Medicin och Minne

Dax att skriva lite om hur det går med medicineringen och öka ut det men mitt av mig upplevda extremt dåliga minne.

Härom dagen så hade jag ”telefonbesök” med min husläkare där vi skulle se hur det går med min medicin (Escitalopram) och efter det gå igenom min minnesutredning jag är mitt i.

Jag började med 5 mg den 26 januari 2021 och kände ganska fort en lite förändring till det bättre, den var inte stor men märkbar.
Jag ökade till 10 mg för att få mer effekt men inte mycket hände så vi siktade mot max dos på 20 mg via 15 mg för att inte öka för fort.

Nu är jag på 20 mg och har gått på det i c.a 3 veckor och om jag skall beskriva hur jag mår så är det förbaskat svårt, jag måste känna och minnas hur jag känt för kanske 1 år sedan och relatera det till för 3 månader sedan osv, inte lätt för mig då jag bar vill må bra eller bättre, jag vill bara fly från denna outhärdliga situation som jag varit i kansk15-20 år eller längre…
Så att fokusera och se klart på en förändring är väldigt svårt, men jag försöker och kan säga så här.

Dom mörkaste tankarna jag haft att med en regelbundenhet tänka på självmord och hur det skulle vara och OM jag hade något att förlora på att försvinna inte längre dyker upp.
Jag vill påpeka att jag aldrig direkt planerat att ta mitt liv, jag har däremot känt att för mig skulle det vara skönt att slippa lidandet och att när allt är slut så är jag ju borta och vet inte om att jag har förlorat något, men jag har aldrig tex stått på en bro, eller vid tågrälsen och funderat på att ta språnget, men tanken har ofta funnit som en möjlig väg ut.

Den tanken kan jag inte minnas att jag haft en enda gång sedan jag började med medicinen, det är som att ”jag inte når fram till den” jag kan tänka ”självmord” men jag får inte grepp om den för mig själv? låter det konstigt? kanske men så känns det, den känns oåtkomlig.

Och detta är ju en form av lättnad, så jag tror absolut att medicinen gör något!

Jag och min husläkare kommer fram till att jag fortsätter med denna dos över sommaren så att vi låter tiden gå och se hur det går och detta var mitt förslag, känns rimligt.

Det finns biverkningar men den enda jag påverkas av är den mycket stora sexuella förmågan som är säkert gått ner med 75% och då talar jag om slutmålet bara, känslan och lusten finns om än dämpad men det är mycket svårt att ”gå i mål”
Det känns som även om det är frustrerande så kanske det är ett pris jag måste betala för en tid? vi får se.

Jag mår alltså bättre idag men jag har stora svårigheter med att komma igång med saker och få saker gjorda och det är extremt svårt att förstå varför, kanske en form av ångest över både små och stora saker, det kan vara som jag hörde ett exempel på att välja mellan att Gå en promenad med en vän till att Ligga i soffan och kolla på film och jag kan inte bestämma mig för vilket, allt bara låser sig!
Kan tänka mig att det är svårt att förstå men det kan ofta bli ett oöverstigligt hinder.

Här lägger jag in en video från Youtube med Kristen Bell som bra beskriver det jag inte kan sätta ord på, vill du förstå mig så se den!

Minne!

Min nästa del som jag inte skrivit så mycket om, kanske inte något alls är att jag upplever att jag alltid haft extremt dåligt minne för det mesta saker.

Det skulle ta för mycket tid och utrymme för att beskriva det här med detta är en stor del i min min självkänsla och bilden av mig själv för jag har så svårt att lära mig saker och att minnas dom så jag har för första gången fått starta en undersökning på om man på medicinsk väg kan hitta något som kan förklara min bild av detta.

Jag började igen via husläkaren att göra ett prov för Testosteronvärde och dessa var normala, sedan en röntgen av min hjärna (Datortomografi) tror jag det var och den visade heller inget onormalt.
Vidare till en minnes test på grundläggandenivå med en sköterska som var ganska normal där vissa svar var lite annorlunda/onormala och man behöver kontrollera mer.

