Olycklig och så fet att jag kan dö när som helst.

Som jag tidigare nämnt så har jag haft ett liv med en hel del stora händelser, en av dessa var när min övervikt började skena utom all kontroll.

Det är svårt att sätta någon exakt tid utan det var snarare en gradvis eskalering och började ungefär när min mor gick bort i mitten på 80-talet, jag levde på godis och snabbmat, där grundlade jag mitt sätt att hantera det jobbiga i livet genom mat som tröst och ett sätt att blockera jobbiga tankar.

Runt millennium skiftet med ett stillasittande arbete på natten började det igen accelerera och när vi närmar oss 2010 och jag skall ta MC kort och inte kommer i lånekläderna så har jag nästan nått botten, 2012 efter att en nära anhörig genomgått en lyckad Gastric Bypass börjar en liten tanke få fäste i huvudet.

Jag är på väg till jobbet en vinterkväll, det är snö i Stockholm och promenaden är drygt 10 min till arbetsplatsen men jag måste sitta ner 1-2 ggr på den vägen, sitter på en översnöad parkbänk rätt upp och ner och pustar, svetten rinner och jackan är öppen fast det är 10 grader kallt, en man och en kvinna passerar och när dom just passerat stannar kvinnan till och går ett steg tillbaka ”Ursäkta men är du ok?” frågar hon, synen med en medelålders man sittandes mitt på en bänk full med snö (jag hade inte ens sopat av den) och svettas ser inte helt normalt ut.
Jag blir överraskad och generad och svarar att jag har ryggskott eller något liknade, ler, ställer mig upp och går vidare.

En liten tid senare en morgon efter arbetet är jag på väg hem, står i hissen på väg ner och halvvägs kliver en dagkollega in i hisskorgen, vi nickar åt varandra och jag pillar med mina hörlurar i öronen för att börja promenaden hem, kollegan går av en våning före mig, han kliver ur hissen och dörren hinner nästan gå igen när han hejdar sig och fångar hissdörren innan den låst, ”Förlåt måste bara fråga om du är ok?” säger han, ”Va?” svara jag och fipplar ur mina hörlurar ur öronen, jag ser honom i ansiktet och han ser orolig ut, ”näe jag bara undrade om du var ok, du andades så tungt” säger han…
Igen blir jag överraskad och generad och svarar undvikande, ”näe bara en lång natt och jag är trött” ser en viss tvekan i hans min men han ler och dörren går igen.

Jag vet inte vilka dessa människor är som frågat hur jag mår men detta var nog en del av en vändning eller förändring i mitt sätt att se och tänka på mig själv.
Jag har nått en punkt där jag påfrestande min kropp och hjärta så att jag kan dö mycket i förtid.
Jag får veta att jag har högt blodtryck och äter 2 mediciner bar för det, men jag får också veta att jag har Hypotyreos vilket är låg ämnesomsättning och börjar medicinera för det också.

2012 är också året då jag börjar den långa vandringen mot ett annat liv, flera besök hos sjukvården leder till min GBP operation i januari 2013 på Ersta Sjukhus.

Jag väger nu 150 kg och är 175 cm lång.

Operationen går bra och jag får åka hem dagen efter.

2 veckor senare skall jag ta bort agrafferna (det är med Agraffer man häftar ihop såren) och det ser ganska bra ut med dagen efter spricker det stora ingångs såret när jag är hemma, blodet rinner och det ser ut som jag blivit knivhuggen med en machete. akut in till Ersta och man beslutar att sy igen istället för att låta det läka öppet, det visar sig vara fel och såret blir infekterat och måste öppnas igen en vecka c.a senare, smärtan är obeskrivlig!
Jag får gå 2 veckor varje dag hos Distriktssköterska för att lägga om såret.

Vikten börjar rasa snabbt, nu skall jag lära mig att äta 6-8 ggr per dag och små portioner 2-3 dl

I september 2018 blir jag utmanad att på 2 månader GÅ 18 mil, jag som aldrig motionerat och aktivt undvikit att röra mig.
Att gå det gör ju tanter i Norrland, att gå vad är poängen med det? vad gör man under tiden?
Första promenaden är ungefär 2 km, andra, tredje och fjärde också…

10,8 km i september 2013, 43,1 km i oktober, November och December 152 km…

I oktober 2014 får jag makalöst ont i ena sidan av ryggen, som ett ryggskott som inte släpper och blir värre, till slut går jag till akutmottagningen och dom pumpar mig full med morfin som inte hjälper, blir ilfart till Ersta och kontraströntgen som visar att ”din gallblåsa är rutten” som kirurgen säger och måste tas bort snabbt, jag får inte ens stiga upp från sängen utan sövs och man tar bort gallblåsan, tydligen är det inte ovanligt att man får problem med galla och gallblåsa.

