Bryr mig inte

Den senaste tiden, någon månad tror jag så har jag märkt att jag inte bryr mig om saker, det mesta tror jag man kan säga, och jag bryr mig inte om att jag inte bryr mig…

Jo visst bryr jag mig på någon nivå, att jag skriver nu bevisar ju det, men inte på ett sätt att jag gör något åt det, och vet inte vad jag mer skall göra när jag äter medicin och går i terapi?

Förut brukade jag fly in i datorspelens värld och det var ganska ofta kul och något jag såg fram emot, men på det senaste halvåret spelar jag ingenting och det har inte hänt under hal mitt vuxna liv.

Min psykolog sa att när man förtränger saker så upplevs det su inte direkt som problem just för att man trycker bort dom, och när man senare försöker rota i problemen och arbeta med dom så kan man må sämre när dom kommer upp i ljuset, vet inte om det har med saken att göra?

Jag har funderat på varför jag inte sjukskriver mig och vilar upp mig lite, när jag var yngre sjukskrev jag mig ganska ofta men så hände något och jag började sköt mitt jobb, sedan hade jag problem att sköta min ekonomi och efter ett tag började sköta den också, hyffsat åtminstone och nu funkar den ganska ok.
Vad jag vill säga att jag orkar inte ens missköta mig, jag bryr mig inte.

Idag är jag ledig och jag försöker bara att få dagen att gå så jag kan lägga mig och gå upp och göra samma sak igen för att gå till jobbet på måndag igen.

Började med min medicin den 26 januari och ökade dosen ett steg den 26 februari och idag den 20 mars är det i stort sett samma mående som efter 1 vecka på medicin, lite bättre men ingen stor förändring.

Min bror har det riktigt jobbigt också, han har en sambo som fått bröstcancer och blev tvungen att ta bort ena bröstet och nu är hon hemma sedan någon dag och det verkar ha gått ok men dom väntar på en analys.
Och bror min har fått veta att han har en cysta i käken när han gjorde en undersökning får att se varför han under en längre tid har ont i just tänder/käke, nu tror man inte cystan är orsaken till smärtan men man upptäckte den då och han vet inte vad som nu händer..

Och jag gör ingen ting, vet verkligen inte vad jag skall göra, som fastfrusen.

Min pappa och jag är som vanligt inte i ett harmoniskt läge, jag sa att NU får det vara nog jag vill inte ha någon kpntakt med dig för lite mer än en vecka sedan, jag måste fokusera på mig själv och kan inte leva upp till hans förväntningar på mig…har aldrig gjort på detta sätt tidigare.

Inte mycket som är bra just nu.

Fan vad jobbigt det var!

Eller Det var ingenting, inget problem!

Dessa båda uttryck finns i mig och jag har bara igår börjat fundera och gräva i vad det handlar om.

Som den som läser detta och eller följt mig vet så har jag börjat gå hos en psykolog 2 gånger i månaden.

Jag tänker på det som en investering i mig själv, att bättre förstå mig själv och kanske bli en lite bättre människa, eller kanske lite snällare mot mig själv i vissa delar och hårdare och bestämdare i vissa andra delar.

I går var jag där för sjätte gången (elfte totalt om man räknar in det men arbetsgivare betalat)
Och vi talar ganska fritt och en sak jag tog upp var det jag skriver ovan om, jag känner ofta ett behov av att berätta hur jobbigt något varit för mig och hur mycket jag ansträngt mig utifrån mig känsla.
ofta berättar jag det om och om igen, och det behöver inte vara för att just den saken jag säger är jobbig utan för att hela saken jag gör var på något sätt känslomässigt jobbig för mig, det är svårt att beskriva…

Ungefär så här.

Jag skal träffa en god vän i Mariefred och jag skall köra motorcykel dit, väldigt avslappnat och igen egentlig press alls.
Men jag skapar en intern press hos mig själv, eller snarare jag känner mig lite stressad över detta fastän det bara borde vara kul och trevligt och det vet jag!

