag alltså nere vid 06:30.
När jag säger häftigt så menar jag att andra skall imponeras av hur duktig jag är och att jag har hört att c.a 7,5 timmars söm per natt är idealiskt, alltså inte något jag själv kommit fram till direkt.

Alltså i morse går jag upp och kör samma rutin på pricken som jag brukar, tar min medicin, brygger en kopp grönt thé och dricker den framför datorn när jag läser nyheterna, detta tar lite mindre än 1 timme och sedan blir det frukost som också är samma varje dag, en halv banan, granola, pumpa, lin och solrosfrön och en skvätt yoghurt och ringlar lite honung på det.

Ovan är standard för var enda dag om året, nu det märkliga, jag har på min ”att göra lista” Tvätta bilen, så jag åker iväg och gör det på mitt vanliga ställe, dammsuger och tvättar, klockan är nu inte ens 10 på förmiddagen och jag skulle kunna åka hem och ta en tur med min nya motorcykel….och här kommer grejen, det blir för mycket, jag vill bara hem och göra ingenting. (vilket jag också gör)

Vad är då konstigt med detta? jo det är min ”ork” eller ”stress” det är som en blockering, jag blir jätterädd för att saker skall bli jobbiga, så min trygga plats blir att inte göra något och må dåligt av det.

Detta beteende händer jätte ofta och jag begriper inte varför, jag förstår det absurda i det men jag är som slav under det, i alla sammanhang jag kan tänka mig är jag livrädd för att fastna i något jag inte orkar, kan vara social situationer eller vad som helst.

Jag vet att depression kan påverka hur man orkar ta tag i saker men jag undrar om det är detta man menar då?

Jävligt skumt!

Bryr mig inte

Den senaste tiden, någon månad tror jag så har jag märkt att jag inte bryr mig om saker, det mesta tror jag man kan säga, och jag bryr mig inte om att jag inte bryr mig…

Jo visst bryr jag mig på någon nivå, att jag skriver nu bevisar ju det, men inte på ett sätt att jag gör något åt det, och vet inte vad jag mer skall göra när jag äter medicin och går i terapi?

Förut brukade jag fly in i datorspelens värld och det var ganska ofta kul och något jag såg fram emot, men på det senaste halvåret spelar jag ingenting och det har inte hänt under hal mitt vuxna liv.

Min psykolog sa att när man förtränger saker så upplevs det su inte direkt som problem just för att man trycker bort dom, och när man senare försöker rota i problemen och arbeta med dom så kan man må sämre när dom kommer upp i ljuset, vet inte om det har med saken att göra?

Jag har funderat på varför jag inte sjukskriver mig och vilar upp mig lite, när jag var yngre sjukskrev jag mig ganska ofta men så hände något och jag började sköt mitt jobb, sedan hade jag problem att sköta min ekonomi och efter ett tag började sköta den också, hyffsat åtminstone och nu funkar den ganska ok.
Vad jag vill säga att jag orkar inte ens missköta mig, jag bryr mig inte.

Idag är jag ledig och jag försöker bara att få dagen att gå så jag kan lägga mig och gå upp och göra samma sak igen för att gå till jobbet på måndag igen.

Började med min medicin den 26 januari och ökade dosen ett steg den 26 februari och idag den 20 mars är det i stort sett samma mående som efter 1 vecka på medicin, lite bättre men ingen stor förändring.

Min bror har det riktigt jobbigt också, han har en sambo som fått bröstcancer och blev tvungen att ta bort ena bröstet och nu är hon hemma sedan någon dag och det verkar ha gått ok men dom väntar på en analys.
Och bror min har fått veta att han har en cysta i käken när han gjorde en undersökning får att se varför han under en längre tid har ont i just tänder/käke, nu tror man inte cystan är orsaken till smärtan men man upptäckte den då och han vet inte vad som nu händer..

Och jag gör ingen ting, vet verkligen inte vad jag skall göra, som fastfrusen.

Min pappa och jag är som vanligt inte i ett harmoniskt läge, jag sa att NU får det vara nog jag vill inte ha någon kpntakt med dig för lite mer än en vecka sedan, jag måste fokusera på mig själv och kan inte leva upp till hans förväntningar på mig…har aldrig gjort på detta sätt tidigare.

