Mer än en månad sedan sist..

Jag har funderat på att skriva flera gånger sedan början av juli när jag skrev sist, men har inte orkat och känt någon inspiration, och kvantitet för saken skull känns inte bra.

Detta symboliserar en del av min sommar och semester som jag gillat.
Kaffe och Cheesecake på – Lasse i parken, Söder

Detta blir en sammanfattnings text som vanligt blir lite rörig.

I onsdags var det 4 månader sedan jag gjorde min plastikoperation och livet rullar vidare och det är rätt ok, det som märks är att jag har mindre lös hud och att jag har ett ganska stort område jag inte har känsel i där naveln ingår, det känns ganska skumt.

Jag promenerade rätt mycket på semestern, fikade massor i samband med detta, härligt!

Det blev i princip inget på två hjul, varken stora MC eller Vespa och nästan lika synd noll cykling..

Inga skogsturer varken för promenader skulle eller med tält/hammock.

Det blev mycket film hemma.

Jag har noll kontakt med min bror och hans familj, frågar du honom så tror jag han skulle säga att han är less på att jag inte engagerar mig mer och inte kan planera så att det går.
Det är mycket sant i det, kanske allt?
Jag träffade brorsans bästa vän och han sa att dom inte heller träffas alls, det är för komplicerat att få till.
Jag tror jag är en stor besvikelse för min bror, han hade nog hoppats på någon form av stöd från min sida.

För att gå tillbaka till sommaren så är jag både besviken och nöjd med den, det var skönt att komma ifrån arbetet som är så tråkigt, kollegor som jag i och för sig funkar hyfsat med men som inte delar mycket av mitt sätt att arbeta och syn på livet, och jag påverkas på ett sätt jag inte gillar!

Jag missköter mig själv på ett sätt jag inte gjort på länge, inte katastrof men en dålig väg jag går på.
Tur att jag inte gillar spriten och faller in i det, tror jag gillar sprit när jag mår bättre, skumt.

Det senaste kvartalet har jag mått mest dåligt, dagarna är till 75% dåliga och når upp till ok ibland.

Bra dagar då jag bara är lite glad är så sällsynta.

Angående mitt boende och planerna kring att skaffa hus och sälja min lägenhet är nu i ett läge då jag tänker mest på att förhoppningsvis få en hyreslägenhet i Strängnäs och när det sker tömma och sälja min lägenhet tom.
Om inget händer på lägenhetsfronten när vi passerar årsskiftet är jag illa ute känslomässigt tror jag.

I torsdags efter jobbet fick jag ett sms från min brorsa att pappa var på sjukhuset för egen maskin då han känt sig yr på morgonen, jag åkte dit och vi satt ihop hela kvällen och konstigt men det var något med att det var ganska lugnt och tråkigt i väntrummet så fick vi tid att tala om alldagliga saker, hade aldrig gissat att det skulle ge något tillbaka på det sättet.
Pappa mår bra nu och det var troligen ett högt blodtryck på morgonen som var orsaken.

Jag såg en serie på TV3 om mördare, mer exakt svenska mördare och jag fick en tanke att jag nog har en sak som inte funkar som det skall, jag är inte bra på den sociala biten människor emellan (nej det har inte med mördare att göra, och jag säger inte att jag är lik dom men jag tror jag har en brist sedan barndomen)

Jag har intet levande sinne för att tala med människor, jag har några saker jag pratar om men det tar snabbt slut, oavsett om det är vänner eller personer jag träffar.
Jag är en tråkig person om det blir mer än en kort stund.
Inte så att folk tycker illa om mig men det går fort att ledsna och vilja ha något annat utbyte av ett möte eller relation.

En sak jag tänker på är att jag så lätt bara pratar om mig själv när någon vill lyssna, jag är själv dålig på att lyssna för jag blir så överväldigad av att någon vill lyssna på mig så jag kväver relationen.

Idag är jag inte mer nere eller deprimerad än jag varit men denna höst måste fan något hända i mitt liv!

Fortsatta funderingar…

Jag funderar vidare på gårdagens post Trygghet i ett otryggt liv.

