Bryr mig inte

Den senaste tiden, någon månad tror jag så har jag märkt att jag inte bryr mig om saker, det mesta tror jag man kan säga, och jag bryr mig inte om att jag inte bryr mig…

Jo visst bryr jag mig på någon nivå, att jag skriver nu bevisar ju det, men inte på ett sätt att jag gör något åt det, och vet inte vad jag mer skall göra när jag äter medicin och går i terapi?

Förut brukade jag fly in i datorspelens värld och det var ganska ofta kul och något jag såg fram emot, men på det senaste halvåret spelar jag ingenting och det har inte hänt under hal mitt vuxna liv.

Min psykolog sa att när man förtränger saker så upplevs det su inte direkt som problem just för att man trycker bort dom, och när man senare försöker rota i problemen och arbeta med dom så kan man må sämre när dom kommer upp i ljuset, vet inte om det har med saken att göra?

Jag har funderat på varför jag inte sjukskriver mig och vilar upp mig lite, när jag var yngre sjukskrev jag mig ganska ofta men så hände något och jag började sköt mitt jobb, sedan hade jag problem att sköta min ekonomi och efter ett tag började sköta den också, hyffsat åtminstone och nu funkar den ganska ok.
Vad jag vill säga att jag orkar inte ens missköta mig, jag bryr mig inte.

Idag är jag ledig och jag försöker bara att få dagen att gå så jag kan lägga mig och gå upp och göra samma sak igen för att gå till jobbet på måndag igen.

Började med min medicin den 26 januari och ökade dosen ett steg den 26 februari och idag den 20 mars är det i stort sett samma mående som efter 1 vecka på medicin, lite bättre men ingen stor förändring.

Min bror har det riktigt jobbigt också, han har en sambo som fått bröstcancer och blev tvungen att ta bort ena bröstet och nu är hon hemma sedan någon dag och det verkar ha gått ok men dom väntar på en analys.
Och bror min har fått veta att han har en cysta i käken när han gjorde en undersökning får att se varför han under en längre tid har ont i just tänder/käke, nu tror man inte cystan är orsaken till smärtan men man upptäckte den då och han vet inte vad som nu händer..

Och jag gör ingen ting, vet verkligen inte vad jag skall göra, som fastfrusen.

Min pappa och jag är som vanligt inte i ett harmoniskt läge, jag sa att NU får det vara nog jag vill inte ha någon kpntakt med dig för lite mer än en vecka sedan, jag måste fokusera på mig själv och kan inte leva upp till hans förväntningar på mig…har aldrig gjort på detta sätt tidigare.

Inte mycket som är bra just nu.

När andan faller på

är det inte så man säger ”När andan faller på” alltså man gör något när man får inspiration eller känner för det?

Exakt nu har jag druckit en whisky, kanske 4-6 cl och börjat på en Guinness och då kom andan att falla på….varför blir det så?

Lyssnar på Peter Gabriel – Sledgehammer minns ni den? minns ni basgången på den som spelas av Tony Levin?
vet inte varför jag följer baskanaler på Youtube om att spela bas? beror det på att pappa spalar bas? beror det på att jag känner något när jag hör musik? vet inte…

Nu när andan faller på och jag känner mig frustrerad över att inget händer i mitt liv? eller visst händer det saker men det tog nästan 50 år innan jag ens började fatta att jag måste ta tag i livet.
Jag har jobbat mer mer eller mindre meningslösa saker hel livet, jag kan ingenting som är till nytta för andra än mig själv, och jag kan ändå nätt och jämt ta hand om mig själv, jag är som ett stort barn.

Jag är inte speciellt nere just nu bara så trött på att inte ha någon skill att falla tillbaka på och göra något bra, jag är en stor belastning på min omgivning och den omgivningen väntar bara på att jag skall komma på fötter och bidra med något!