2015 kan jag sluta med all blodtrycksmedicin

I mars 2018 passerar jag promenerade 10 000 km totalt

i dag går jag sitt på 6-12 km per dag och att GÅ är det bästa typ av rörelse jag vet!

Jag var nere i 93 kg som lägst och idag väger jag 99 kg.

Jag får äta tillskott hela mitt liv, Kalcium, B12 vitamin, extra järn sov.

Varför har jag gått upp dessa kilon? jo det är en ständig kamp att inte falla tillbaka, jag har aldrig varit alkoholist men gissar att det finns likheter med mitt beteende att äta för mycket och fel.
Jag mår inte bra och har det senaste året fallit tillbaka till viss del i ett dåligt beteende, tröstätande.

I Januari i år var jag på 5-års återbesök efter min GBP (Gastric Bypass) och då kommer samtalet upp med lös hud som inte går tillbaka efter snabb viktnedgång, man kan i vissa fall få detta bekostat av sjukvården, det har att göra med vilket BMI man har och också hur många BMI enheter man gått ned, den är inte primärt estetisk utan inriktar sig på problem, som att hitta kläder som passar, klåda, psykosociala problem, rörelseförmåga med mera.
Jag märkte ganska stora problem med att man svettas och det blir fuktigt, kliar och det är svårt att få byxor att sitta bra, magen innanför linningen  eller utanför…inte snyggt eller praktiskt.

För en dryg vecka sedan fick jag komma på besök och utredning om jag kan få hjälp med detta på Karolinska Universitetssjukhuset Plastikkirurgisk Mottagning.

Efter samtalet som är jag kvalificerad och det väntade jag mig inte, jag ligger på gränsen för att få göra detta och väntetiden är c.a 4-6 månader.
Jag ber att få fundera ett tag och komma med ett svar, idag ringde jag och meddelade att jag tackar ja och vill göra detta.

Det kan låta som en enkel sak men det är en omfattande operation med c.a 10% risk för någon form av komplikation, blödning, infektion och det som är en ökad risk för mig är ”Hypertrofiska ärr” det är en genetik som kan gör att ärrvävnad bildas okontrollerat och man får ett rött upphöjt och kliande ärr, detta hände med ett är jag fick efter att brutit min axel för några år sedan, det är inte snyggt och kliar lite då och då men då man inte vet om detta kommer hända så är det nog en risk jag vill ta.

Operationen en ”Klassisk Bukplastik” och denna typ skall vara bäst för mig, det har att göra med var man har den lösa huden och min sitter mitt på och framme, inte på rygg och sidor så mycket då alternativet hade varit en operation som går runt buken (om jag förstått det korrekt?)
Min operation kommer att vara som ett snitt på framsidan av magen (som en glad mun…haha)

Rehabiliteringen är 2-4 veckors sjukskrivning och en tid då man måste ha gördel, vanligen 1 månad.

Jag har varit så otroligt mycket på sjukhus dom senaste 5-7 åren så jag känner mig inte lockad av detta men jag hoppas på att detta skall förbättra min förmåga att röra mig, tex så är det väldigt obehagligt att springa som jag testade i somras, det kanske kan liknas med hur en kvinna känner när bysten guppar, det är också svårt att klä sig då magen ”hamnar i vägen”

Nu läser detta ju inte alla problem, jag har mycket lös hud på flera ställen, underarmar, hals och så vidare men det är något jag får ta ställning till senare.
Jag är ganska bra på att stålsätta mig och inte hamna i ett läge då jag undvika att visa mig med bar överkropp, eller bada.
Men jag skulle ljuga om jag inte tänker på hur en möjlig partner skulle se på mig om man kom till någon form av intimitet.

Jag önskar jag mådde bättre just nu och kunde glädja mig mer åt detta.

Ett litet steg

För att kunna ta ett steg till postade jag nyss min jobbigaste post om hur jag känner mig och hur det än känns och mottas så var det dags att sluta vänta på rätt tillfälle och ärligt gå vidare, det är om detta denna post handlar.

Jag har fått kontakt med någon som kanske kan börja hjälpa mig uppåt, Personalstöd via min arbetsgivare.

Det är en möjlighet all personal har som innebär att vi har rätt att få grundläggande stöd och hjälp med frågor rörande, Familj, Ekonomi och tex mental ohälsa.