Som vanligt far tankarna runt och då det är svårt att vara klar och tydlig i mitt skrivande (jag vet i huvudet vad och hur jag menar det är bara svårt att få ner det i text)

Det jag skrev i går kan tolkas som att jag alltid ger upp eller blir orolig när något blir det minsta jobbigt, men om jag ser tillbaka på saker som jag faktiskt gör så är ju en hel del jobbig, och ändå gör jag dom, vad beror det på? och vad får mig att göra dom?

Några exempel, jag går mycket och det är förvånansvärt ofta kul, kollar jag på Garmins statistik går jag mer steg än 91% av deras användare, och det är rätt bra jobbat och inte helt lätt, hur kommer det sig att jag gör det när jag undviker 99% av allt annat jobbigt?

Jag är ordentligt uttråkad av mitt arbete, jag kanske inte lider när jag är där men det är fan inte kul och ändå går jag dit, inne på 4 år nu.

Jag är en mega-slarver på att städa men mitt kök(kokvrå!) håller jag helt ok ordning i, diskar 3-4 ggr om dagen, mina händer är konstant spruckna av uttorkning och blöder ofta för att jag handdiskar så mycket, för att hålla ordning.

Det finns fler saker som jag faktiskt gör men som jag inte riktigt är klar över varför jag gör fastän dom är jobbiga.
Jag tror att det har att göra med att jag mår så dåligt över all min osäkerhet och ångest att jag anstränger mig som fan för att klamra mig fast i det jag känner som en frizon av kontroll och trygghet.

kanske bearbetar jag mina tanker genom att skriva detta, kanske kommer jag en dag på en lösning?

Trygghet i ett otryggt liv?

Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.

Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll.
Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna.
Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.

Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.

Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta?
Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt”
Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig!
Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!”
Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig.
Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen.
Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.

Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad…
Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg)
Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!

Exempel 2 har med mat att göra.
Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat)
Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås!
Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa.
Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.

När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.

min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.

Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?

Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.

Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.

Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.

och så vidare…

Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!

Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…

Fan vad jobbigt det var!

Eller Det var ingenting, inget problem!

Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.

Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.

Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.

I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…

Ungefär så här.

Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!

Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…

När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.

Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?

Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…

Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!

Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…

Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…

Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?

Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?

Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?

En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.

Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.

Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.

Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.

Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.

Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.

Gripsholms slott Juni 2019

Gör inte samma misstag två gånger!

Ett gammalt uttryck som jag hört så många gånger, nyss hörde jag det i ett sammanhang och tänkte till lite, på vad det innebär.

Som det är skrivet så ”skall” man inte göra misstaget två gånger, det står inte försök eller undvik, och visst det är ett uttryck, ett visdomsord, och jag funderar på vad för visdom det kan ligga i det och var det kommer ifrån?

Jag antar att genom att inte göra samma misstag två gånger blir man bättre och bättre och man ökar chansen att lyckas bättre men vad man nu gör, om man gör en sak flera gånger?

men det svåra borde väl vara att se vad man gjort fel och kanske framför allt varför man gjorde fel, alltså analyser händelsen för att förstå förloppet?

Jag har ett exempel.

Jag har arbetat måndag, tisdag och onsdag denna vecka och är nu ledig torsdag och fredag sedan jobb igen lördag till och med tisdag.
Igår hade jag en dag som jag inte gillar, känslomässigt var den som en berg och dalbana, jag var inte super deppig men inte heller glad, mest håglös och handlingsförlamad och vissa stunder nästan illamående och med en lätt huvudvärk i bakgrunden.

Vad var orsaken, det enkla svaret är ”en sådan dag bara” och gå vidare
Eller så var det en förkylning/influensa som försökte slå till men som kroppen motarbetade och vann, som är över på ett dygn.
Eller mer mentalt, tråkigt liv, dålig självkänsla, nedtyngd av livet och vad som borde göras.

Allt jag funderade på och gjorde var tråkigt och meningslöst, jag bokade in tid med banken för ett ekonomiskt samtal om en möjlig försäljning av lägenheten och köp av hus jag talat om tidigare.

Ringde plastikavdelningen och sjuksköterskan för rådgivning om läkningen efter operationen.

Fixade försäkringen på båda mina hojar inför ombyggnaden i garaget

Spelade Warframe

Kollade på Breaking Bad på Netflix

Allt gick som på automatik, jag bara gör det och det känns bara oengagerande.

