Saknad av beröring och kärlek

Jag har varit singel eller ensamstående sedan drygt 20 år ålder och är då idag 53 år, så ungefär halva livet.

Bodde hemma med min mamma till hon gick bort i lungcancer 1985 det året jag fyllde 18.

Vid just den tiden hade jag ett ungdomsförhållande som gick lite upp och ner och det tog definitivt slut runt 21-22 minns inte riktigt, och efter det har jag varit själv.

Jag har tidigare skrivit om detta med beröring, kramar, en klapp på axeln, ta i hand eller vad som helst och hur lite av det jag upplever och saknar.

När jag var barn hade min familj hund och katt och jag har alltid gillat djur av alla det slag, har dock aldrig varit på ett sätt som att man lär sig massor och drömmer och sparar pengar, utan mer som att det kanske är den enda nära relationen jag kan ha möjlighet att få?

Älskar att hälsa på hundar och katter, kanske gå efter en gata i Stockholm och en katt kommer ut från en tomt 10 meter bort, jag sätter mig på huk försiktigt och håller fram handen och ser OM den vill komma fram, ibland vill den det, ibland stryker den sig mot benet och allt är underbart och jag blir varm i hela kroppen.

Eller när jag hälsar på min goda vän och hans hund blir jätteglad när jag dyker upp, kommer fram och vill hälsa! DET är så fantastiskt och varje sådant möte en sådan förmån och present att få uppleva!

Jag har också hört att människor och särskilt ensamstående som jag kan må bättre av ett husdjur? så nu har jag bestämt mig, jag har beslutat att köpa katt! och inte bara 1 katt utan 2 bröder, får att ge dom mer socialt umgänge när jag måste arbeta, det är åtminstone planen och jag hoppas för allt i världen att det är rätt beslut, jag är så fundersam på om dom kommer att få ett bra liv med mig fastän jag är ensamstående och jobbar långa dagar.

Ovan mamma Ivory med sin kull

Jag har tingat 2 hannar av rasen Brittisk Korthår och ”blå” till färgen

Dom föddes den 29 maj 2021 och om allt går bra så kan jag hämta dom första eller andra veckan i september då dom är 12-13 veckor gamla.

Jag har börjat fundera och planera massor av saker, försäkring, mat, leksaker, katt träd, klösbrädor med mera

Första inköpet en transportbox modell stor, denna ras och särskilt hannar kan väga mellan 5-7 kilo, så i början räcker den för hemtransport för både men sedan blir det en till likadan så att dom får varsin.

Jag känner mig alldeles pirrig och ivrig att tiden skall gå…

Samtidigt funderar jag på det här med att ”köpa ett husdjur” och jag vet att så många människor över hela världen gör det men lite tänker jag på at jag ”köper” mig sällskap som dessa 2 individer inte valt…

Jag skall göra allt jag någonsin kan för att dessa 2 individer skall få ett bra hem på alla tänkbara sätt, och kanske vill dom vara mina kompisar och jag får lite närhet och värme?

Jag vill inte…

Jag tänkte dela med mig av en känsla som jag haft lite extra observation på under en tid, den är inte ny men jag försöker känna efter när den kommer och kanske komma fram till varför jag får den?

Första exemplet är från min hyreslägenhet som var uppsagd och har stått nästan tom i över en månad, jag anlitade en flyttfirma som flyttade till min nya lägenhet och jag sköt upp och sköt upp packningen av saker till sista sekunden för jag kände en enorm stress och obehag att göra den, så sista dygnet rushade jag och fick med ungefär 90% av mina saker resten lämnade jag för att ”fixa det senare”

Jag beställde en städfirma för att utföra flyttstädningen och dagen innan dom kom panik röjde jag ut mina sista saker och han precis.

Sedan var det dags för slutbesiktning och jag trodde allt var klart men när jag skall plocka fram dom nycklar jag hade fått saknades 1, jag hade några dagar på mig att fixa det men sköt upp det till sista sekunden, med 3 timmar kvar så lyckades jag efter en dryg timmes letande hitta den och få in den i tid.

