Jag går sedan något år hos en terapeut och en sak jag ofta får frågor om är, när något är jobbigt eller svårt att försöka beskriva känslan och fundera på vad den beror?
Detta är fördjävligt svårt, jag har i hela mitt liv dygnet runt försökt att trycka ner och bort jobbiga känslor och det fungerar till en viss gräns, det betyder också att jag måste börja på nytt och rota i och försöka se mig själv utifrån och in för att först inse att jag har en känsla som kan ha olika styrka och sedan identifiera den, ibland är det en småsak som i kväll och den kan passera så fort att man nästan inte hinner reflektera över den och än mindre fånga den.
Så här kan jag beskriva det, jag gick av mitt arbetspass sent på torsdag kväll och hade 3 lediga dagar.
En sak jag tänkt på är att prova och bada bastu i nya lägenheten, det kan ju bli grymt att ta en bira eller till och med lite champagne och fira inflyttningen!
idag är det Lördag kväll och det vore väll perfekt? har precis kollat klart på en film på Netflix och vad skall jag göra nu? går in i badrummet och tittar på dörren in till bastun… Ser att tvätten från morgonen är torr på torkställningen så jag börjar vika den och stoppa in den i skåpet istället…
Mitt i vikandet fångar jag känslan av oro/olust/stress jag vet inte vad jag skall kalla det, men för att prova bastun…jag tror att jag är orolig/fundersam för att jag skall göra fel….för att misslyckas med att bada bastu. Funderar om det finns en guide på nätet hur man gör det bäst…
Jo det är sant! Det är ingen stor grej men så här är det ofta för mig, jag blir lätt handlingsförlamad av tanken på att göra något, hur sjukt är inte det!
Detta är nog inte första gången jag fångat in en Känsla och en form av möjlig Orsak, kanske lär jag mig något av detta?
Är det inte lättare att minnas och prata om det ledsamma och tråkiga? att minnas det som gör en ledsen och rädd, känna ångest?
I mitt förra inlägg skrev jag om att jag i förrgår hade tänkt köra lite hoj för att det skulle bli bra väder, men att en känsla som jag beskriver som ångest tog ett fast grepp om mig och jag gömde mig i lägenheten hela dagen istället.
Igår hade jag inte planerat att göra något så kl 9 drog jag iväg med hojen mot Eskilstuna för att köra lite men också för att testa mina nya mc kläder.
Det här går ju bra och solen skiner så jag åker vidare mot Västerås, kör runt på gator som åkt på så många gånger som barn och tonåring, stannar till på Stora torget och tar en frukostfika på Global living (riktigt trevligt ställe)
Ringer på chans en gammal vän som är ledig och kommer förbi för att lite efter 12 rulla mot Stockholm och min brorson med familj.
Landar straxt för kl 14 i Sundbyberg och ringer på, rassel ryck och slit i dörrhandtaget från insidan och där står min brorson och hoppar som en gummiboll och är glad att jag äntligen kom förbi…
Hela familjen verkar glad och då är dom mitt i en väldigt jobbig tid.
Jag blir bjuden på påsk fika och känner mig så välkommen, vi pratar en stund och innan jag åker hemåt får mitt största fan provsitta motorcykeln, och gasa….
En bra dag, en ovanlig dag, kan man hoppas på fler liknande?
Nej jag har inte glömt bort det positiva, men det är förbaskat sällsynt bara och jag har svårt att hålla kvar i det, det är som en hal tvål som halkar ur handen och vipps är den borta, flyktigt.
Som vanligt far tankarna runt och då det är svårt att vara klar och tydlig i mitt skrivande (jag vet i huvudet vad och hur jag menar det är bara svårt att få ner det i text)
Det jag skrev i går kan tolkas som att jag alltid ger upp eller blir orolig när något blir det minsta jobbigt, men om jag ser tillbaka på saker som jag faktiskt gör så är ju en hel del jobbig, och ändå gör jag dom, vad beror det på? och vad får mig att göra dom?
Några exempel, jag går mycket och det är förvånansvärt ofta kul, kollar jag på Garmins statistik går jag mer steg än 91% av deras användare, och det är rätt bra jobbat och inte helt lätt, hur kommer det sig att jag gör det när jag undviker 99% av allt annat jobbigt?
Jag är ordentligt uttråkad av mitt arbete, jag kanske inte lider när jag är där men det är fan inte kul och ändå går jag dit, inne på 4 år nu.
Jag är en mega-slarver på att städa men mitt kök(kokvrå!) håller jag helt ok ordning i, diskar 3-4 ggr om dagen, mina händer är konstant spruckna av uttorkning och blöder ofta för att jag handdiskar så mycket, för att hålla ordning.
Det finns fler saker som jag faktiskt gör men som jag inte riktigt är klar över varför jag gör fastän dom är jobbiga. Jag tror att det har att göra med att jag mår så dåligt över all min osäkerhet och ångest att jag anstränger mig som fan för att klamra mig fast i det jag känner som en frizon av kontroll och trygghet.
kanske bearbetar jag mina tanker genom att skriva detta, kanske kommer jag en dag på en lösning?