Inte mycket som är bra just nu.

En ny dag

Fan vad jag blev aktiv på bloggen den senaste tiden…

Igår var det en helt normal dag, man kan nog tro att jag var jäkligt deppig just då men det var jag inte, det är nog som många säger att alkohol släpper på lite spärrar och då skrev jag rakt ut vad jag känner, och det mesta om inte allt är fortfarande som jag känner.

En sak jag glömde var en bild, så här kommer den och den tillhör då gårdagens post När andan faller på.

Det är PRECIS så!

Jag fick en insikt som jag tror jag skrivit om förut och det har att göra med terapi eller när man kommer till insikt och fundering om ens liv.

Att gräva i saker som är jobbigt gör inte alltid att man mår bättre även om det är syftet att till slut nå fram till, ofta skjuter man ifrån sig jobbiga tankar och händelser eller problem och till viss del hjälper ju det, man tänker inte på dom och det upplevs som en form av lättnad, nästan som en säkerhetsventil när trycket blir för stort eller man inte vet hur man skall hantera det.

När man börjar gräva och titta på saker och försöker att hantera dessa saker så är möjligheten eller risken att man mår sämre för nu är det uppe i ljuset…

Detta hade jag aldrig tänkt på och hade jag vetat det innan hade jag möjligen aldrig tagit steget att börja rota i mig själv?

Vanbot – Ringing

Underbart jag vann! eller hur det egentligen kändes

Jag har skjutit upp att skriva detta för jag vet inte hur jag skall formulera det så att det inte låter konstigt, du får väl lita på att det var så här jag kände?

Alltså detta hänvisar till (Stegtävling 2, Stegtävling 2 närmar sig slutet och Stegtävling 2 och 2 dagar kvar )

En god vän och jag som gör ett andra försök att under en månad avverka mest steg.
Vi gjorde ett test kanske man kan kalla det i december 10-31 december så inte en hel månad (372 951 steg)
Nu skulle vi göra det ”på riktigt”

För lång orkar inte läsa eller TL:DR : Jag vann och det kändes inte så bra som jag hade hoppats på, vet inte varför och jag försöker inte vara ödmjuk eller så, jag är nog bara så van vid att förlora men kanske mest av allt sakna tilltro till vad jag kan göra.
Så om min vän hade vunnit hade det nog känts mer vant.

Garmin Connect resultat
614 705 steg och c.a 480 km över 31 dagar

Detta är den långa berättelsen om du orkat ända hit.

Detta är en videodagbok över dom 2 sista dagarna 30 och 31 mars
9 tillfallen där jag berättar hur det känns inför avslutningen
Filmen är inte redigerad så den är 18 min lång men vill du veta hur jag tänker och känner har du chansen här.

1 mars går jag ganska normala 16525 steg vilket är 13,2 km och tänker att detta går ju bra, se det som ett maraton och var inställd på att ha en stabil ganska högt steg/dag, min vän kommer absolut att köra hårt.

3 mars Karlbergskanelen Kungsholmen

Och dom första 2 veckorna är bara lite över en normal månad.

Eftersom många dagar denna månad är arbetsdagar så måste detta passa in i vardagen, och jobbar man som jag ofta gör 06:30-18:15 så är det inte mycket tid kvar att nöta steg innan man måste laga mat och sova inför nästa dag, eller det är åtminstone min förklaring till min något sega start.

Någonstans mitt i månaden slår min vän i med att en dag avsluta med att ligga dryga 40 000 steg för mig, det är en halv normalvecka i steg för mig…

12 mars Västerbron på väg mot Södermalm

Nu börjar jag ta i och då våra klockor är med hela tiden och ständigt uppdaterar våra steg är det svårt att ”smyga ifrån” utan att den andra märker det och kan kontra.

Wallins Bageri & Konditori Ringvägen 109 min nya favorit och ett givet stop
Wallins Bageri & Konditori

Jag går från och till jobbet och på jobbet sitter jag stilla så där får man ingen hjälp, på ledigheten hittar jag en rutt på dryga 20 km som jag nöter varje ledig dag, när det är 5 dagar kvar ser jag i schemat att jag går av mitt arbetspass den 29 mars och har 30 och 31 mars ledig och det är där finns en chans att ”bita ihop” och köra.