Det jag skriver om ovan ‘r en form av självskapade stress som jag är otroligt dålig på att hantera, jag skapar min egen tidspress…varför gör jag så? varför blir jag stressad och känner olust inför tanken på att göra saker?

I söndags var jag och köpte en större Ikea media möbel och lämpade av den hemma, idag när det är en ledig dag borde ju det vara ett bra tillfälle att montera ihop den?
Jag blir nästan lite överväldigad av mängden delar (45 paket) och vet inte var jag skall börja, så jag ringer Ikea och får ett bra tips, hinner inte mer än lägga på luren förrän jag känner starkt att jag inte vill göra det nu…

Alla saker jag beskriver ovan har jag gjort förut och det är ingen så stor grej och jag vet att jag vill att det blir klart och då kommer det kännas bra, och ändå blir jag lite svettig över att bara tänka på det.

Vad fan är det som händer? är jag som marinerad i mina egna upplevda misslyckanden att allt jag skall göra ger mig lite ångest? när jag kroppen lära sig att när jag gör jobbiga saker och det blir bra att det är DEN känslan jag borde associera detta med…

Medicin och Minne

Dax att skriva lite om hur det går med medicineringen och öka ut det men mitt av mig upplevda extremt dåliga minne.

Härom dagen så hade jag ”telefonbesök” med min husläkare där vi skulle se hur det går med min medicin (Escitalopram) och efter det gå igenom min minnesutredning jag är mitt i.

Jag började med 5 mg den 26 januari 2021 och kände ganska fort en lite förändring till det bättre, den var inte stor men märkbar.
Jag ökade till 10 mg för att få mer effekt men inte mycket hände så vi siktade mot max dos på 20 mg via 15 mg för att inte öka för fort.

Nu är jag på 20 mg och har gått på det i c.a 3 veckor och om jag skall beskriva hur jag mår så är det förbaskat svårt, jag måste känna och minnas hur jag känt för kanske 1 år sedan och relatera det till för 3 månader sedan osv, inte lätt för mig då jag bar vill må bra eller bättre, jag vill bara fly från denna outhärdliga situation som jag varit i kansk15-20 år eller längre…
Så att fokusera och se klart på en förändring är väldigt svårt, men jag försöker och kan säga så här.

Dom mörkaste tankarna jag haft att med en regelbundenhet tänka på självmord och hur det skulle vara och OM jag hade något att förlora på att försvinna inte längre dyker upp.
Jag vill påpeka att jag aldrig direkt planerat att ta mitt liv, jag har däremot känt att för mig skulle det vara skönt att slippa lidandet och att när allt är slut så är jag ju borta och vet inte om att jag har förlorat något, men jag har aldrig tex stått på en bro, eller vid tågrälsen och funderat på att ta språnget, men tanken har ofta funnit som en möjlig väg ut.

Den tanken kan jag inte minnas att jag haft en enda gång sedan jag började med medicinen, det är som att ”jag inte når fram till den” jag kan tänka ”självmord” men jag får inte grepp om den för mig själv? låter det konstigt? kanske men så känns det, den känns oåtkomlig.

Och detta är ju en form av lättnad, så jag tror absolut att medicinen gör något!

Jag och min husläkare kommer fram till att jag fortsätter med denna dos över sommaren så att vi låter tiden gå och se hur det går och detta var mitt förslag, känns rimligt.

Det finns biverkningar men den enda jag påverkas av är den mycket stora sexuella förmågan som är säkert gått ner med 75% och då talar jag om slutmålet bara, känslan och lusten finns om än dämpad men det är mycket svårt att ”gå i mål”
Det känns som även om det är frustrerande så kanske det är ett pris jag måste betala för en tid? vi får se.

Jag mår alltså bättre idag men jag har stora svårigheter med att komma igång med saker och få saker gjorda och det är extremt svårt att förstå varför, kanske en form av ångest över både små och stora saker, det kan vara som jag hörde ett exempel på att välja mellan att Gå en promenad med en vän till att Ligga i soffan och kolla på film och jag kan inte bestämma mig för vilket, allt bara låser sig!
Kan tänka mig att det är svårt att förstå men det kan ofta bli ett oöverstigligt hinder.