Varje vecka är full av att bara ta mig igenom, tänk på det en stund och låt det sjunka in.
Jag sover, vaknar och går till jobbet som en robot och försöker utföra det så bra jag kan men det är nätt och jämt jag gör det.
Jag kommer hem och försöker fixa mat och näring så att jag kan upprepa det nästa dag, så försöker jag ta mig igenom arbetspassen och när jag är ledig finns inget som intresserar mig som jag kan företa mig.

idag vaknade jag som vanligt av larmet kl 0630 som att gå upp tidigt betyder någonting alls? och ändå gör jag det varje dag, som om det tyder på någon form av karaktär eller att jag är en bra människa.
Klockan är nu 20:21 och om en dryg timme kommer jag att gå och lägga mig för att göra samma sak igen i morgon.
På måndag går jag upp 04:30 och åker till jobbet kl 06:00 jobbar hela dagen och är hemma kl 19:45 för att gå till sängs 21:30 och så börjar det om.

Lyssnar just nu på Jennie Abrahamsson – My favorit thing’s lyssna på den, magisk!

Det var då ett JÄVLA gnäll på mig idag! ordet ”Waste of space” det är jag det!

Jag har som jag sagt sålt min lägenhet i Stockholm och känner ingenting för det, jag har köpt en ny lägenhet i Strängnäs som jag flyttar till runt 19 April och det är väll bra men fan om jag bryr mig särskilt mycket…

Jag har ingen mening i denna värld, Noll!

Jag vet ingen i min omgivning som har sådana problem som jag, folk tar sig fram och gör saker, jag gnäller och går på medicin och köper saker

Jag säger det nu….mitt lägenhets köp kommer inte att göra mig hel eller helare, det är annat som måste till, jag gick minst 10 år för sent till läkare.

Vet du vad som är skit….att allt detta jag skriver är som en enorm ryggsäck jag bär på och kan för mitt liv inte ta av mig, den kommer att dränka mig och dra mig ner i djupet, jag kan fan inte släppa den.

Vet du en sak som aldrig gjort mig besviken? Musik! alla spel jag spelat är tråkiga efter en tid, musik där finns alltid något som berör mig!

Det är inte livet eller världen det är fel på! det är mig nått är jävligt knas!

Skall vi avsluta med Eric Gadd – Mina Händer Den är jävligt bra och är en cover på Linnea Henrikssons original

Skål Kosmonauter!

Och nu då?

I tisdag hade jag ätit min nya medicin i 4 veckor och det känns ungefär som efter första veckan, alltså något bättre men också 2 biverkningar, huvudvärk då och då samt sexualdrift/funktion.

Igår talade jag som planerat med min husläkare och vi ökar dosen från 5 mg till 10 (vilket var planen från början) och så borde det hänt något om 1-2 veckor.

Det känns ok, jag är inte riktigt så stressad som jag var innan jag började, hoppas på en mer märkbar effekt.

Min nya lägenhet, har skrivit kontrakt på den och betalat in handpenningen samt lagt upp lånet så det blir tillträde den 16 april.

Idag beställde jag en fåtölj jag haft mina ögon på länge…. från Mio och heter Timeout, valde svart skin och mörk körsbärsträ med fotpall, blir nog bra som fan tror jag!

Och nu då?
Jag jag vet inte, jag är så less på at må som jag gjort i mer än 20 år, jag känner mig aldrig glad och aldrig ledsen bara nåt jävla stort INGENTING.

Lite mer än ett år

Den 17 februari 2020 var den första dagen på min nuvarande arbetsplats, och den 12 februari gick flyttlasset från Stockholm till Strängnäs, så lite mer än ett år har gått sedan denna förändring.

Det har hänt mycket som jag inte skrivit om här, jag har sålt lägenheten i Stockholm som jag skrev lite om, får se om jag sammanställer det här?
Och nu har jag precis skrivit kontrakt på en ny Bostadsrätt här i Strängnäs, tillträde den 16 April i år.

