Flytta och byta arbetsplats?

Jag har skrivit om väldigt varierande ämnen här och när jag ser på statistiken vad det handlat om är det mest mental ohälsa, att jag inte mått bra och allt som oftast har livet känts helt svart.

Jag är just igenom den handgripliga fasen av operationen av magen (Bukplastiken) och nu är det mest kroppen själv som skall läka och börja fungera, ibland annat saknar jag känsel i en ganska stor del av huden på magen och vid naveln, det gör inte ont men känns konstigt, samt jag är svullen och magen är spänd.
Allt detta tar kroppen och tiden hand om som jag förstått läkarna, så detta lägger jag lite åt sidan och ser framåt.

Idag bor jag i Stockholms innerstad i en lägenhet på 25 kvadratmeter.
Läget är underbart med balkong mot kvällssol och vatten med badklippor rakt utanför, kan inte bli mycket bättre?

Jo kanske kan det bli det, eller snarare annorlunda för mig än ”bättre”
En fundering och lite av en ny dröm har dom senaste åren tagit form i mitt sinne, flytta ut mot landet till ett hus.

Jag är född i Stockholm men har större delen av min barndom bott på just landet, i lågstadiet bodde vi i Norrland på en stor gård, det var härligt på många sätt men jag minns att jag ofta kände mig ensam och det var en bra bit till kompisar.

När jag kommer upp i mellanstadiet så flyttar vi till en villa i ett vanligt villakvarter och det var en förändring, om den var bättre eller sämre minns jag inte vad jag tyckte då, och runt 12 år ålder när mina föräldrar skiljer sig flyttar jag, min bror och mamma långt bort till Västerås och där lever jag mina högstadieår och tonår.

Från att jag flyttade från Norrland till Västmanland och till bara för några år sedan har jag inte haft någon längtan till skog och natur, snarare har jag aktivt sökt storstaden och vad jag fantiserade om dom möjligheter den erbjöd.

Nu har jag bott över 20 år i innerstaden och det har varit perfekt, jag kan inte säga att jag ångrar något, men jag har börjat ställa mig själv frågan om detta är rätt miljö för mig idag, kanske också om det för mig inte var helt rätt redan från början eller om jag kunde funnit något som passade mig bättre.

Mitt svar på ovan fråga är att jag tror att detta med min önskan att komma ut i naturen och att prova på att bo i ett hus på egen hand är en ny längtan.

Om man tänker sig att jag har levt med en mental ohälsa länge, betydligt längre än 25 år.
Att jag har levt på ett sätt för att överleva snarare än att leva i något mer meningsfullt sätt?

Jag tänker att när man är deprimerad så hittar man ju på alla möjliga saker för att få en stunds vila ifrån allt som man uppfattar som elände, och i mitt fall var ofta lösningen mat och godis, det var som en drog och en kortvarig lättnad av välbefinnande.
Också att handla saker lindrade för en kort stund.

Många saker orkade jag inte med som att sköta om mig själv, arbete och att betala räkningar, vilket i sin tur drog mig ner ännu djupare i en ond cirkel.

Vad jag vill komma fram till är att livet gick ut på att Överleva inte att Leva, man kan ju säga att jag misslyckades med båda, visserligen lever jag fortfarande men att från tonåren utvecklas som människa i samvaro med andra människor, intressen och hobby eller för den delen ett intressant arbete fick stå tillbaka för den skeva livsstilen jag levde.

När jag för drygt 10-12 år sedan började försöka få ordning på min ekonomi, och för c.a 6 år sedan gå vidare med en gastric bypass operation var det en väg som jag inte visste var den skulle leda men som jag nästan på instinkt hoppades skulle leda mig mot något bättre utan att veta riktigt vad det var.

Nu sköter jag mitt jobb sedan +15 år och har nyligen gjort en bukplastik för att min kropp skall bli mer funktionell, det är svårt att utforska löpning när magen hoppar så att man nästan får ont, eller att ha ett avbärarbälte spänt när man skall ut och vandra med ryggsäck, eller får eksem liknade hud på grund av fukten som bildas när man går.