19 mars Lindarängsvägen Gärdet

Jag börjar fundera på hur jag skall lägga upp det, jag går normalt alltid bara 1 gång per dag, aldrig 2 gånger, och jag går vanligtvis förmiddag eller fram till lunch vilket gör att det går att vara taktisk och avvakta till eftermiddagen och på förhand veta vad man går emot.

I filmen ovan ser du min dagbok över dom 2 sista dagarna.

Lördag den 30 mars planerar jag för en förmiddags tur och en kvällstur och det funkar, jag kommer hem från första turen en bit efter lunch, äter och vilar och drar ut en andra sväng på kvällen med målet straxt över 40 000 steg på dagen (mitt tidigare rekord på ett dygn är 36 000 steg när jag gick Sörmlandsleden förra sommaren.

Resultatet av lördagen blir 50 000 steg och 40 km, klart över vad jag någonsin gått!
Inför söndagen blir målet att gå 1 runda runt lunchtid och nöja mig med det, jag är rent allmänt ganska sliten och seg (innan dessa 2 avslutningsdagar)
Och jag vet vid detta laget att jag inte kommer orka ta i så mycket för att ta igen kompisens försprång men att jag gjort ett gott försök.

Söndag 31 mars

31 mars Västerbron mot Södermalm

Jag är väldigt överraskad av att jag känner mig så pigg, inte alls seg och trött!

Denna dag blir det 1 runda på dryga 20 km, så ser planen ut.

Runt 15 tiden är jag hemma och jag skrapade ihop +30 000 steg på ”känsla och bit ihop” och det är jag jävligt nöjd med, jag har en massa saker som måste göras hemma inför arbetet på måndagen, så jag avslutar och går in och min klocka synkar upp mot molnet.
En stund efter det går min gode kombattant om mig igen…och jag fortsätter med att göra matlådor hemma inför kommande arbetsvecka.

MEN så kommer inspirationen och motivationen och orden ”bit ihop” ekar i bakhuvet, inte på ett negativt sätt nu utan helt klart som en sporre, jag förstår nu att jag har lyssnat på kroppen och inte gått sönder, jag har skött jobbet och tävlingen samtidigt och viktigast av allt det har varit mest spännande och roligt med några sega dippar i orken.

Så sent på söndag kväll går jag ut igen och kommer hem och avslutar med.

Steg: 614 705 steg från 1 till 31 Mars 2019
Sträcka 489,7 km från 1 till 31 Mars 2019

Statistik
Första veckan (1-3 mars) 42,9 km
Andra veckan (4-10 mars) 82,6 km
Tredje veckan (11-17 mars) 88,9 km
Fjärde veckan (18-24 mars) 114,6 km
Femte veckan (25-31 mars) 160,7 km
Totalt 489,7 km

Måndag den 1 april har jag vunnit!
Det känns konstigt, det känns lite jobbigt, tror inte riktigt det är sant, varför känner jag så här?

Jag tror att jag är så van att nedvärdera nästan allt jag gör att jag hade föredragit det gamla vanliga invanda att min vän hade vunnit, han skulle kunna hantera det på ett bra sätt till skillnad mot mig så får massa konstiga känslor, stigen jag gått under nästan hela mitt liv är så invand och välkänd att jag verkar föredra den före den oväntade och konstiga känslan att prestera och vinna? jag tror det är en av orsakerna.

När jag pratar med min vän efter han skrivit en mycket fin post på Facebook och delat med mig och alla sina vänner där han gratulerar mig och berättar om sin väg fram så verkar det så självklart att det är så man reagerar som en riktig människa.
Jag skall försöka arbeta med att också bli bättre på vara lite snällare mot mig själv det lovar jag!

Detta är skrivet fritt ur hjärtat och filmen ovan är ärligt menad, tack till ni som läser detta.

Tack till min gode vän som är ett fantastisk vän och en stor orsaken till att jag genomförde detta.

Mina älskade Ghost Brooks löparskor!

Stegtävling 2 och 2 dagar kvar

Idag gick jag hem från jobbet kl 17:30 och tog igen den nödvändiga ”omvägen” hem för att få steg…
Nu är det jobbigt, jag har inte ont, stegen är inte speciellt tunga, jag känner mig pigg på dagarna på jobbet, men jag är mentalt trött på tävlingen och jag tror jag är fysiskt trött också bara att jag vägrar inse det för jag får inte sova nog.