Några vänner har frågat hur det kändes att lyckas sälja lägenheten i Stockholm efter en hel del slit och stress, och jag kände inget speciellt.
Nu undrar jag och vänner runt mig hur jag känner när jag köpt en ny lägenhet som ”checkar av” många rutor på min önskelista, och den känns nästan ingenting.

Man kan kanske tro att det borde ha med min nya medicin att göra, att den påverkar humöret? och jag har inte hunnit fråga min läkare men skall göra det, men då känslan var den samma innan jag började på medicin tvivlar jag själv på att det är orsaken, åtminstone inte huvudorsaken.

Jag tror att det har med hur jag levat under större delen av mitt liv, med oro och konstant osäkerhet på nästan allt i livet och mig själv, kanske har jag blivit så van att balansera Glad & Ledsen att jag inte törs eller kan våga hoppas på glädje?
(men det är bara en gissning)

Sedan jag började med medicinen har jag inte varit riktigt så nere som jag har varit, det känns lite lättare, men inte som ett stort steg.
Och jag kan ju säga att på samma sätt som jag inte är speciellt glad över försäljning och köp av lägenhet är jag inte ledsen heller.

Jag träffar ju vänner och går promenader tex och det är absolut trevligt, jag kollar på någon komedi på TV eller ser ett roligt Youtubeklipp och skrattar spontant, så jag är inte helt död invärtes.

Apropå det året som gått så känns Strängnäs som stad OK, saknar ”staden” helt klart, min arbetsplats är också OK, ganska säkert att bra steg för att utveckla min yrkesroll, jag har lärt mig mycket och börjar komma in ganska bra, men fan vet om jag passar för arbetet…

Jag är nog en sådan person som skulle hittat ett jobb som jag trivdes med tidigt i livet och sakta jobbat mig upp och stannat kvar, tror det hade passat min personlighet bättre.

Vi hörs!

Bara skriver…

Jag helt tappat skrivandet här, inte för att det saknas saker att skriva om, det finn massor men jag har mått så jäkla dåligt att sak efter sak tappat värdet och jag orkar inte skriva fastän tanken finns där.

Nu skriver jag enbart för att jag inte kan prata direkt med någon om detta, jag törs inte.

Jag har sedan en ganska lång tid gått hos en psykolog för att få hjälp med hur jag mår, och sedan en dryg månad har vi talat om att jag kanske inte nått dit jag vill att må bättre, jag känner att jag kan inte ta mig ur det djupa hålet jag är i och har funderat på om det är så att jag är sjuk, man säger ju att depression är en sjukdom och jag har aldrig funderat mycket på det men det är säkert så?

Så jag gjorde en fråge-test hos min psykolog där man skulle svara på hur man mått den senaste tiden (1 eller 2 veckor tidsspann om jag minns rätt?)
Och det är ju lite svårt för jag har mått som jag gör nu under större delen av mitt liv, minst 25 år, men jag svarade så gott jag kunde och jag fick 18 eller 19 som resultat och om jag minns rätt är det 5 nivåer och jag hamnade ett steg innan nivå 4 alltså på hög 3:a.

Nu har jag en Husläkare där jag nu bor och vi talade en bra stund om allt detta och kom överens om att prova en medicin ”Escitalopram Teva 5 mg

Som jag förstår det påverkar den Serotonin nivåerna i hjärnan och det påverkar en massa saker, denna medicin är av typen SSRI som skall vara av en typ med minst biverkningar.

I tisdags denna vecka började jag och fy fan vilken ångest dagen innan jag började, jag vill verkligen inte! men vad fan skall jag göra, jag balanserar på ett rakblad och måste bita ihop och försöka, get det en chans…

Tänk OM det är en låg nivå av serotonin jag har och bet enda som behövs är en boost av detta och jag hoppar från en bro utan att ha testat, fy fan jag måste försöka!