Och så skall jag inte glömma att det finns en estetisk bit i detta!

Allt du läst ovan och dom förändringar jag gjort har ganska ofta varit förbättringar och det för mig oväntade som hände var att något vaknade i mig, nu handlar det inte om den bortträngda delen av livet att leva ”Ett Bra liv” som är stimulerande, som jag kan växa i som människa.

Om jag för göra en liknelse, har du hört talas om (vilket kan vara en myt) att om du är spänd i kroppen och stel och får en fullkropps massage så kan en av effekterna vara att man masserar lös en massa ämnen och kanske också någon form av känslor som nästan förgiftar kroppen när dom börjar röra på sig, som att kroppen vaknar upp för och börjar lyssna och känna saker som varit bort tryckta, inkapslade och undanskuffade så att man inte märkt att dom fanns.

NU får dom fritt spelrum och då mår man nästan lite dåligt av denna nya upplevelse, man börjar inse att man inte lyssnat på sin kropp eller sinne.

begriper du något av detta eller svamlar jag bara?

Det är detta jag tror som har vaknat i mig, jag känner en stark dragning till någon form av natur och lugn, att får möjligheten att utforska OM jag vill prova på att odla en tomat eller morot, ha ett garage där jag kan byta en glödlampa på hojen utan att stå på den nuvarande halva bil parkeringsplats och måste ha pannlampa för att se, skruva upp en hylla för att bygga något i mitt hem där det inte är ett måste att få ordning som jag idag är tvungen att gör av nödvändighet och inte av inspiration.

Det finns massor av saker jag skulle vilja utforska i detta och jag skall börja med ett förutsättningslöst samtal med banken och se om dom har någon seriös rådgivning att erbjuda och därifrån och med eras svar bedöma hur jag skall gå vidare.

Detta är börja på min dröm idag och nästa steg på möjligen något nytt!

Handling talar högre än ord

Jag läste en bok (läste då menar jag lyssnade på talboken för jag får aldrig ro att läsa en fysisk bok nu för tiden)

Den heter ”Konsten att vara snäll” och skriven av Stefan Einhorn

Jag blev mycket påverkad av den och fick flera tankeställare, en av dom mera påtagliga var att jag ”tänker” göra något har nästen inget värde när det ställs emot att ”faktiskt göra något”

Jag försöker ha med det i min vardag och det fungerar väl så där, jag är ju väldigt osäker på mig själv, och mendan jag skriver denna mening skulle jag vilja säga att just min önskan att försöka leva efter denna tanke och inte lyckas särskillt ofta för jag söker bekräftelse innan jag gjort det bevisar att jag talar enormt mycket mer om vad jag skall göra än faktiskt gör det…det är lite knäckande!

Jag såg just nu en video på Youtube från Better Ideas – How Talking About Your Goals is (secretly) Destroying Your Success

Och visst det är lite floskler, lite som att ha ”Carpe Diem” i jättebokstäver på väggen, men om det får en att tänka till men framför allt göra en alldeles så lite förändring kanske det har existensberättigande?

Jag gör 2 saker som jag kommer på snabbt som handlar om 90% prat och 10% aktivitet, och jag vill så gärna att folk skall veta att jag ÄR en sådan person som gör detta.

Köra Motorcykel och Vandra.

Det är fan jobbigt att prata om detta, jag tänker på hur jag vill fixa och göra fint i min lägenhet men aldrig kommer till skott, hur jag vill göra saker på jobbet men inte heller där kommer till skott.

Jag har lovat att försöka vara snällare emot mig själv, och det är väl också en del i detta? så jo jag gör saker, jag har genomgått en stor operation av eget val, jag har genomfört en Stegtävling, jag är bättre på att säga till personer att jag tycker om dom och att dom finns i mitt liv.