Jag stressar upp mig över allt som jag känner eller upplever att jag måste förbereda, vilka saker behöver jag ta med? jag behöver kolla så att alla prylar funkar, headset/intercom till hjälmen så att jag kan lyssna på musik eller höra gps, mobilen måste vara parkopplad med gps och intercom, jag måste ha ombyteskläder med mig, var lägger jag mc stället, hjälmen, tankväskan och skorna när jag kommer fram, fan jag måste köpa en vajer med lås för att låsa fast det…

När dagen kommer går jag upp 6 på morgonen för att hinna åka från Stockholm kl 10 när affären öppnar som har vajerlåset.

Kommer hojen funka fullt ut jag har nästan inte kört sedan förra hösten?

Nästan framme vid affären är det en olycka så det tvärstopp i trafiken och det finns bara en gata fram dit och jag blir stressad över att vara sen till Mariefred…

Jag gör en u-sväng och parkerar och går en bra bit för att komma förbi köerna i fullt mc ställ och gassande sol. Köper vajer och åker iväg!

Skickar ett sms med att jag nu är på väg men att jag fastnade i en olycka…

Kommer fram i tid till Mariefred nästan exakt när jag planerat!
Och nu berättar jag igen uppgivet att jag fastnade i en krock…

Jag tror att vad jag menar men inte säger med ”det var en krock” är att det var fan jobbigt att komma iväg för alla dessa problem som jag upplever framför mig, och jag vill verkligen att personen jag säger det skall förstå hur jobbigt det var, därför upprepar jag det kanske?

Men ofta och kanske nästan alltid så begriper kanske inte den personen vad jag vill ha sagt utan bara vad jag säger och i detta fall är det ”det var en krock” Jaha tänker dom men det är väl inget? eller så märkvärdig, varför tjatar han om det?

Jag vet inte om ovan stämmer eller att det är så men det är jäkligt intressant att tänka på och fundera på varför gör jag så, vad kommer det sig av?

En sak som möjligen har med detta att göra är motsatsen.

Jag gör ibland raka motsatsen, jag förminskar min egen insats.

Det enda exempel jag kommer på är att tex skänka pengar till hjälporganisationer, jag skänker drygt 500 kr/mån till 3 olika organisationer sedan 4-5 år tillbaka och jag berättar aldrig det och för dom som vet det så säger jag att ”det är ingenting, det är bara självklart att göra” fast det nog är mer än så i förhållande till min lön och dom räkningar jag har, det är nog mer än vad många gör och ändå så vill jag inte erkänna att jag är ganska bra som gör det.

Observera att ovan är 2 exempel och kanske inte dom bästa, men det ligger i närtid så dom får representera vad jag försöker säga.

Jag måste rota i detta för jag begriper det inte själv.

Nu har vi sommar uppehåll så jag kommer inte att ha något mer möte på dryga 8 veckor.

6 veckor senare

Idag är det 6 veckor sedan jag vandrade in på plastikavdelningen på Karolinska Universitetssjukhuset.

Detta är någon form av tillbakablick på hur det gick och hur det känns idag.

Operationsdagen och dom 2 dagar jag låg på sjukhuset gick bättre än förväntat, jag blödde ganska mycket i dränaget och vad det beror på är jag inte helt säker på men antagligen på grund av att blodkärlen blir tjockare när man är överviktig, och när man går ner i vikt så återgår dom inte, och jag vägde ju för lite mer än 6 år sedan 150 kg.

Hemkommen blev jag sjukskriven i 4 veckor vilket är 1 vecka mer än standard, det högra dränaget drogs efter drygt 1 vecka och det högra efter nästan 3 veckor och det var det som lade till en extra veckas sjukskrivning.

Det var mest bökigt att bära runt på dränagepåsarna och hålla ordning på slangarna, jag fick sova enbart på rygg vilket var mycket ovant men det funkade jag sov bra om än lite färre timmar än i vanliga fall.