Här lägger jag in en video från Youtube med Kristen Bell som bra beskriver det jag inte kan sätta ord på, vill du förstå mig så se den!

Minne!

Min nästa del som jag inte skrivit så mycket om, kanske inte något alls är att jag upplever att jag alltid haft extremt dåligt minne för det mesta saker.

Det skulle ta för mycket tid och utrymme för att beskriva det här med detta är en stor del i min min självkänsla och bilden av mig själv för jag har så svårt att lära mig saker och att minnas dom så jag har för första gången fått starta en undersökning på om man på medicinsk väg kan hitta något som kan förklara min bild av detta.

Jag började igen via husläkaren att göra ett prov för Testosteronvärde och dessa var normala, sedan en röntgen av min hjärna (Datortomografi) tror jag det var och den visade heller inget onormalt.
Vidare till en minnes test på grundläggandenivå med en sköterska som var ganska normal där vissa svar var lite annorlunda/onormala och man behöver kontrollera mer.

Så då är vi framme idag och en remiss har gått för en djupare minnesundersökning med prover på Mälarsjukhuset, den kan ta lite tid så jag räknar med att jag efter sommaren kommer ta upp minnesfrågan och medicin med min husläkare.

Så vi säger att det är 22 maj idag och jag mår klart bättre idag än för 1 år sedan och ännu bättre än för 2 år sedan.
Men jag har en lång bit att gå kvar troligen då medicin och minnes test är en del i hur jag mår och har mått, nu fortsätter vi med psykolog och rota mer i mitt liv så får vi se vad jag orkar med och hur det går, mitt liv är bättre men långt ifrån bra och behagligt på vad jag uppfattar som en normal nivå, inte klackarna i taket bra bara en form av normalitet, DET hoppas jag att jag kan nå fram till.

Misslyckades…

Det var så jag tänkte när jag mitt i natten i förrgår gav upp att försöka sova och kände mig tvungen att äta något, men möjligen ledde det till en variant av diet som kan fungera också?

Jag lyckades hålla mig i nästan 3 dygn på c.a 600 kcal/dag, i förrgår kväll kunde jag inte sova för hungern var för stor så jag kände mig tvungen att äta något för att kunna slappna av och sova.

Nästa morgon tänkte jag på hur jag skulle göra och funderade på om jag kunde hålla dieten dom dagar då jag jobbar, det är nämligen mycket lättare när man är distraherad med att göra saker som tex arbetet, så igår morse körde jag vidare på Nutrilett hela dagen fram till jag kom hem vid 16 tiden och då åt jag normalt.

Idag och i morgon är jag ledig så tanken är att äta som vanligt men att till helgen (lördag och söndag) försöka att köra dieten igen osv…

Jag har aldrig gjort på detta sätt tidigare och är lite tveksam till om det fungerar då just specifikt viktnedgång är målet, jag mår ju inte dåligt av min ”normala” diet så istället för att ge upp fullständigt testar jag en ny modell och ser hur det fungerar.

Jag startade på 104,9 och är nu på 103,7 (igår 103,3) så vi får se hur det funkar som sagt, jag tror att detta ”kilo” jag tappat är en form av illusion och att det kommer tillbaka men vi får se efter b1 vecka eller så.

Kanske en bra beskrivning av att må skitdåligt?

Jag lyssnade nyligen på podden ”Värvet” där Joar Bendjelloul var gäst och dom talar om känslan och i familjen när Joars bror Malik tog sitt liv, Kristoffer Triumf berättar dom om en beskrivning av det måendet han hörde Sofia Helin hade givit som fastnade i mitt huvud.

Tänk dig att du håller handen på en spisplatta som blir varmare och varmare, alla runt omkring dig säger åt dig att hålla kvar handen och du gör det så länga du kan till du inte längre kan…

Jag får för mig att för en person som aldrig mått riktigt dåligt kanske detta kan närma sig en beskrivning av hur det kan vara?

Hur mår jag själv då just nu? detta kan ju verka som att det är riktigt dåligt? men det är det inte!
Det är nog bättre än det varit på länge.