I filmen ovan så talar han om hur det känns när han gör saker och inte berättar om dom, eller på sin höjd berättar om dom när man gjort det eller när man hållit på ett längre tag, och jag känner igen att det känns bättre när man redan gjort det och inte berättat om det i förväg.
Samtidigt törstar jag så efter att människor i min omgivning skall tycka jag är en hyfsat bra person…
”Action speek louder then words” kanske stämmer, är det så att jag måste börja vara nöjd med mig själv först, kanske måste jag vara nöjd i mig själv och då kanske mina ”actions” ändå märks utan att jag ropar ut dom?

Fan vad jag blev känslosam plötsligt, jag börjar bli uttråkad av detta stillasittande efter operationen, men nu jävlar är det återbesök 5 i morgon och nu tror jag att dom tar bort dränaget, i morse var det 40 ml över ett dygn och med lite tur ännu mindre i morgon vid kontrollen!

Dag 10 efter operationen

Denna post återknyter till posten Nu jävlar blev orolig för 2 dagar sedan.

Så idag är det 10 dagar sedan operationen och 8 dagar som jag varit hemma, just nu efter att tvättat mig som jag gjort dom senaste 10 dagarna vid handfatet känner jag mig riktigt jävla bra, en skön känsla förstärker mitt redan goda välmående, man skall inte missa och underskatta dom små boostar man får i vardagen, det gäller fan hela tiden!

Hygien, jag har aldrig varit så fokuserad på att rehabilitera mig själv som denna gång och då är hygien en sak som är bökig men som jag hittat möjligheter att lösa.
Tänk på att jag undviker att böja mig framåt och kroppen från under bröstvårtorna ned till höftbenen och alldeles ovanför skrevet är off limit för vatten, man kan säga att jag har 3 områden att vara försiktig med, det primära mag-ärret, dom 2 små ingångshålen för dränaget där det ena är borttaget och nu har kirurgtejp över.

För 2 dagar sedan och en dag innan det ena dränaget tas bort

Ovan ser man båda dränagen och att det är mycket svullet och missfärgat, bara någon centimeter ser man det stora ärret som löper lågt men från sida till sida och en bit ut på höften.

Detta är idag efter ”dusch” och med Gördel och 1 dränage

Jag skrev ovan att detta knyter an till posten där jag orolig (läs gärna den innan)
Jag åkte på inplanerat återbesök för Omläggning/Kontroll nr 2 och får veta att det dygnet när jag ”läckte” så mycket (115 ml/dygn) inte alls var farligt eller ovanligt!

2 bra saker tog jag med mig från sköterskan på avdelningen, vissa personer får ha dränaget upp till så mycket som 3 veckor efter operationen, och mängden från dygn till dygn kan variera och den nivå jag fått är inte farlig, så jävla skönt att höra, jag var absolut orolig, inte för att dö eller så men får att ha missbedömt eller haft dåligt omdöme av vad jag kan göra.

Jag försöker att bromsa mig själv från dumheter, allt jag gör skall vara med målet att få så bra läkning som jag kan, inte vara rädd för att be om hjälp för jag har fått flera erbjudanden flera gånger, vara snäll mor mig själv och försöka vara i balans fysiskt och mentalt.
Det var just detta jag trodde jag missat, mitt dåliga självförtroende smög sig in och visade sin fula nuna…

Återbesök 3 är planerat till förmiddagen på måndag och då skall man se om det andra dränaget kan tas bort, jag är tveksam då jag i morse hade runt 95 ml/dygn, min gissning är kanske fredag nästa vecka?
Men det känns ok så länge allt blir bättre och bättre sakta och säkert.

Operationen närmar sig

Jag har tidigare i en post (Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst) skrivit om att jag gjort en fetmaoperation, en så kallad Gastrisk bypass-operation.

Nu ett antal år senare och ganska stabil i vikten har jag beslutat att ta ett steg till, nämligen en plastik operation för att ta bort överflödig och lös hud på framsidan av magen.

Jag vägde 150 kg när jag opererade mig och idag väger jag 101 kg vilket är 6-7 kilo mer än det lägsta jag varit nere på.