Det som överraskad mig mest var att jag inte behövde någon smärtstillande medicin över huvud taget, varken på sjukhuset efter operationen eller hemma, jag har ett stort lager med tabletter jag tog ut för säkerhets skull men inte behövde!

Det som gladde mig mest och som jag var lite orolig för var att få en infektion i såren, men jag klarade mig helt utan det, jag har ju haft infektioner vid tidigare operationer men nu slapp jag det helt vilket var en enorm lättnad!

Under hela tiden efter operationen har jag burit en Gördel, som ett brett bandage man sätter runt magen med kardborrband, den sitter med ett ganska hårt tryck för att bland annat hjälpa och stödja buken, men också pressa ut sårvätska och blod och på så sätt minska svullnaden.
Efter 3 veckor behöver jag bara ha den på dagtid och idag efter 6 veckor får jag ta bort den helt och hållet.

Då jag går mycket samt har lätt för att svettas så har det varit lite jobbigt att ha den och bara haft denna enda som man fått tvätta när tillfälle ges, känns lite ofräscht..

Gördeln har dock en annan effekt att det känns efter ett tag lite tryggt och skönt, den håller som ordning på allt, som en medicinsk kram kanske?

Jag har 4 sår eller ärr, det stora som går från vänster höftben till höger höftben ett riktigt brett ärr som aldrig varit ett problem, det ”läcker” lite från en del på framsidan på magen, det är kanske 2-4 droppar på 5 dagar och beror på att kroppen pressar ut sårvätska där den kommer åt, jag har hela tiden kirurgtejp där som skydd för ärret och det underlättar läkningen, detta skall jag ha i c.a 6 månader.
Sår 2 är naveln som är helt flyttad och satt på en ny plats, den blöder lite också och jag har en kompress i den samt kirurgtejp att fästa med.

Dom sista 2 ärren är efter dränaget och är helt läkta och kräver ingen skötsel.

När jag gick in på operation vägde jag 99 kg och idag väger jag 99 kg och då tog man bort 3 kg hud och fett samt en halv kvadratmeter hud..

Jag vet nu att jag kommer vara svullen i upp till 1 år, på 3 månader är allt tillbaka om man har extrem tur, 6 månader är allt bort är normaltiden men det kan också ta upp till 1 år innan allt är läkt.
Denna tidsram är längre än vad jag trodde, eller så lyssnade jag inte när dom sa det vilket absolut är möjligt.
Magen är som en ballong, ganska hård och liknar lite en gravidmage, jag har ingen känsel på en ganska stor del.

Många får tillbaka känseln helt eller delvis under dom kommande åren, det känns lite underligt, aningen obehagligt att inte ha känsel.
Jag funderar rätt mycket på hur mycket magen kommer minska för som det är nu har jag massor av vätska under huden och det är svårare nu än tidigare att knäppa byxorna med bältet på jobb byxorna vilket känns lite bökigt.

Över lag känns allt bra, jag känner och tänker ju på magen hela tiden och så kommer det nog att vara en lång tid, när jag sover på sida drar och stretar det lite i magen men gör inte ont.

vad händer nu då? ja det är tiden och kroppen som får arbeta och göra sitt, jag försöker leva så normalt jag kan, nu när jag inte har gördeln kan jag börja återgå till mina normala promenader och svettas bäst jag vill.

Jag hoppas att magen drar ihop sig lite mer för nu ser jag konstig ut, jag ”ser” verkligen opererad ut för jag är ju fortfarande en tjockis, det ser konstigt ut om jag står naken för jag har en ”bullmage” och den nedre delen är ”fixad” så det ser märkligt ut.
men så var ju detta en funktionell operation och en väldigt lite bit estetik, och funktionellt verkar den vara mycket lyckad, det estetisk får vi väl tiden utvisa.

Jag känner mig rätt ok gällande operationen, känslomässigt i övrigt är det lite upp och ner, jobbet är fortfarande tråkigt men funkar, jag går hos min psykolog och det är bra.

Nu är jag ledig i några dagar sedan blir det 2 nätter på jobbet och efter det semester, känns skönt!