Jag går nu på max dos av medicinen sedan snart 2 veckor och även om det inte är en överväldigande känsla av välmående, eller att Poff nu är allt bra så är jag på en annan mental plats, det är som att jag inte ens KAN tänka dom mörkaste tankarna, jävligt konstigt, nu är det mer som att en dag är tråkig, lite seg men jag är inte helt handfallen.

Ja vi får se hur detta går, det är ju inte bara medicin som löser detta det är bara en hjälp av många steg.

Tänk på dina tankar?

Jag går sedan något år hos en terapeut och en sak jag ofta får frågor om är, när något är jobbigt eller svårt att försöka beskriva känslan och fundera på vad den beror?

Detta är fördjävligt svårt, jag har i hela mitt liv dygnet runt försökt att trycka ner och bort jobbiga känslor och det fungerar till en viss gräns, det betyder också att jag måste börja på nytt och rota i och försöka se mig själv utifrån och in för att först inse att jag har en känsla som kan ha olika styrka och sedan identifiera den, ibland är det en småsak som i kväll och den kan passera så fort att man nästan inte hinner reflektera över den och än mindre fånga den.

Så här kan jag beskriva det, jag gick av mitt arbetspass sent på torsdag kväll och hade 3 lediga dagar.

En sak jag tänkt på är att prova och bada bastu i nya lägenheten, det kan ju bli grymt att ta en bira eller till och med lite champagne och fira inflyttningen!

idag är det Lördag kväll och det vore väll perfekt? har precis kollat klart på en film på Netflix och vad skall jag göra nu? går in i badrummet och tittar på dörren in till bastun…
Ser att tvätten från morgonen är torr på torkställningen så jag börjar vika den och stoppa in den i skåpet istället…

Mitt i vikandet fångar jag känslan av oro/olust/stress jag vet inte vad jag skall kalla det, men för att prova bastun…jag tror att jag är orolig/fundersam för att jag skall göra fel….för att misslyckas med att bada bastu.
Funderar om det finns en guide på nätet hur man gör det bäst…

Jo det är sant!
Det är ingen stor grej men så här är det ofta för mig, jag blir lätt handlingsförlamad av tanken på att göra något, hur sjukt är inte det!

Detta är nog inte första gången jag fångat in en Känsla och en form av möjlig Orsak, kanske lär jag mig något av detta?

Skål!

Lite mer än 3 månader på medicin

Idag känns det ganska bra! faktum är att det känts ganska bra i några dagar nu, kanske 1 vecka eller så?

Nu talar jag om en normalitet, ett mer stabilt lugn än sprudlande glädje, ingen liten sak!

Jag har ätit antidepressiv medicin i lite mer än 3 månader, började på lägsta nivån 5 mg och ökade efter om jag minns rätt till 10 mg efter en månad, jag kände en lite skillnad redan efter drygt första veckan men sedan stannade det av.

Den positiva känslan var som att jag var helt nere i ett svart hål och jag plötsligt kunde se lite himmel, andas lite lite lättare, men på inget sätt överväldigande utan lite ”snålt” med välmående, och då satt i förhållande till biverkningarna.

Jag har hela tiden haft regelbunden kontakt med min husläkare och för en dryg vecka sedan föreslog hon att gå upp från 10 mg till 20 mg som är maxdosen, jag ligger nu på 15 mg och skall öka till 20 om en dryg vecka.

Är det beroende på medicinen, att styrkan nu är korrekt? det är vårt att säga för jag har haft en del bra saker som hänt, jag har flyttat in i min ny lägenhet och det känns bra, kanske till och med mycket bra…vet inte.
Våren är på väg, jag har en stabil ekonomi, så det är säkert flera saker och det spelar inte så stor roll vad det beror på just nu, det viktiga är att jag mår bättre tror jag!

Jag bör kanske påpeka att det jag söker är ett slags normal läge, att vara lite mer i balans och ha stabila dagar som inte är i botten och hela tiden jaga minsta lilla sak så jag kan glömma bort hur jag känner och mår, som det är nu är jag nöjd med en normal lite tråkig dag, det är min normalitet!