Att operera sig på detta sätt är inget jag längtat efter, det är mest en funktionell operation för mig, jag har så pass mycket lös hud fram på magen att det är besvärligt mer tex byxor och bälte, jag får liksom stoppa ner magen i byxorna eller låta den hänga över, vilket gör att byxor sitter dåligt och har jag skjorta nedstoppad i byxorna ser det för jävligt ut och är obekvämt.
Sommaren som var hade jag ganska stort obehag av att man blir svettig i hudvecken och det känns ofräscht och jag får lätt irritationer på huden som kliar.
Men det är så klar en estetisk fråga också, inte så att jag undviker eller är rädd för att ta av mig på överkroppen vid tex bad, men mer som att det ser fult ut, och försöker jag se prydlig ut är det som att ha snygga kläder på sig men med en ful eller opassande del som förstör mycket av helheten, jag är ju ingen snygging så jag får fan försöka allt jag kan för att se ens lite respektabel ut…

Jag är inte orolig för själva operationen utan mer för möjliga komplikationer efteråt, som tex infektion, ful ärr bildning då jag har en genetisk disposition för Hypertrofiska ärr.
Det gör att det finns en risk att ett är efter att det har läkte ändå fortsätter att försöka reparera skadan fast än den redan är läkt, ärret blir rött och kan klia.
Jag har inte fått fram vad min risk för att ett ärr hos mig reagerar på detta sätt men risken finns och det är en ganska påtaglig oro för mig, jag har idag ett ärr på min axel efter att jag bröt den som reagerat på just det sättet, men också dom flesta ärren har inte gjort det, så vi får se hur det går denna gång, beslutet är fattat.

Den 17 April kommer jag att opereras, efter det en beräknad sjukskrivning på 2-4 veckor samt att bära en gördel i c.a 6 veckor.
Operation kommer ske på Karolinska Universitetssjukhuset Klinik för Rekonstruktiv Plastikkirurgi.

Operationen blir en så kallad Klassisk bukplastik, det innebär att på just mig som har mest eller nästan all lös hud fram på magen och mycket lite på sidor och rygg, kommer man att utföra ingreppet på framsidan av magen, visuellt lite som en ”glad mun” om du föreställer dig ingreppet så.

När jag i November 2018 var för bedömning för OM jag kvalificerade mig för detta ingrep så ville läkaren får en second opinion och en kirurg kom in och hennes reaktion var klar ”detta kommer att innebära en stor förbättring för dig”
Detta och att jag funderat i drygt 1 år gjorde att jag bestämde mig för att satsa på detta och hoppas att det går bra.

Förutom riskerna med operationen gällande ärr och infektion så är det ju också i mitten av april och räknar man på den kommande sommaren och semester, bad, vandring och motorcykel åkande så är det lite tight med tid, men jag har verkligen försökt tajma detta på bästa sätt, normal väntetid från besked är 4-6 månader och det är där jag ligger.

Kommer detta att påverka hur jag mår? jag vet inte, kanske, jag hoppas det!

Stegtävling 2

Under december hade jag en stegtävling som jag skrev om 372 951

Det var en god vän som utmanade mig och vi gick under lite mindre än fulla december månad, och det blev just 372 951 steg för min del.

Att jag vann med en liten marginal hade nog mest med att jag hade många lediga dagar och kunde gå på sista dagen nyårsafton då han hade familjeliv att fokusera på, men lite spännande och kul var det skall jag erkänna.

Nu har jag blivit utmanad igen och nu är det hela Mars månad som gäller, och den som går flest steg vinner.

Idag är det 12 mars och jag har gjort 183 782 steg och jag har legat i rätt bra, fram till nu har jag haft 2-3 inaktiva dagar så jag kunde ligga 20-30k steg högre men det känns helt ok för jag är lite fundersam om ”att gå” kan vara lite av en flykt, precis som att äta, spela spel och liknande kan vara, jag går nog lite som en trygghets grej, jag vet nu att jag kan och då glömmer jag för en stund att jag har andra problem som jag inte tar tag i…

Att gå funkar jäkligt bra för mig fast jag väger dryga 100 kg, jag har dock märkt denna vinter att jag ibland och ganska kortvarigt, får en konstig känsla under främre trampdyna på vänster fot, det märks mest då jag går lite längre sträcka i en följd, runt 8-12 km kanske.
Igår var jag hos Gå & Löpkliniken på Odengatan och fick lite råd om inläggssula, den kostar dock 650 kr/par så jag kände att jag vill fundera på det lite.
Fick också veta att som jag länge känt att gå i Joggingskor inte är fel, vilket jag hart hört ATT det är? dom sa att det är alldeles utmärkt att gå i en joggingsko!