Det är här analysen skall komma in, jag skulle vilja tro att det bara var en sådan dag, en dag då jag var seg och trött men jag brottas ofta med att göra dessa vardagliga bedömningar, när man skall ta sig i kragen och rycka upp sig och när man skall vara snäll mot sig själv?

Just idag känns det lite bättre, jag skall snart till tvättstugan, garagearbetet är klart så jag kan köra in mina hojar (när jag körde ut dom även om det bara var några meter kände jag mig gladare…)

jag har så förbannat svårt att LÄRA MIG AV MINA POSITIVA ELLER NEGATIVA erfarenheter!

Jag kör hoj och flinar som en galning nästan varje gång och ändå sätter jag upp små hinder allt som oftast när jag funderar på att dra iväg.
Jag mår bättre av ”bra mat” men bara ibland funkar det att jag väljer det rätta.
Det är härligt att träffa vänner men för ofta känner jag mig pressad och undviker det.
Och så vidare…

Det känns bra att skriva detta! och det har jag gjort ett tag nu och tror jag kommer fortsätta med.

Det känns bra, och lite jobbigt/ansträngande att gå till samtalen med psykologen, kommer fortsätta med det.

Någon sa att ju mer jag lär mig ju mer inser jag att jag inte förstår (eller något liknande)
Så känns det, jag blir nog klokare sakta, men det känns inte så, jag blir mest förvirrad av det jag lär mig, eller tror mig lära.

14 maj Kungsholmen, Vår!

Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Handling talar högre än ord

Jag läste en bok (läste då menar jag lyssnade på talboken för jag får aldrig ro att läsa en fysisk bok nu för tiden)

Den heter ”Konsten att vara snäll” och skriven av Stefan Einhorn

Jag blev mycket påverkad av den och fick flera tankeställare, en av dom mera påtagliga var att jag ”tänker” göra något har nästen inget värde när det ställs emot att ”faktiskt göra något”

Jag försöker ha med det i min vardag och det fungerar väl så där, jag är ju väldigt osäker på mig själv, och mendan jag skriver denna mening skulle jag vilja säga att just min önskan att försöka leva efter denna tanke och inte lyckas särskillt ofta för jag söker bekräftelse innan jag gjort det bevisar att jag talar enormt mycket mer om vad jag skall göra än faktiskt gör det…det är lite knäckande!

Jag såg just nu en video på Youtube från Better Ideas – How Talking About Your Goals is (secretly) Destroying Your Success

Och visst det är lite floskler, lite som att ha ”Carpe Diem” i jättebokstäver på väggen, men om det får en att tänka till men framför allt göra en alldeles så lite förändring kanske det har existensberättigande?

Jag gör 2 saker som jag kommer på snabbt som handlar om 90% prat och 10% aktivitet, och jag vill så gärna att folk skall veta att jag ÄR en sådan person som gör detta.

Köra Motorcykel och Vandra.

Det är fan jobbigt att prata om detta, jag tänker på hur jag vill fixa och göra fint i min lägenhet men aldrig kommer till skott, hur jag vill göra saker på jobbet men inte heller där kommer till skott.

Jag har lovat att försöka vara snällare emot mig själv, och det är väl också en del i detta? så jo jag gör saker, jag har genomgått en stor operation av eget val, jag har genomfört en Stegtävling, jag är bättre på att säga till personer att jag tycker om dom och att dom finns i mitt liv.

I filmen ovan så talar han om hur det känns när han gör saker och inte berättar om dom, eller på sin höjd berättar om dom när man gjort det eller när man hållit på ett längre tag, och jag känner igen att det känns bättre när man redan gjort det och inte berättat om det i förväg.
Samtidigt törstar jag så efter att människor i min omgivning skall tycka jag är en hyfsat bra person…
”Action speek louder then words” kanske stämmer, är det så att jag måste börja vara nöjd med mig själv först, kanske måste jag vara nöjd i mig själv och då kanske mina ”actions” ändå märks utan att jag ropar ut dom?

Fan vad jag blev känslosam plötsligt, jag börjar bli uttråkad av detta stillasittande efter operationen, men nu jävlar är det återbesök 5 i morgon och nu tror jag att dom tar bort dränaget, i morse var det 40 ml över ett dygn och med lite tur ännu mindre i morgon vid kontrollen!