Jag tog kontakt med dom för drygt en vecka sedan och var väldigt osäker och skamsen, men jag fick bra hjälp att kortfattat beskriva vad jag vill ha hjälp med så nu skall jag på en första träff med en psykolog väldigt snart och sedan ytterligare c.a 4 tillfällen för att se var jag kan söka hjälp, alltså en grundläggande start och hjälp för att komma vidare till något mer varaktigt.

Vi får tillgång till 5 tillfällen per år så dessa skall jag testa och se var det leder.

Jag känner mig försiktigt optimistisk, det känns lite bra och lite jobbigt att ta detta steg.

Om jag inte gör någonting nu så kan detta bara sluta tråkigt så nu måste jag bita ihop och försöka orka ta tag i detta!

(Det har faktiskt hänt en sak till idag som är åt det positiva hållet men det kommer jag återkomma till i en särskild del då det påverkar detta i viss mån men är ett annat ämne)

Värdelös eller Värdefull?

Vem avgör om man är Värdelös eller Värdefull, eller något däremellan?

(detta är skrivet under en lång tid, flera månader)

Jag funderar ofta på vad jag anser om mig själv och hur jag är och beter mig som människa, och oftast ja nästan alltid är jag övertygad om att jag är mer eller mindre värdelös.

Ibland gör jag något som känns bra mot mig själv eller andra, men oftast är jag ”a waste of space” som amerikanerna säger, jag skulle behöva lämna min plats på jorden åt någon som var till någon nytta!
Och så har jag nog tänkt större delen av mitt liv, och också på ett ganska genomtänkt sätt, alltså det handlar inte om att livet varit orättvist mot mig eller något liknade utan mer som att jag inte tagit tillvara på det, för jag har aldrig vetat HUR jag skall göra det.

Om jag ställer mig utanför mig själv (om det nu går?) och betraktar mig själv så skulle jag själv oftast inte vilja umgås med mig själv.

Så överlag känner jag mig värdelös, men allt jag gjort är inte värdelöst, jag har gjort värdefulla saker (åtminstone till en del värdefulla) men det är så lite att det knappt märks.

Jag har en bekant som på ett socialt medium kallar sig själv Värdelös som användarnamn och jag kan inte riktigt förstå hur hen kan göra det, och ändå skriver jag just denna text och tycker lite synd om hen som kallar sig så, jag vet inte om det är allvarligt menat eller humor dock.
Visst är vi människor konstiga?

Ofta ser jag på andra hur dom och deras liv verkar så bra och jag tycker dom är duktiga på olika saker, och djupt nere vet jag och tror jag förstår att dom har egna problem och tvivel på sig själva, och ändå hjälper det mig ingenting….Förnuft förlorar till Känsla känns det som.

Jag skulle vilja kunna ”vila i” att jag gjorde någonting bra med någon slags regelbundenhet, så att jag kunde ha en bra grund att stå på liksom, nu är jag knappt vid ytan och lyckas bara precis hålla nästippen över vattenytan allt som oftast.

”nu kliver mitt förnuft in” Men för i helvete hur svårt kan det vara att jag skall gå ögonaböj till en läkare för att få hjälp? det ser och hör ju vilken idiot som helst att du är djupt deprimerad och behöver hjälp! ryck upp dig och GÖR någonting!

”Nu är jag tillbaka”, och jag kan ju säga att denna text är inte genomtänkt direkt, jag har inga svar eller lösningar.
En viktig sak är att inte berätta detta för mina närstående (mer än jag redan gjort) för dom har nog med sina egna liv och orkar med största sannolikhet inte med mig också.

Min käre bror är nog den som skulle bli mest ledsen och säkert besviken om jag försvann och han har verkligen nog med sitt eget liv.
Han är för övrigt ett bra exempel på någon som jobbar så hårt på att må bättre och vara en bättre människa, hans ”resa” på dom senaste 5-8 åren är helt otrolig och värd stor respekt!
Jag har nog varit nära nog Noll hjälp dessa år för min bror på ett riktigt mänsklig sätt, visst jag har lånat ut och givit honom pengar ibland, men inte mycket kärlek, styrka och stöd.

Min far önskar nog att han och jag kunde ha en bättre relation och att jag skulle vara mindre arg på honom, och jag skäms för att jag retar mig på honom så ofta och har dåligt med tålamod.
Han har också haft ett långt liv med i mina ögon helt ok hälsa, framgång och kärlek.
Och jag orkar inte ge honom en behaglig ålderdom fast jag nog borde och inte vara så egoistisk.

Jag har funderat mycket på hur jag kan börja bygga ett liv, och det enda jag kommer fram till är att jag inte vet.