Just nu håller jag på med tvättstugan och det är runt 5 minusgrader ute men sol, är dock redigt utled på kylan men skall ut och gå ändå, får se hur långt det blir, igår blev det c.a 20 km.

Jag skall försöka gå längre än jag gjorde i december och ge min kompis en redig match, och samtidigt inte gå så att jag får ont eller att det blir tråkigt, för känslan att gå vill jag inte tappa för en tävling!

Söndag 3 mars – Kungsholmen runt

Min egen värsta fiende?

Man talar ibland om ”Sin egen lyckas smed” och är inte det man menar då att man kan påverkar hur ens liv blir genom positiva handlingar och tankar?

Om vi stannar lite vid just tanken, kan man då också vara ”Sin egen värsta fiende”?

Jag vet inte om man kan genom att tänka positivt kan få lättare för att tänka ännu mer positivt, liksom med fysisk träning att det går lättare efter ett tag och bara flyter på när man får en rutin på det?

Jag inte bara tror, utan vet att för min del är det mycket och kanske övervägande negativa och ledsna tankar som präglar mitt inre liv, hur länge vet jag inte men möjligen stora delar av mitt hela liv, har jag då byggt en grunden till mitt eget upplevda misslyckande och nu har så svårt att ta mig ur det?

Jag tänker på min senaste vecka i vardagslivet och på jobbet, om jag gör liknelsen med att vara solbränd, då vet du hur överkänslig huden är bara man nuddar den, så känner jag ofta i vardagen.
Om någon har minsta åsikt om hur jag är agerar eller arbetar så gör det så ont att det möjligen blockerar allt logiskt tänkande om jag skall bedöma hur mycket det ligger i saken och jag hamnar i en negativ spiral då jag lätt ältar det om och om igen, och jag känner mig helt utlämnad till känslan och är fast där.

Om jag skulle beskriva mitt JAG som jag upplever det är det ett hus eller ett torn som stått så länge att det är på gränsen till omöjligt att rubba, med låsta dörrar att man inte kan komma in och se hur det håller ihop, som att man inte ens kan kontrollera skadorna, och framför allt det är ogörligt att bedöma var man skall börja och rota, man går runt huset och skymtar genom fönstren att här är det mycket att göra och blir galet skrämd över mängden..
Kanske får man till slut upp garagedörren och då väller det ut saker, så i samma stund man lyckas med att komma in får man hålla emot för att inte få allt över sig och kvävas.

Konsten att vara snäll

Jag läste en bok av Stefan Einhorn som heter Konsten att vara snäll och den var bra på så många nivåer, han talar ibland annat om att man inte själv ”får” må bra av en handling som är att betraktas som utförd av godhet, för om man blir glad eller känner sig nöjd om man gör något för en annan så kan man möjligen haft detta som en orsak till ATT man gjorde saken och då är man inte helt god…
Stefan hävdar att detta är fel genom att det är ju orimligt att det är dåligt bara för att 2 personer (givare och mottagare) uppskattar det man gjort, det borde ju vara en bra sak?

Härom dagen fick jag hör att min bror och hans familj var sjuka, båda vuxna hade fått lunginflammation och den enda som var frisk var min brorson som turligt nog kunde gå till förskolan medan hans föräldrar försökte hålla igång sig själva och ”markservicen” hemma nu efter flera sjuka veckor.
Så självklart när jag hade 3 lediga dagar erbjöd jag mig att hjälpa till OM det fanns något jag kunde göra, och dom sa att jag gärna fick göra det idag, bära lite saker samt låna bilen och handla lite mat, och överraskad blev jag för som många idag är vi alla lite dåliga på att våga be om hjälp, samt jag och min bror har inte så mycket kontakt, vi är lite trötta på varsina håll kan man säga, men jag blev lite glad att jag kanske kunde hjälpa till.