På vägen hem vet jag att min kompis ligger drygt 40000 steg framför mig, han har mest sannolikt avslutat kvällen innan jag går hem så jag kommer knapra in steg.

På vägen hem som idag blir till och från jobbet 19500 steg (15,6 km) och jag tänker, Jag ger upp, detta är för slitsamt, jag hinner inte ens laga mat till jobbet…och ändå tar jag stegen hem.

idag har jag totalt 520 000 steg under Mars, min vän ligger på 550 000 steg, att ta igen och gå 30000 steg och dra ifrån är fan inte möjligt!

Är det så här att tävla? när kommer det roliga?

Stegtävling 2 närmar sig slutet

Den stegtävling som jag och en god vän kompistävlar i börjar närma sig slutet, 31 mars är sista dagen för tävlingen men också dagen för sommartid så det passar ju bra, men jag är också ledig den 30 och 31 mars så då får jag ta i utav bara hel….

Fram till idag den 25 mars är jag uppe i 426 227 steg, vilket är c.a 32 mil.

När jag slår ut det ser man enkelt hur stegen har ökat vecka för vecka, från c.a 85 tusen till en bit över 110 tusen steg.

Min kombattant ligger nu på 461 313 steg så nu är det svårt på riktigt, inte som förra gången i december då jag var ledig mycket och kunde överraska, nu är det på riktigt och jag får inget gratis.
För några dagar sedan gick han över 40000 steg på en dag jisses!
Jag ligger på 36000 steg som rekord och det är fan bra, och det var när vi gick Sörmlandsleden tillsammans

Jag har 4 lediga dagar att trycka på ordentligt, resten av tiden jobbar jag så då orkar jag inte med mer än 10000-18000 steg om dagen och det är nog inte tillräckligt för att komma ikapp och förbi? men vi får se jag ger inte upp!

Norrbro 24 mars på kvällen omväg på väg hem från jobbet
Gråhäger kanske? i Strömmen vid Norrbro

Det känns bra att gå mesta dels av tiden, det ÄR jobbigt vissa stunder, jag blir trött i fötterna i mina vanliga vinterskor men har nu bytt till joggingskor som är klart bättre.
Har haft lite känning under främre trampdynan på vänster fot om jag minns rätt, det känns som man har trampat bort dämpningen i själva trampdynan, men det är hanterbart.

Jag skall erkänna att jag blir lite stressad av att tävla, och det är fan en dubbel känsla för jag vill ju också hitta något jag är bra på, så det är både bra och dåligt.
Det känns som att jag är ganska stark.

Denna sista vecka måste jag nog gå över 150 000 steg för att ha en chans, vi får se hur jag orkar.

Operationen närmar sig

Jag har tidigare i en post (Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst) skrivit om att jag gjort en fetmaoperation, en så kallad Gastrisk bypass-operation.

Nu ett antal år senare och ganska stabil i vikten har jag beslutat att ta ett steg till, nämligen en plastik operation för att ta bort överflödig och lös hud på framsidan av magen.

Jag vägde 150 kg när jag opererade mig och idag väger jag 101 kg vilket är 6-7 kilo mer än det lägsta jag varit nere på.

Att operera sig på detta sätt är inget jag längtat efter, det är mest en funktionell operation för mig, jag har så pass mycket lös hud fram på magen att det är besvärligt mer tex byxor och bälte, jag får liksom stoppa ner magen i byxorna eller låta den hänga över, vilket gör att byxor sitter dåligt och har jag skjorta nedstoppad i byxorna ser det för jävligt ut och är obekvämt.
Sommaren som var hade jag ganska stort obehag av att man blir svettig i hudvecken och det känns ofräscht och jag får lätt irritationer på huden som kliar.
Men det är så klar en estetisk fråga också, inte så att jag undviker eller är rädd för att ta av mig på överkroppen vid tex bad, men mer som att det ser fult ut, och försöker jag se prydlig ut är det som att ha snygga kläder på sig men med en ful eller opassande del som förstör mycket av helheten, jag är ju ingen snygging så jag får fan försöka allt jag kan för att se ens lite respektabel ut…