Jag både vill och inte vill prata om detta! fatta att jag tar medicin som direkt påverkar hjärnan, det är ju helt absurt!

Om men läser om biverkningar är det många som man kan drabbas av och det är inte så jävl alätt att säga för mig vilka jag fått.
Idag mår jag inte bra, känner mig darrig och orolig.
Häromdagen hade jag svag huvudvärk och jag har känt mig darrig och lite yr, vet inte om det är nervositet eller en biverkning?

Det obehagligaste kommer nu och detta är inget jag borde skriva här men nu gör jag det ändå….

Jag är ju singel och har varit det sedan nästan alltid, så du kan ju gissa hur sexlivet ser ut.. men jag fattar ju att onani inte är skumt och säker lättare för killar on tjejer att tala om, det är liksom avslappning? jag vet att det hjälp mig att slappna av under alla år och har aldrig haft minsta tillstymmelse till problem med erektion eller orgasm, inte en enda gång, förrän igår…

erektionen är precis som vanligt men sedan är det helt totalt stop, inte ens i närheten av orgasm och det är så konstigt att jag inte ens kan förklara det, jag har nog alltid tänkt på det som en fysisk sak men nu verkar det ju vara en mental grej…

Fördjävligt stressande!

Ok om nu någon läser detta så låter det ju som ”men sluta då med medicinen” kanske? jag törs inte så enkelt är det,, jag får inte ge upp innan jag verkligen provat, och samtidigt måste jag balansera allt detta på ett rimligt och sunt sätt så jag inte tippar över och blir sämre, nu känns det som jag skall hålla ut till min tid on en dryg vecka då vi har första uppföljnings samtalet med husläkaren.

Jag lovar här att inte göra något dumt just nu och berättar här om det någonsin går så långt, men det skall jag försöka undvika!

Håll tummarna att jag klarar detta!

Mer än en månad sedan sist..

Jag har funderat på att skriva flera gånger sedan början av juli när jag skrev sist, men har inte orkat och känt någon inspiration, och kvantitet för saken skull känns inte bra.

Detta symboliserar en del av min sommar och semester som jag gillat.
Kaffe och Cheesecake på – Lasse i parken, Söder

Detta blir en sammanfattnings text som vanligt blir lite rörig.

I onsdags var det 4 månader sedan jag gjorde min plastikoperation och livet rullar vidare och det är rätt ok, det som märks är att jag har mindre lös hud och att jag har ett ganska stort område jag inte har känsel i där naveln ingår, det känns ganska skumt.

Jag promenerade rätt mycket på semestern, fikade massor i samband med detta, härligt!

Det blev i princip inget på två hjul, varken stora MC eller Vespa och nästan lika synd noll cykling..

Inga skogsturer varken för promenader skulle eller med tält/hammock.

Det blev mycket film hemma.

Jag har noll kontakt med min bror och hans familj, frågar du honom så tror jag han skulle säga att han är less på att jag inte engagerar mig mer och inte kan planera så att det går.
Det är mycket sant i det, kanske allt?
Jag träffade brorsans bästa vän och han sa att dom inte heller träffas alls, det är för komplicerat att få till.
Jag tror jag är en stor besvikelse för min bror, han hade nog hoppats på någon form av stöd från min sida.

För att gå tillbaka till sommaren så är jag både besviken och nöjd med den, det var skönt att komma ifrån arbetet som är så tråkigt, kollegor som jag i och för sig funkar hyfsat med men som inte delar mycket av mitt sätt att arbeta och syn på livet, och jag påverkas på ett sätt jag inte gillar!

Jag missköter mig själv på ett sätt jag inte gjort på länge, inte katastrof men en dålig väg jag går på.
Tur att jag inte gillar spriten och faller in i det, tror jag gillar sprit när jag mår bättre, skumt.

Det senaste kvartalet har jag mått mest dåligt, dagarna är till 75% dåliga och når upp till ok ibland.

Bra dagar då jag bara är lite glad är så sällsynta.