En sak jag tycker om är att få eller ge en kram.
Den bästa kram jag minns var när jag mådde dåligt, det var under tiden när min magsäcksoperation, jag var tvungen att gå på diet inför operationen i början av januari och detta var precis innan jul och jag möter min bror vid affären när där jag bor och det bara brister för mig mitt ibland folket som rusar runt och julhandlar, då får jag en kram…den kan jag inte glömma.

i vuxen ålder har jag alltid gillat att gå till frisören för det är så skönt att någon tar i mitt hår och kanske tvättar det.

Jag tänker ibland på min pappas händer, dom är stora och kraftiga och varma, jag kan känna dom när som helst.

Det är inte ofta någon tar i mig.
(När jag skrev/skriver detta blir jag så ledsen att jag inte kan fortsätta)

Nu tillbaka efter några veckor, är ledig i en dryg vecka, en semester jag inte har några planer för, i förrgår var jag på Stockholm Öl & Whisky mässa i Nacka med en kompis.
Och det var inte speciellt kul, jag var med en kompis som är så supersocial att jag häpnar!

Och visst är lite av det ytligt men ändå är han inbjudande, så skulle jag vilja kunna vara men jag står där som en släpvagn bakom en dragbil som rör sig lätt och smidigt i trafiken, jag tänker mer på att jag är en belastning som drar ner stämningen än tillför något, jag ler generat när jag blir tilltalad…
Och så ber min vän om ursäkt för att han varit så social och glömt bort mig, han ringer igen dagen efteråt och ber om ursäkt igen.

Igår tvingande jag ut mig själv på en promenad för att kickstarta kroppen att komma ur detta ”låga läge” jag varit i så länge, men jag släpar nästan fötterna dom sista kilometern av orkeslöshet.
I natt drömmer jag en redigt otäck dröm om att jag tappar tänder…
I morse sover jag mycket längre än normalt, brukar gå upp 0730 men sover till efter 09 idag och är inte alls i form, en seg slemmig hosta som inte släpper, små blåsor inne i munnen/kinden, och så efter en morgon kopp the och sedan frukost känner jag att NU måste jag ute igen på promenad annars blir jag sittande här, så nu går jag en runda igen och mot slutet känner jag den minsta gnuttan styrka komma igen, lite lite ork och oket över mina axlar lättar lite grann.

Nu hemma ätit en Bento låda från en ny restaurang i Hornsberg och duschat och det känns lite lite bättre än igår.

Frågan är nu skall jag publicera detta? tänk om någon läser det och förstår hur jag mår och känner sig tvungen att göra något?
Nej jag publicerar det inte, inte idag!

En vecka sedan sista noteringen ovan, jag har berättat en liten bit för en god vän hur jag mår, och genast inser jag att nu är jag ansvarig för det jag sagt, jag måste förklara mig, måste ta ansvar för hur den personen känner när jag berättar en sådan sak, kan tänka mig att det inte är roligt alls att höra, kanske förvånande? kanske och troligen känner den personen att dom måste hjälpa till för det är ju vad man gör.
Allt det är ju naturligt men också skapar jag mer oro för mig själv också, kanske därför personer som känner som jag håller tyst för man vill inte vara till besvär och lägga över en del av tyngden på andra.

En sak jag gjort är att jag frågade en kollega på jobbet om vad för stöd som finns (hon har själv drabbats av en familjetragedi nyligen) och det finns något som heter Falck Healthcare och man kan tydligen ringa dom och få hjälp med var man skall vända sig, ett första steg kanske..

Jag har jobbat 3 dagar och är nu ledig över helgen 2 dagar, jobbdagarna var tråkiga mestadels, nu lördag och jag känner mig helt oengagerad, i morgon tvättid och förbereda lite mat inför nästa vecka 5 dagar på jobbet.
En sak jag skrev ovan var det där med kramar och att ta i någon eller bli berörd, fy fan vad jobbigt att tänka på, jag skäms så inne helvete för att jag känner så, jag skäms nästan mer över att jag så vill känna det än att denna text handlar mycket om att inte leva längre…hur fucked up är inte det?
Just nu har jag Spotify på med min lista Blandband och låt efter låt ryser jag till och känner en lite vällust, alltid något!
Hostan sitter kvar…
Ingen publicering idag heller

En dryg vecka har gått och jag har funderat på om jag skall publicera detta eller radera det, jag skapade denna blogg just för att vara ärlig och tanken var att kanske kan någon annan känna igen sig och antingen lära sig av mina misstag eller få tips om vad som fungerat för mig som gör att jag mår bättre.
Jag är ju mitt uppe i detta så jag vet inte hur historien slutar och därför publicerar jag nu detta idag för en liten sak har hänt för några dagar sedan, så nu hoppas jag att jag inte skrämmer någon som möjligen läser detta…