När andan faller på

är det inte så man säger ”När andan faller på” alltså man gör något när man får inspiration eller känner för det?

Exakt nu har jag druckit en whisky, kanske 4-6 cl och börjat på en Guinness och då kom andan att falla på….varför blir det så?

Lyssnar på Peter Gabriel – Sledgehammer minns ni den? minns ni basgången på den som spelas av Tony Levin?
vet inte varför jag följer baskanaler på Youtube om att spela bas? beror det på att pappa spalar bas? beror det på att jag känner något när jag hör musik? vet inte…

Nu när andan faller på och jag känner mig frustrerad över att inget händer i mitt liv? eller visst händer det saker men det tog nästan 50 år innan jag ens började fatta att jag måste ta tag i livet.
Jag har jobbat mer mer eller mindre meningslösa saker hel livet, jag kan ingenting som är till nytta för andra än mig själv, och jag kan ändå nätt och jämt ta hand om mig själv, jag är som ett stort barn.

Jag är inte speciellt nere just nu bara så trött på att inte ha någon skill att falla tillbaka på och göra något bra, jag är en stor belastning på min omgivning och den omgivningen väntar bara på att jag skall komma på fötter och bidra med något!

Varje vecka är full av att bara ta mig igenom, tänk på det en stund och låt det sjunka in.
Jag sover, vaknar och går till jobbet som en robot och försöker utföra det så bra jag kan men det är nätt och jämt jag gör det.
Jag kommer hem och försöker fixa mat och näring så att jag kan upprepa det nästa dag, så försöker jag ta mig igenom arbetspassen och när jag är ledig finns inget som intresserar mig som jag kan företa mig.

idag vaknade jag som vanligt av larmet kl 0630 som att gå upp tidigt betyder någonting alls? och ändå gör jag det varje dag, som om det tyder på någon form av karaktär eller att jag är en bra människa.
Klockan är nu 20:21 och om en dryg timme kommer jag att gå och lägga mig för att göra samma sak igen i morgon.
På måndag går jag upp 04:30 och åker till jobbet kl 06:00 jobbar hela dagen och är hemma kl 19:45 för att gå till sängs 21:30 och så börjar det om.

Lyssnar just nu på Jennie Abrahamsson – My favorit thing’s lyssna på den, magisk!

Det var då ett JÄVLA gnäll på mig idag! ordet ”Waste of space” det är jag det!

Jag har som jag sagt sålt min lägenhet i Stockholm och känner ingenting för det, jag har köpt en ny lägenhet i Strängnäs som jag flyttar till runt 19 April och det är väll bra men fan om jag bryr mig särskilt mycket…

Jag har ingen mening i denna värld, Noll!

Jag vet ingen i min omgivning som har sådana problem som jag, folk tar sig fram och gör saker, jag gnäller och går på medicin och köper saker

Jag säger det nu….mitt lägenhets köp kommer inte att göra mig hel eller helare, det är annat som måste till, jag gick minst 10 år för sent till läkare.

Vet du vad som är skit….att allt detta jag skriver är som en enorm ryggsäck jag bär på och kan för mitt liv inte ta av mig, den kommer att dränka mig och dra mig ner i djupet, jag kan fan inte släppa den.

Vet du en sak som aldrig gjort mig besviken? Musik! alla spel jag spelat är tråkiga efter en tid, musik där finns alltid något som berör mig!

Det är inte livet eller världen det är fel på! det är mig nått är jävligt knas!

Skall vi avsluta med Eric Gadd – Mina Händer Den är jävligt bra och är en cover på Linnea Henrikssons original

Skål Kosmonauter!

Smärta och sorg, kan man leva med det?

En sak jag tänkt på är smärta..

Den smärta jag hanterat på ett något så när medvetet sätt är för något år sedan en axel som efter operation värkte och jag åt smärtstillande som tog toppen av smärtan men inte riktigt tog bort den helt, och det kändes ganska normal och väntat.
Det som lite överraskade  mig var att jag inte kände mig mer smärttålig utan snarare mindre, som att jag blev trött på smärta och inte orkade med den efter några veckor, som en slags utmattning.
Allt gick bra och smärtan försvann.

Nu när jag känner mig ledsen och sorgsen så ofta och så mycket vill jag bara bli av med allt, jag orkar liksom inte leva med den som en del av vardagen.
Nu menar jag inte att jag skall ha det eländigt och leva med det utan mer att jag skulle behöva en grund att stå på som var något mer stabil, ungefär som att hålla en tung vikt, man klarar av det en stund utan problem men inte hur länge som helst.

Här om dagen släppte Robyn sin nya platta Honey (Spotify) och när jag idag läser en recension av plattan på Pitchfork skriver skribenten en sak som jag hajade till inför.

But here, finally, is the real romance of Honey: Instead of willing her relationship to be infallible, she’s banking instead that she can bear future pain without shattering

Hmm så detta att hantera sorg och smärt och orka med det utan att krossas, det skulle jag vilja kunna göra, tänka på och ha det i bakhuvudet som ett stöd!

Tyvärr är det ett sådant enormt brus och sus i mitt huvud att jag glömmer ofta bort sådana här saker och goda råd..

Jag skulle vilja ha mer mental ro och lugn.

(Och du lyssna på Robyns nya platta, fan vad bra!)