Jag är inte orolig för själva operationen utan mer för möjliga komplikationer efteråt, som tex infektion, ful ärr bildning då jag har en genetisk disposition för Hypertrofiska ärr.
Det gör att det finns en risk att ett är efter att det har läkte ändå fortsätter att försöka reparera skadan fast än den redan är läkt, ärret blir rött och kan klia.
Jag har inte fått fram vad min risk för att ett ärr hos mig reagerar på detta sätt men risken finns och det är en ganska påtaglig oro för mig, jag har idag ett ärr på min axel efter att jag bröt den som reagerat på just det sättet, men också dom flesta ärren har inte gjort det, så vi får se hur det går denna gång, beslutet är fattat.

Den 17 April kommer jag att opereras, efter det en beräknad sjukskrivning på 2-4 veckor samt att bära en gördel i c.a 6 veckor.
Operation kommer ske på Karolinska Universitetssjukhuset Klinik för Rekonstruktiv Plastikkirurgi.

Operationen blir en så kallad Klassisk bukplastik, det innebär att på just mig som har mest eller nästan all lös hud fram på magen och mycket lite på sidor och rygg, kommer man att utföra ingreppet på framsidan av magen, visuellt lite som en ”glad mun” om du föreställer dig ingreppet så.

När jag i November 2018 var för bedömning för OM jag kvalificerade mig för detta ingrep så ville läkaren får en second opinion och en kirurg kom in och hennes reaktion var klar ”detta kommer att innebära en stor förbättring för dig”
Detta och att jag funderat i drygt 1 år gjorde att jag bestämde mig för att satsa på detta och hoppas att det går bra.

Förutom riskerna med operationen gällande ärr och infektion så är det ju också i mitten av april och räknar man på den kommande sommaren och semester, bad, vandring och motorcykel åkande så är det lite tight med tid, men jag har verkligen försökt tajma detta på bästa sätt, normal väntetid från besked är 4-6 månader och det är där jag ligger.

Kommer detta att påverka hur jag mår? jag vet inte, kanske, jag hoppas det!

Stegtävling 2

Under december hade jag en stegtävling som jag skrev om 372 951

Det var en god vän som utmanade mig och vi gick under lite mindre än fulla december månad, och det blev just 372 951 steg för min del.

Att jag vann med en liten marginal hade nog mest med att jag hade många lediga dagar och kunde gå på sista dagen nyårsafton då han hade familjeliv att fokusera på, men lite spännande och kul var det skall jag erkänna.

Nu har jag blivit utmanad igen och nu är det hela Mars månad som gäller, och den som går flest steg vinner.

Idag är det 12 mars och jag har gjort 183 782 steg och jag har legat i rätt bra, fram till nu har jag haft 2-3 inaktiva dagar så jag kunde ligga 20-30k steg högre men det känns helt ok för jag är lite fundersam om ”att gå” kan vara lite av en flykt, precis som att äta, spela spel och liknande kan vara, jag går nog lite som en trygghets grej, jag vet nu att jag kan och då glömmer jag för en stund att jag har andra problem som jag inte tar tag i…

Att gå funkar jäkligt bra för mig fast jag väger dryga 100 kg, jag har dock märkt denna vinter att jag ibland och ganska kortvarigt, får en konstig känsla under främre trampdyna på vänster fot, det märks mest då jag går lite längre sträcka i en följd, runt 8-12 km kanske.
Igår var jag hos Gå & Löpkliniken på Odengatan och fick lite råd om inläggssula, den kostar dock 650 kr/par så jag kände att jag vill fundera på det lite.
Fick också veta att som jag länge känt att gå i Joggingskor inte är fel, vilket jag hart hört ATT det är? dom sa att det är alldeles utmärkt att gå i en joggingsko!

Just nu håller jag på med tvättstugan och det är runt 5 minusgrader ute men sol, är dock redigt utled på kylan men skall ut och gå ändå, får se hur långt det blir, igår blev det c.a 20 km.

Jag skall försöka gå längre än jag gjorde i december och ge min kompis en redig match, och samtidigt inte gå så att jag får ont eller att det blir tråkigt, för känslan att gå vill jag inte tappa för en tävling!

Söndag 3 mars – Kungsholmen runt