På rätt tid ringde jag på hemma hos dom, fick en lista med matvaror och pengar, nyckel till bilen och på vägen ner bar jag ner tvätten till tvättstugan och åkte iväg.
På affären fick jag ringa och fråga om några saker så att det verkligen blev rätt men allt gick bra och jag kom åter med allt på listan utan problem.
Allt som allt tog det lite drygt 2 timmar och jag var hemma hos mig till middagen med god marginal och det kändes rätt bra, inget stordåd men rätt fint! 

Det är väl rätt bra att jag tillåter mig själv att göra en lite bra sak och samtidigt mår jag lite bättre för det? Jag tycket det!

En annan sak som den gode Stefan säger är ”det är inte tanken som räknas utan handlingen” fan vad rätt!
Någon är bjuden på födelsedags fest hos dig och kommer dit, kanske sent? och utan en present och säger, jag han inte köpa en present, ”men det är ju tanken som räknas?” NEJ det är det inte alls?
På vilket sätt hjälper det att jag trycker ”Like” på Facebook om att någon påpekar att man måste göra något åt en sak och det är allt jag gör?

Det är handlingen som räknas inte tanken!
Denna dag gjorde jag något för en annan och som bonus mår jag också lite bättre!
 

Jag närmar mig en vägkorsning och ett beslut

Tidigare i förra veckan var jag på mitt fjärde besök av fem hos psykologen och nu börjar det bli dax att fundera på någon form av resultat, syftet med att söka hjälp var ju att få råd om det finns en möjlighet för mer djupgående hjälp och stöd, då detta är tidsbegränsat och har ett definitivt slut.

Vi talade om alternativen, som är att

Jag känner mig klar och nöjd med den hjälp jag fått och vi avslutar.
Jag söker hjälp via husläkare med dessa möten som stöd och kanske får en remiss vidare.
Jag kontrollerar om jag har stöd i min hemförsäkring.
Jag fortsätter på egen hand och bekostar det själv.

Talade nyss med mitt försäkringsbolag Folksam och fick veta att även om jag har en ganska gedigen försäkring så kan jag inte någon hjälp därifrån, delen kallas ”Kristerapi eller Krishantering” och täcker tex. händelse när man blivit rånad eller utsatt för andra brott, men också nära anhörigs död dock inom 2 år, och även om min mors och min morfars död 1985 med 1 dags mellanrum och jag blev ensam 17 år gammal, och detta kan vara starten på mycket av detta så är tiden för lång och svaret nej, inte heller delvis ekonomiskt stöd.

Kanske skall säga att jag fick ett erbjudande att fortsätta provat hos den nuvarande psykologen, hon tog upp det som sista alternativ och jag förstår det då kostnaden är 975 kr/timme.
Jag får inte alls känslan av att hon på något sätt ”säljer sig själv som ett alternativ i förhoppningen att jag har råd” utan på riktigt vara ett alternativ.

Sjukvården och husläkare är ett alternativ men jag tvekar, nu har jag snart gjort 5 tillfällen här och att börja om igen kräver en ny kraftansträngning, detta är inte alls lätt, att tänka och känna och sätta ord på allt man har inom sig är som ett ”slagsmål” man skall stå upp, gå framåt och inte backa för mycket, försöka undvika slag och obehag men samtidigt hantera dom smällar man får, hålla fokus och så vidare.

Jag kanske har råd med 1 möte i månaden som jag betalar själv, kanske 2 men då måste jag nog jobba extra eller dra ner en hel del kostnader.

Den senaste veckan har inte varit bra, jag känner mig orolig, osäker och har ingen riktning i min vardag.

Igår var psykologen tvungen att omboka min sista tid på grund av sjukdom så sista mötet är 12 december.

