Jag lyssnade nyligen på podden ”Värvet” där Joar Bendjelloul var gäst och dom talar om känslan och i familjen när Joars bror Malik tog sitt liv, Kristoffer Triumf berättar dom om en beskrivning av det måendet han hörde Sofia Helin hade givit som fastnade i mitt huvud.

Tänk dig att du håller handen på en spisplatta som blir varmare och varmare, alla runt omkring dig säger åt dig att hålla kvar handen och du gör det så länga du kan till du inte längre kan…

Jag får för mig att för en person som aldrig mått riktigt dåligt kanske detta kan närma sig en beskrivning av hur det kan vara?

Hur mår jag själv då just nu? detta kan ju verka som att det är riktigt dåligt? men det är det inte!
Det är nog bättre än det varit på länge.

Jag går nu på max dos av medicinen sedan snart 2 veckor och även om det inte är en överväldigande känsla av välmående, eller att Poff nu är allt bra så är jag på en annan mental plats, det är som att jag inte ens KAN tänka dom mörkaste tankarna, jävligt konstigt, nu är det mer som att en dag är tråkig, lite seg men jag är inte helt handfallen.

Ja vi får se hur detta går, det är ju inte bara medicin som löser detta det är bara en hjälp av många steg.