Jag försöker ju sedan en tid aktivt få grepp om mitt liv, eller kanske mer förstå varför jag så ofta inte mår speciellt bra eller är i balans.
Jag får hjälp av en psykolog och vi har hållit på i någon månad och är nu i ett sommaruppehåll. Senast när jag var där så frågade jag eller kanske funderade över hur jag skall komma ihåg vad vi pratar om, alltså jag har dåligt minne och behöver repetera saker ofta för att dom skall fastna. Jag talade då om att kanske skulle jag skriva ned det jag tänkte på och försöka reflektera över det även om jag inte hade ett möte inplanerat, alltså arbeta med mig själv också på egen hand.
Och nu har en sak poppat upp i mitt huvud flera gånger och i lite olika skepnad.
Ett exempel mina promenader, varför går jag på dessa så ofta? Min första förklaring är trygghet, jag har gått så mycket nu att det blivit en vana och det känns tryggt som en ”snuttefilt” Härom dagen gick jag en ganska lång promenad till min far och vägen dit var straxt under 10 km, en enkel sträcka för mig! Nu var det varmt närmare 30 grader men jag var väl förbered på alla sätt, men ändå var det ganska jobbigt, vägen var tråkig och solen gassade och när jag var nästan framme tänkte jag ”inte fan går jag hem jag tar tuben!” Pappa bjöd på hemmagjord Pizza och jag drack vatten som en kamel och en dryg timme senare var jag på väg hemåt fast pappa erbjöd sig att skjutsa mig. Första kilometerna var ok men sedan var det sådär segt igen. Väl hemma hade jag gått dryga 20 km och det tog kanske 4 timmar och jag var redigt sliten och satt inne resten av eftermiddagen och kvällen.
Nästa morgon är jag uppe som vanligt vid 07:30 och dricker mitt The och äter frukost och så börjar jag bli sugen på en promenad… Och så är jag igen på väg ut på en ny vända drygt 20 km åt ett annat håll (roligare väg) Det är nu jag igen funderar på varför jag gör detta? jo visst är det bra att motionera, men kan det vara något annat också? ett sätt att fly till något tryggt när jag har en bakomliggande oro eller otrygghet? jag tror att det är så!
Exempel 2 har med mat att göra. Jag äter nästan samma typ av mat jämt och jag är nästan helt ointresserad av att laga mat (men mycket intresserad av att äta god mat) Jag har 1 rätt jag kan göra och som jag har gjort i massor av år, Köttfärssås! Det är i princip den enda rätt jag gör som jag själv är nöjd med, jag har testat massor av saker men blir aldrig nöjd så då undviker jag dessa. Jag köper också samma mat jämt när jag hittat något jag gillar, nu senast har jag en Thailåda från Ica som jag nog skulle kunna äta till varje måltid hur länge som helst.
När jag försöker med en ny rätt så faller jag tillbaka till det trygga och säkra.
min frukost är den samma sedan många år, jag går upp samma tid varje dag när jag är ledig och gör samma sak, först en kopp The som tar 20 min, sedan muslie, halv banan, solros, pumpa och linfrön, en klick honung och mild naturell yoghurt tar 30 min sedan en andra kopp The, klart.
Datorspel är det samma, jag satt idag och kollade på när den nya släppet av World of Warcraft Classic sker och det är då ett spel som jag spelade 2004 när det släpptes om jag minns rätt och redan kört, nu gör dom en re-release och jag börjar nu fundera på att köra det…trygghet!?
Jobbet, jag stannar fast än det är tråkigt efter 4 år, jag söker inte nya tjänster för att det känns osäkert och det är jobbigt då är det bättre att göra samma sak som jag kan och är avslappnad i.
Kan detta vara en flykt från jobbiga saker? jag blir så stressad av osäkerhet att jag undviker den som pesten.
Min pågående semester, jag har listor på listor på listor vad jag skall eller borde göra och få saker blir av.
och så vidare…
Resten av detta år kommer nog bli avgörande för hur jag skall fortsätta mitt liv, jag orkar inte med detta konstanta oroande, snart får det vara nog för mig och min omgivning!
Denna väg och skylt satte stop för mina planer på ett brutalt sätt, armbåge, knä, smalben och hjälm fick sig en smäll…
Tidigare i förra veckan var jag på mitt fjärde besök av fem hos psykologen och nu börjar det bli dax att fundera på någon form av resultat, syftet med att söka hjälp var ju att få råd om det finns en möjlighet för mer djupgående hjälp och stöd, då detta är tidsbegränsat och har ett definitivt slut.
Vi talade om alternativen, som är att
Jag känner mig klar och nöjd med den hjälp jag fått och vi avslutar.
Jag söker hjälp via husläkare med dessa möten som stöd och kanske får en remiss vidare.
