En sak jag tänkt på är smärta..

Den smärta jag hanterat på ett något så när medvetet sätt är för något år sedan en axel som efter operation värkte och jag åt smärtstillande som tog toppen av smärtan men inte riktigt tog bort den helt, och det kändes ganska normal och väntat.
Det som lite överraskade  mig var att jag inte kände mig mer smärttålig utan snarare mindre, som att jag blev trött på smärta och inte orkade med den efter några veckor, som en slags utmattning.
Allt gick bra och smärtan försvann.

Nu när jag känner mig ledsen och sorgsen så ofta och så mycket vill jag bara bli av med allt, jag orkar liksom inte leva med den som en del av vardagen.
Nu menar jag inte att jag skall ha det eländigt och leva med det utan mer att jag skulle behöva en grund att stå på som var något mer stabil, ungefär som att hålla en tung vikt, man klarar av det en stund utan problem men inte hur länge som helst.

Här om dagen släppte Robyn sin nya platta Honey (Spotify) och när jag idag läser en recension av plattan på Pitchfork skriver skribenten en sak som jag hajade till inför.

But here, finally, is the real romance of Honey: Instead of willing her relationship to be infallible, she’s banking instead that she can bear future pain without shattering

Hmm så detta att hantera sorg och smärt och orka med det utan att krossas, det skulle jag vilja kunna göra, tänka på och ha det i bakhuvudet som ett stöd!

Tyvärr är det ett sådant enormt brus och sus i mitt huvud att jag glömmer ofta bort sådana här saker och goda råd..

Jag skulle vilja ha mer mental ro och lugn.

(Och du lyssna på Robyns nya platta, fan vad bra!)