Jag har bytt avdelning/paviljong tillfälligt på jobbet, man behöver stärka upp med mig som ordinarie personal när ombyggnation pågår och sommarvikarier kommer in, det känns lite tråkigt och jag är inte nöjd med det men jag har trevliga kollegor så det funkar, bara att det är jobbigt att lite ”starta om” på en ny plats där jag iofs kan grunderna men det finns en hel del små saker att lära sig.

En sak som jag upplever hänger över mig lite är årets deklaration, jag har deklarerat för min lägenhetsförsäljning och vinsten (nästan en halv miljon i skatt…) och gjort mina första reseavdrag för jobbet och på grund av det får jag inte veta slutgiltigt om den godkänns förrän i november i år suck!

Avslutar med Amber Mark – Heart-shaped Box

Har jag glömt bort det positiva?

Är det inte lättare att minnas och prata om det ledsamma och tråkiga? att minnas det som gör en ledsen och rädd, känna ångest?

I mitt förra inlägg skrev jag om att jag i förrgår hade tänkt köra lite hoj för att det skulle bli bra väder, men att en känsla som jag beskriver som ångest tog ett fast grepp om mig och jag gömde mig i lägenheten hela dagen istället.

Igår hade jag inte planerat att göra något så kl 9 drog jag iväg med hojen mot Eskilstuna för att köra lite men också för att testa mina nya mc kläder.

Det här går ju bra och solen skiner så jag åker vidare mot Västerås, kör runt på gator som åkt på så många gånger som barn och tonåring, stannar till på Stora torget och tar en frukostfika på Global living (riktigt trevligt ställe)

Ringer på chans en gammal vän som är ledig och kommer förbi för att lite efter 12 rulla mot Stockholm och min brorson med familj.

Landar straxt för kl 14 i Sundbyberg och ringer på, rassel ryck och slit i dörrhandtaget från insidan och där står min brorson och hoppar som en gummiboll och är glad att jag äntligen kom förbi…

Hela familjen verkar glad och då är dom mitt i en väldigt jobbig tid.

Jag blir bjuden på påsk fika och känner mig så välkommen, vi pratar en stund och innan jag åker hemåt får mitt största fan provsitta motorcykeln, och gasa….

En bra dag, en ovanlig dag, kan man hoppas på fler liknande?

Nej jag har inte glömt bort det positiva, men det är förbaskat sällsynt bara och jag har svårt att hålla kvar i det, det är som en hal tvål som halkar ur handen och vipps är den borta, flyktigt.

Är det ångest eller vad?

Jag skriver detta mest som en minnesanteckning för mig själv när jag är ”mitt i det”

Just nu är jag långledig, jag gick av i söndags kväll och börjar jobba igen på tisdag den 6 april, för mig en lång ledighet, tror inte jag haft så många dagar sedan förra sommaren

Låt länk till det jag lyssnar på just nu https://open.spotify.com/track/2t77hjgJY4sC9DoX5uaVUD?si=334f396cda3d4b17 (Peter Gabriel – Dont give up)

Jag har som jag skrivit köpt en ny hoj och kört en vända på dryga 20 mil som var härlig minus att jag nästan krockade, men det kan vi ta en annan gång…
Turen var lika härlig som den någonsin kunde och det var länge sedan jag kände så.

En av tankarna med just denna hoj är att få in resor till jobbet på den så jag tänkte att jag måste försöka att hitta ett smidigare sätt att ta mig igenom säkerhetskontrollen på jobbet än mitt stora textilställ med stövlar och allt, så jag har letat efter en mer casual/vardags likande saker, sådana man kan röra sig mer fritt i och åka kortare turer i.
Så jag åkte till den lokala mc firman och shoppade loss bigtime!

Det blev Skinnjacka i klassisk mc stil, mc jeans, mc sneekers, enkla mc handskar och en säkerhetströja och en ny hjälm…

Chansen är stor att det var ett misstag, och det är lite av det jag vill komma till, jag har så förbannat lite att göra och jag har så tråkigt att jag skapar/hittar på projekt som absolut har en chans att slå väl ut men av erfarenhet shoppar jag bara som möjligen ett försök att skapa mening och innehåll i ett innehållslöst liv.