Angående mitt boende och planerna kring att skaffa hus och sälja min lägenhet är nu i ett läge då jag tänker mest på att förhoppningsvis få en hyreslägenhet i Strängnäs och när det sker tömma och sälja min lägenhet tom.
Om inget händer på lägenhetsfronten när vi passerar årsskiftet är jag illa ute känslomässigt tror jag.

I torsdags efter jobbet fick jag ett sms från min brorsa att pappa var på sjukhuset för egen maskin då han känt sig yr på morgonen, jag åkte dit och vi satt ihop hela kvällen och konstigt men det var något med att det var ganska lugnt och tråkigt i väntrummet så fick vi tid att tala om alldagliga saker, hade aldrig gissat att det skulle ge något tillbaka på det sättet.
Pappa mår bra nu och det var troligen ett högt blodtryck på morgonen som var orsaken.

Jag såg en serie på TV3 om mördare, mer exakt svenska mördare och jag fick en tanke att jag nog har en sak som inte funkar som det skall, jag är inte bra på den sociala biten människor emellan (nej det har inte med mördare att göra, och jag säger inte att jag är lik dom men jag tror jag har en brist sedan barndomen)

Jag har intet levande sinne för att tala med människor, jag har några saker jag pratar om men det tar snabbt slut, oavsett om det är vänner eller personer jag träffar.
Jag är en tråkig person om det blir mer än en kort stund.
Inte så att folk tycker illa om mig men det går fort att ledsna och vilja ha något annat utbyte av ett möte eller relation.

En sak jag tänker på är att jag så lätt bara pratar om mig själv när någon vill lyssna, jag är själv dålig på att lyssna för jag blir så överväldigad av att någon vill lyssna på mig så jag kväver relationen.

Idag är jag inte mer nere eller deprimerad än jag varit men denna höst måste fan något hända i mitt liv!

Fortsatta funderingar…

Jag funderar vidare på gårdagens post Trygghet i ett otryggt liv.

Som vanligt far tankarna runt och då det är svårt att vara klar och tydlig i mitt skrivande (jag vet i huvudet vad och hur jag menar det är bara svårt att få ner det i text)

Det jag skrev i går kan tolkas som att jag alltid ger upp eller blir orolig när något blir det minsta jobbigt, men om jag ser tillbaka på saker som jag faktiskt gör så är ju en hel del jobbig, och ändå gör jag dom, vad beror det på? och vad får mig att göra dom?

Några exempel, jag går mycket och det är förvånansvärt ofta kul, kollar jag på Garmins statistik går jag mer steg än 91% av deras användare, och det är rätt bra jobbat och inte helt lätt, hur kommer det sig att jag gör det när jag undviker 99% av allt annat jobbigt?

Jag är ordentligt uttråkad av mitt arbete, jag kanske inte lider när jag är där men det är fan inte kul och ändå går jag dit, inne på 4 år nu.

Jag är en mega-slarver på att städa men mitt kök(kokvrå!) håller jag helt ok ordning i, diskar 3-4 ggr om dagen, mina händer är konstant spruckna av uttorkning och blöder ofta för att jag handdiskar så mycket, för att hålla ordning.

Det finns fler saker som jag faktiskt gör men som jag inte riktigt är klar över varför jag gör fastän dom är jobbiga.
Jag tror att det har att göra med att jag mår så dåligt över all min osäkerhet och ångest att jag anstränger mig som fan för att klamra mig fast i det jag känner som en frizon av kontroll och trygghet.

kanske bearbetar jag mina tanker genom att skriva detta, kanske kommer jag en dag på en lösning?

Trygghet i ett otryggt liv?

Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.

Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll.
Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna.
Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.

Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.

Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta?
Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt”
Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig!
Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!”
Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig.
Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen.
Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.

Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad…
Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg)
Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!

Exempel 2 har med mat att göra.
Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat)
Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås!
Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa.
Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.

När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.

min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.

Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?

Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.

Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.

Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.

och så vidare…

Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!

Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…

Fan vad jobbigt det var!

Eller Det var ingenting, inget problem!

Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.

Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.

Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.

I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…

Ungefär så här.

Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!

Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…

När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.

Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?

Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…

Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!

Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…

Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…

Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?

Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?

Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?

En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.

Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.

Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.

Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.

Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.

Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.

Gripsholms slott Juni 2019

Gör inte samma misstag två gånger!

Ett gammalt uttryck som jag hört så många gånger, nyss hörde jag det i ett sammanhang och tänkte till lite, på vad det innebär.

Som det är skrivet så ”skall” man inte göra misstaget två gånger, det står inte försök eller undvik, och visst det är ett uttryck, ett visdomsord, och jag funderar på vad för visdom det kan ligga i det och var det kommer ifrån?

Jag antar att genom att inte göra samma misstag två gånger blir man bättre och bättre och man ökar chansen att lyckas bättre men vad man nu gör, om man gör en sak flera gånger?

men det svåra borde väl vara att se vad man gjort fel och kanske framför allt varför man gjorde fel, alltså analyser händelsen för att förstå förloppet?

Jag har ett exempel.

Jag har arbetat måndag, tisdag och onsdag denna vecka och är nu ledig torsdag och fredag sedan jobb igen lördag till och med tisdag.
Igår hade jag en dag som jag inte gillar, känslomässigt var den som en berg och dalbana, jag var inte super deppig men inte heller glad, mest håglös och handlingsförlamad och vissa stunder nästan illamående och med en lätt huvudvärk i bakgrunden.

Vad var orsaken, det enkla svaret är ”en sådan dag bara” och gå vidare
Eller så var det en förkylning/influensa som försökte slå till men som kroppen motarbetade och vann, som är över på ett dygn.
Eller mer mentalt, tråkigt liv, dålig självkänsla, nedtyngd av livet och vad som borde göras.

Allt jag funderade på och gjorde var tråkigt och meningslöst, jag bokade in tid med banken för ett ekonomiskt samtal om en möjlig försäljning av lägenheten och köp av hus jag talat om tidigare.

Ringde plastikavdelningen och sjuksköterskan för rådgivning om läkningen efter operationen.

Fixade försäkringen på båda mina hojar inför ombyggnaden i garaget

Spelade Warframe

Kollade på Breaking Bad på Netflix

Allt gick som på automatik, jag bara gör det och det känns bara oengagerande.

Det är här analysen skall komma in, jag skulle vilja tro att det bara var en sådan dag, en dag då jag var seg och trött men jag brottas ofta med att göra dessa vardagliga bedömningar, när man skall ta sig i kragen och rycka upp sig och när man skall vara snäll mot sig själv?

Just idag känns det lite bättre, jag skall snart till tvättstugan, garagearbetet är klart så jag kan köra in mina hojar (när jag körde ut dom även om det bara var några meter kände jag mig gladare…)

jag har så förbannat svårt att LÄRA MIG AV MINA POSITIVA ELLER NEGATIVA erfarenheter!

Jag kör hoj och flinar som en galning nästan varje gång och ändå sätter jag upp små hinder allt som oftast när jag funderar på att dra iväg.
Jag mår bättre av ”bra mat” men bara ibland funkar det att jag väljer det rätta.
Det är härligt att träffa vänner men för ofta känner jag mig pressad och undviker det.
Och så vidare…

Det känns bra att skriva detta! och det har jag gjort ett tag nu och tror jag kommer fortsätta med.

Det känns bra, och lite jobbigt/ansträngande att gå till samtalen med psykologen, kommer fortsätta med det.

Någon sa att ju mer jag lär mig ju mer inser jag att jag inte förstår (eller något liknande)
Så känns det, jag blir nog klokare sakta, men det känns inte så, jag blir mest förvirrad av det jag lär mig, eller tror mig lära.

14 maj Kungsholmen, Vår!