Så då är vi framme idag och en remiss har gått för en djupare minnesundersökning med prover på Mälarsjukhuset, den kan ta lite tid så jag räknar med att jag efter sommaren kommer ta upp minnesfrågan och medicin med min husläkare.

Så vi säger att det är 22 maj idag och jag mår klart bättre idag än för 1 år sedan och ännu bättre än för 2 år sedan.
Men jag har en lång bit att gå kvar troligen då medicin och minnes test är en del i hur jag mår och har mått, nu fortsätter vi med psykolog och rota mer i mitt liv så får vi se vad jag orkar med och hur det går, mitt liv är bättre men långt ifrån bra och behagligt på vad jag uppfattar som en normal nivå, inte klackarna i taket bra bara en form av normalitet, DET hoppas jag att jag kan nå fram till.

Bryr mig inte

Den senaste tiden, någon månad tror jag så har jag märkt att jag inte bryr mig om saker, det mesta tror jag man kan säga, och jag bryr mig inte om att jag inte bryr mig…

Jo visst bryr jag mig på någon nivå, att jag skriver nu bevisar ju det, men inte på ett sätt att jag gör något åt det, och vet inte vad jag mer skall göra när jag äter medicin och går i terapi?

Förut brukade jag fly in i datorspelens värld och det var ganska ofta kul och något jag såg fram emot, men på det senaste halvåret spelar jag ingenting och det har inte hänt under hal mitt vuxna liv.

Min psykolog sa att när man förtränger saker så upplevs det su inte direkt som problem just för att man trycker bort dom, och när man senare försöker rota i problemen och arbeta med dom så kan man må sämre när dom kommer upp i ljuset, vet inte om det har med saken att göra?

Jag har funderat på varför jag inte sjukskriver mig och vilar upp mig lite, när jag var yngre sjukskrev jag mig ganska ofta men så hände något och jag började sköt mitt jobb, sedan hade jag problem att sköta min ekonomi och efter ett tag började sköta den också, hyffsat åtminstone och nu funkar den ganska ok.
Vad jag vill säga att jag orkar inte ens missköta mig, jag bryr mig inte.

Idag är jag ledig och jag försöker bara att få dagen att gå så jag kan lägga mig och gå upp och göra samma sak igen för att gå till jobbet på måndag igen.

Började med min medicin den 26 januari och ökade dosen ett steg den 26 februari och idag den 20 mars är det i stort sett samma mående som efter 1 vecka på medicin, lite bättre men ingen stor förändring.

Min bror har det riktigt jobbigt också, han har en sambo som fått bröstcancer och blev tvungen att ta bort ena bröstet och nu är hon hemma sedan någon dag och det verkar ha gått ok men dom väntar på en analys.
Och bror min har fått veta att han har en cysta i käken när han gjorde en undersökning får att se varför han under en längre tid har ont i just tänder/käke, nu tror man inte cystan är orsaken till smärtan men man upptäckte den då och han vet inte vad som nu händer..

Och jag gör ingen ting, vet verkligen inte vad jag skall göra, som fastfrusen.

Min pappa och jag är som vanligt inte i ett harmoniskt läge, jag sa att NU får det vara nog jag vill inte ha någon kpntakt med dig för lite mer än en vecka sedan, jag måste fokusera på mig själv och kan inte leva upp till hans förväntningar på mig…har aldrig gjort på detta sätt tidigare.

Inte mycket som är bra just nu.

Och nu då?

I tisdag hade jag ätit min nya medicin i 4 veckor och det känns ungefär som efter första veckan, alltså något bättre men också 2 biverkningar, huvudvärk då och då samt sexualdrift/funktion.

Igår talade jag som planerat med min husläkare och vi ökar dosen från 5 mg till 10 (vilket var planen från början) och så borde det hänt något om 1-2 veckor.

Det känns ok, jag är inte riktigt så stressad som jag var innan jag började, hoppas på en mer märkbar effekt.

Min nya lägenhet, har skrivit kontrakt på den och betalat in handpenningen samt lagt upp lånet så det blir tillträde den 16 april.