Jag tror jag kommer välja att betala själv, inte helt säker men troligen.

Det känns som vägs ände, kanske är det bara att överleva som återstår, kanske kan jag bara hoppas och gå vidare och se vad som händer?
Detta är ingens fel det är bara så livet är.

Mitt i Movember

Idag är det 15 November och det är halvvägs igenom 2018 års Movember.

Jag har i år samlat in 550 kr så här långt och det är ganska bra efter halva månaden om jag jämför med tidigare år, jag vet själv hur jag skulle reagera på insamlingar…jag skulle bara skänka till någon jag litar på och jag hoppas att allt detta jag gör blir bra för alla i slutändan.

Fjunen börjar gruppera sig lite haha, jag är sjukt obekväm med selfie av denna typ men vad gör man inte för den goda saken, lite får man bjuda folk på för att få folk att lätta på plånboken och skänka en slant!

Att börja leta efter orsaken till känslan

Jag sitter här framför datorn, det är lördag förmiddag och jag har arbetat 4 dagar i veckan och är nu ledig i 2 dagar inför nästa veckas arbete.

Jag gick upp straxt före 08 och som vanligt tog min medicin och en kopp grönt thé som start sedan müsli och yoghurt med banan, samma som alltid och det känns som en riktigt bra start.
Ser på inspelningen av Uppdrag Granskning om Vem kan rädda Sanne och dricker kopp 2 av mitt thé, ser och funderar, jämför med mig själv och blir sorgsen över hur någon kan behöva ha det på detta sätt, en ung kvinna som har det så här och hon bara skyfflas runt, vad har jag då för möjlighet att hitta stöd och hjälp?
Jag fundera på om jag skulle kunna hjälpa henne…

I förrgår får jag ett sms från pappa att han skall bjuda på middag i kväll och jag blev lite stressad och vill spontant inte, igår kväll får jag en ny fråga om jag vill komma då jag inte svarat, jag svarar att jag får återkomma och att jag är trött efter veckan.
Nu sitter jag här och funderar på varför känner jag så här att jag inte riktigt vill?
Min bror och hans familj skall också dit.

Jag har blivit lite triggad att fundera på mina känslor och försöka se varför dom kommer och varifrån dom kommer efter mina samtal i posten innan detta  Be om hjälp eller fixa det själv?

Jag vet inte, jag vet inte hur jag skall gräva djupare i känslan? HUR hittar jag orsaken till att jag känner ett litet magknip/obehag att tänka på om jag skall åka till pappa?

Om jag skall beskriva dagen fram till nu när klockan ä 10:51 så sov jag rätt bra, var trött igår och la mig c.a kl 23.
Klockan börjar ringa 0730 på låg volym och jag går upp 07:50 och gör det jag skrev ovan, det känns normalt och välbekant och ganska bra.
Nu har jag kollat mejl och diverse dagliga websidor och jag känner ett behov att skriva detta…varför? är det olusten obehaget som driver det? är jag ensam och det är den känslan jag känner? jag vet inte!

När jag var hos min psykolog i veckan så talade vi lite om, eller hon tog upp att kanske skulle man undersöka om det finns orsaker till mitt problem med mitt dåliga minne och hur jag känner och mår, kanske finns det någon form av medicinsk orsak och har man aldrig kollat upp det så borde man kanske det? hon sa det med en slags självklarhet som man skulle göra om man har ont i tex foten…
Jag har alltid förutsatt att det varit jag som bara är lat och inte företar mig saker, det KAN ju fortfarande vara så men jag vet inte.

Jag har Spotify på i bakgrunden, vad musik är härligt, det ger alltid en skön känsla tillbaka, inte som spel på datorn som bara ger en positiv känsla  ibland.

Lyssna på detta!

Fan vad det svänger!

Caravan Palace – Lone Digger

https://open.spotify.com/embed/track/0ZG7CssB5lM2ILgJhMGNVE

Disclosure – Voices

https://open.spotify.com/embed/track/7rJSE8d6HYFXXbbaJjAa6d