Till ovan kommer saken jag funderar på idag och det är Ångest eller vad det nu är? jag gick till sängs igår kväll och sov ok (huvudvärken i 2 dagar verkar vara borta) Jag hade en lös plan men inget bestämt för idag, igår regnade det och idag skulle det bli sol och jag är ledig med INGENTING planerat.
Efter Thé och müsli frukost så var tanken igår att köra hoj till Stockholm på kul och kanske hälsa på min bror och hans sambo (dom har det jobbigt efter en operation) och sedan bad en kille i Bmw klubben att någon vem som helst skulle handla en pryl på Bitema åt honom då han bor långt ifrån en butik.

När jag börjat med frukosten så kommer en obehagskänsla över mig som jag så väl känner igen, den sitter i magen, som att magen drar ihop sig lite, ett svagt illamående och oro kommer över mig.

Jag bara vankar av och an och vill inte göra något, kan inte fokusera och inte identifiera känslan, vad är det? Ångest, Stress? något sådan måste det vara! och varför känner jag så ofta detta, det är som att jag inte klarar av något minsta lilla jobbigt, skall jag behöva känna såhär?

Jag tänker att om jag gör saker jag tycker är jobbigt många gånger så kanske det blir lättare? men jag har levt med detta i nästan hela mitt liv så jag vet inte om något annat…

och i mitt bakhuvud snurrar ”för i helvete skärp dig”

Melissa Horn – Jag har gjort det igen” https://open.spotify.com/track/3plDjuWqQsDjEy8lLUlom3?si=9ca6e3e2b7264509

Har lagt märke till en sak

Detta börjar mer likna en dagbok inser jag, en slags inre dialog.

Skall berätta om hur jag kände och tänkte idag, detta är dag 2 jag är ledig efter att ha arbetat 3 dagar / 36 timmar, vilket betyder att jag arbetar igen i morgon så jag ville vila lite var tanken.

Jag har fått en vana som är att jag går och lägger mig rätt tidigt när jag är ledig, ofta runt 21:30-22:00 och stiger upp när klockan ringer varje ledig dag kl 06;30.

I mitt huvud är det lite häftigt att stiga upp tidigt, speciellt sedan jag hala livet varit en kvälls människa och sovit långt in på förmiddagen, men för kanske 5 år sedan började jag stiga upp kl 08:00-08:30 och nu är jag alltså nere vid 06:30.
När jag säger häftigt så menar jag att andra skall imponeras av hur duktig jag är och att jag har hört att c.a 7,5 timmars söm per natt är idealiskt, alltså inte något jag själv kommit fram till direkt.

Alltså i morse går jag upp och kör samma rutin på pricken som jag brukar, tar min medicin, brygger en kopp grönt thé och dricker den framför datorn när jag läser nyheterna, detta tar lite mindre än 1 timme och sedan blir det frukost som också är samma varje dag, en halv banan, granola, pumpa, lin och solrosfrön och en skvätt yoghurt och ringlar lite honung på det.

Ovan är standard för var enda dag om året, nu det märkliga, jag har på min ”att göra lista” Tvätta bilen, så jag åker iväg och gör det på mitt vanliga ställe, dammsuger och tvättar, klockan är nu inte ens 10 på förmiddagen och jag skulle kunna åka hem och ta en tur med min nya motorcykel….och här kommer grejen, det blir för mycket, jag vill bara hem och göra ingenting. (vilket jag också gör)

Vad är då konstigt med detta? jo det är min ”ork” eller ”stress” det är som en blockering, jag blir jätterädd för att saker skall bli jobbiga, så min trygga plats blir att inte göra något och må dåligt av det.

Detta beteende händer jätte ofta och jag begriper inte varför, jag förstår det absurda i det men jag är som slav under det, i alla sammanhang jag kan tänka mig är jag livrädd för att fastna i något jag inte orkar, kan vara social situationer eller vad som helst.

Jag vet att depression kan påverka hur man orkar ta tag i saker men jag undrar om det är detta man menar då?

Jävligt skumt!