Idag beställde jag en fåtölj jag haft mina ögon på länge…. från Mio och heter Timeout, valde svart skin och mörk körsbärsträ med fotpall, blir nog bra som fan tror jag!

Och nu då?
Jag jag vet inte, jag är så less på at må som jag gjort i mer än 20 år, jag känner mig aldrig glad och aldrig ledsen bara nåt jävla stort INGENTING.

Bara skriver…

Jag helt tappat skrivandet här, inte för att det saknas saker att skriva om, det finn massor men jag har mått så jäkla dåligt att sak efter sak tappat värdet och jag orkar inte skriva fastän tanken finns där.

Nu skriver jag enbart för att jag inte kan prata direkt med någon om detta, jag törs inte.

Jag har sedan en ganska lång tid gått hos en psykolog för att få hjälp med hur jag mår, och sedan en dryg månad har vi talat om att jag kanske inte nått dit jag vill att må bättre, jag känner att jag kan inte ta mig ur det djupa hålet jag är i och har funderat på om det är så att jag är sjuk, man säger ju att depression är en sjukdom och jag har aldrig funderat mycket på det men det är säkert så?

Så jag gjorde en fråge-test hos min psykolog där man skulle svara på hur man mått den senaste tiden (1 eller 2 veckor tidsspann om jag minns rätt?)
Och det är ju lite svårt för jag har mått som jag gör nu under större delen av mitt liv, minst 25 år, men jag svarade så gott jag kunde och jag fick 18 eller 19 som resultat och om jag minns rätt är det 5 nivåer och jag hamnade ett steg innan nivå 4 alltså på hög 3:a.

Nu har jag en Husläkare där jag nu bor och vi talade en bra stund om allt detta och kom överens om att prova en medicin ”Escitalopram Teva 5 mg

Som jag förstår det påverkar den Serotonin nivåerna i hjärnan och det påverkar en massa saker, denna medicin är av typen SSRI som skall vara av en typ med minst biverkningar.

I tisdags denna vecka började jag och fy fan vilken ångest dagen innan jag började, jag vill verkligen inte! men vad fan skall jag göra, jag balanserar på ett rakblad och måste bita ihop och försöka, get det en chans…

Tänk OM det är en låg nivå av serotonin jag har och bet enda som behövs är en boost av detta och jag hoppar från en bro utan att ha testat, fy fan jag måste försöka!

Jag både vill och inte vill prata om detta! fatta att jag tar medicin som direkt påverkar hjärnan, det är ju helt absurt!

Om men läser om biverkningar är det många som man kan drabbas av och det är inte så jävl alätt att säga för mig vilka jag fått.
Idag mår jag inte bra, känner mig darrig och orolig.
Häromdagen hade jag svag huvudvärk och jag har känt mig darrig och lite yr, vet inte om det är nervositet eller en biverkning?

Det obehagligaste kommer nu och detta är inget jag borde skriva här men nu gör jag det ändå….

Jag är ju singel och har varit det sedan nästan alltid, så du kan ju gissa hur sexlivet ser ut.. men jag fattar ju att onani inte är skumt och säker lättare för killar on tjejer att tala om, det är liksom avslappning? jag vet att det hjälp mig att slappna av under alla år och har aldrig haft minsta tillstymmelse till problem med erektion eller orgasm, inte en enda gång, förrän igår…

erektionen är precis som vanligt men sedan är det helt totalt stop, inte ens i närheten av orgasm och det är så konstigt att jag inte ens kan förklara det, jag har nog alltid tänkt på det som en fysisk sak men nu verkar det ju vara en mental grej…

Fördjävligt stressande!

Ok om nu någon läser detta så låter det ju som ”men sluta då med medicinen” kanske? jag törs inte så enkelt är det,, jag får inte ge upp innan jag verkligen provat, och samtidigt måste jag balansera allt detta på ett rimligt och sunt sätt så jag inte tippar över och blir sämre, nu känns det som jag skall hålla ut till min tid on en dryg vecka då vi har första uppföljnings samtalet med husläkaren.

Jag lovar här att inte göra något dumt just nu och berättar här om det någonsin går så långt, men det skall jag försöka undvika!

Håll tummarna att jag klarar detta!