Jag kontrollerar om jag har stöd i min hemförsäkring.
Jag fortsätter på egen hand och bekostar det själv.
Talade nyss med mitt försäkringsbolag Folksam och fick veta att även om jag har en ganska gedigen försäkring så kan jag inte någon hjälp därifrån, delen kallas ”Kristerapi eller Krishantering” och täcker tex. händelse när man blivit rånad eller utsatt för andra brott, men också nära anhörigs död dock inom 2 år, och även om min mors och min morfars död 1985 med 1 dags mellanrum och jag blev ensam 17 år gammal, och detta kan vara starten på mycket av detta så är tiden för lång och svaret nej, inte heller delvis ekonomiskt stöd.
Kanske skall säga att jag fick ett erbjudande att fortsätta provat hos den nuvarande psykologen, hon tog upp det som sista alternativ och jag förstår det då kostnaden är 975 kr/timme.
Jag får inte alls känslan av att hon på något sätt ”säljer sig själv som ett alternativ i förhoppningen att jag har råd” utan på riktigt vara ett alternativ.
Sjukvården och husläkare är ett alternativ men jag tvekar, nu har jag snart gjort 5 tillfällen här och att börja om igen kräver en ny kraftansträngning, detta är inte alls lätt, att tänka och känna och sätta ord på allt man har inom sig är som ett ”slagsmål” man skall stå upp, gå framåt och inte backa för mycket, försöka undvika slag och obehag men samtidigt hantera dom smällar man får, hålla fokus och så vidare.
Jag kanske har råd med 1 möte i månaden som jag betalar själv, kanske 2 men då måste jag nog jobba extra eller dra ner en hel del kostnader.
Den senaste veckan har inte varit bra, jag känner mig orolig, osäker och har ingen riktning i min vardag.
Igår var psykologen tvungen att omboka min sista tid på grund av sjukdom så sista mötet är 12 december.
Jag tror jag kommer välja att betala själv, inte helt säker men troligen.
Det känns som vägs ände, kanske är det bara att överleva som återstår, kanske kan jag bara hoppas och gå vidare och se vad som händer?
Detta är ingens fel det är bara så livet är.
Jag sitter här framför datorn, det är lördag förmiddag och jag har arbetat 4 dagar i veckan och är nu ledig i 2 dagar inför nästa veckas arbete.
Jag gick upp straxt före 08 och som vanligt tog min medicin och en kopp grönt thé som start sedan müsli och yoghurt med banan, samma som alltid och det känns som en riktigt bra start.
Ser på inspelningen av Uppdrag Granskning om Vem kan rädda Sanne och dricker kopp 2 av mitt thé, ser och funderar, jämför med mig själv och blir sorgsen över hur någon kan behöva ha det på detta sätt, en ung kvinna som har det så här och hon bara skyfflas runt, vad har jag då för möjlighet att hitta stöd och hjälp?
Jag fundera på om jag skulle kunna hjälpa henne…
I förrgår får jag ett sms från pappa att han skall bjuda på middag i kväll och jag blev lite stressad och vill spontant inte, igår kväll får jag en ny fråga om jag vill komma då jag inte svarat, jag svarar att jag får återkomma och att jag är trött efter veckan.
Nu sitter jag här och funderar på varför känner jag så här att jag inte riktigt vill?
Min bror och hans familj skall också dit.
Jag har blivit lite triggad att fundera på mina känslor och försöka se varför dom kommer och varifrån dom kommer efter mina samtal i posten innan detta Be om hjälp eller fixa det själv?
Jag vet inte, jag vet inte hur jag skall gräva djupare i känslan? HUR hittar jag orsaken till att jag känner ett litet magknip/obehag att tänka på om jag skall åka till pappa?
Om jag skall beskriva dagen fram till nu när klockan ä 10:51 så sov jag rätt bra, var trött igår och la mig c.a kl 23.
Klockan börjar ringa 0730 på låg volym och jag går upp 07:50 och gör det jag skrev ovan, det känns normalt och välbekant och ganska bra.
Nu har jag kollat mejl och diverse dagliga websidor och jag känner ett behov att skriva detta…varför? är det olusten obehaget som driver det? är jag ensam och det är den känslan jag känner? jag vet inte!
När jag var hos min psykolog i veckan så talade vi lite om, eller hon tog upp att kanske skulle man undersöka om det finns orsaker till mitt problem med mitt dåliga minne och hur jag känner och mår, kanske finns det någon form av medicinsk orsak och har man aldrig kollat upp det så borde man kanske det? hon sa det med en slags självklarhet som man skulle göra om man har ont i tex foten…
Jag har alltid förutsatt att det varit jag som bara är lat och inte företar mig saker, det KAN ju fortfarande vara så men jag vet inte.
Jag har Spotify på i bakgrunden, vad musik är härligt, det ger alltid en skön känsla tillbaka, inte som spel på datorn som bara ger en positiv känsla ibland.
Stinkyfish 